Tjugo år sedan sist

Fantastisk sak vi gjorde i torsdags, jag, min syster och min dotter: såg Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm. Jag såg den 1995 i Malmö, och har väl mer eller mindre konstant haft musiken i huvudet sedan dess. Jag älskar den, och tröttnar aldrig! Och denna outsinliga kärlek till denna musikal (och även till Chess och Fantomen på Operan) har jag väckt även hos min dotter. Men hon hade ju ingen jättestor chans att se den då för tjugo år sedan, så nu var det alltså äntligen dags.

Som sagt - det var fantastiskt. Verkligen! På flera ställen flödade tårarna, så fint och starkt var det.

Men är man en riktigt inbiten Kristina-från-Duvemåla-nörd så är man. Så hela vägen hem från Cirkus hade vi extremt detaljerade diskussioner om hur och var den här uppsättningen skiljde sig från originaluppsättningen och den inspelade musikalen som vi alla tre hört oändligt många gånger. Plågade medpassagerare på bussen kunde få reda på exakt vilka strofer i sångerna som nu bytts ut, eller vilka ord, eller vilken ordning sångerna nu kom, och om det var bra eller dåligt. Om Maria fyllde Helen Sjöholms plats (nej, men hon var väldigt bra) och om vi kunde leva utan Anders Ekborg som Karl-Oskar och Peter Jöback som Robert (vilket vi fann svårt eftersom han som den här kvällen spelade Karl-Oskar hade för mycket vibrato och Robert helt enkelt inte var Robert).

Så. Alldeles fantastiskt. Men inte liiiika fantastiskt som den "riktiga" föreställningen?