Sju år... eller någon månad eller så?

Ni vet det här som Facebook har fått för sig den senaste tiden - att det meddelar en att nu har du och XX varit vänner i si och så många år, vill du dela det här minnet med dina vänner? Idag trumpetade den här funktionen stolt ut att jag och min pappa hade varit vänner på Facebook i sju år minsann, och så presenterade den en bild, ett "gemensamt minne", jag tydligen hade lagt upp då.

Jodå, pappa ser ut ungefär som jag är van att se honom. Men Lisa? Hoppsan, vad stor hon har hunnit bli sedan det där fotot togs... var tog den tiden vägen? Alltså, jag minns den där promenaden vi tog då, när pappa var här på besök. Vi gick på Romeleåsen, runt Simontorp, fikade, fotade barn (varav det yngsta klagade en hel del över att hon var så himla trött i benen och hur långt var det egentligen kvar att gå till biiiiilen....?). Det känns som att det var max för något år sedan. Men...sju år? Tydligen.

Denna lilla tjej är så stor, så stor nu. Just den här helgen är hon ensam iväg på någon slags nationell elevrådskonferens i Trollhättan där det ska diskuteras verksamhets- och handlingsplaner om jag förstod det hela rätt. Hon gick upp 05.15 fredags morse, för att tillsammans med en kille från en annan högstadieskola i kommunen (hon har aldrig träffat honom förut) åka buss och tåg till Trollhättan utan vidare inblandning av vuxna. Hon kommer hem på måndag kväll. Och hon har redan skickat ett antal sms för att "hålla dig lugn, mamma".

Alltså samma tjej som hade så ont i benen och knappt orkade gå färdigt den där promenaden runt Simontorp, för typ någon månad sen eller så. Eller uppenbarligen sju år då.

När man i livet står i begrepp att skaffa barn - då är det en hel del man är förberedd på. Det här med den villkorslösa kärleken, att vara beredd på att ge upp sig själv, på nattvak, oro, tidspress och allt det där. Och det kommer, jodå. Fast den där kärleken är så oändligt mycket större än man någonsin kunde föreställa sig.

Men det som ingen förbereder en på, och som inte står någonstans alls... det här den här chocken att barnen har mage att gå och bli stora. Att de inte förblir de där små som behöver hjälp med att gå på toaletten och måste ha en gå-och-lägga-sig-ritual. Att de fortare än du hinner säga "Simontorp" har blivit så stora att de flänger iväg på fyradagarskongresser i någon annan del av landet, eller att de har matteuppgifter du själv inte ens kan förstå inledningen av, pratar om sin första bil de ska köpa, eller om verksamhetsplaner. Vad hände med skräcken för rymdtoaletter (en helt annan story), eller dansandet i balettkläder framför melodifestivalen på TV???
Det var ingen som förberedde dig på den här hjälplösa känslan av att åren bara rinner iväg, som sand du försöker hålla kvar i dina kupade händer.

Eller jo. Jag vet att några försökte säga det till mig då när barnen var yttepyttesmå och min uppfattning om en lyckad dag var att jag hade både lyckats duscha och läsa ett kapitel i någon bok... "njut av den här tiden - den går så fort". Just då tyckte jag att "njut" var ett i särklass fånigt ordval. Men nu? Åh, att få blanda en vällingflaska igen! Att få ha den där lilla pyjamas- och blöjbeklädda barnkroppen på höften, och en hand som pillar i mitt hår. Det kommer aldrig igen. Det kommer aldrig igen.
Så nu är jag en av de där som säger till dig som har en liten: Njut av den här tiden. Den går så fort.