Ode till två underbara barn

jag har suttit en stund nu och skrivit på ett blogginlägg om en ungdomsbok till min andra blogg. Och barnen i den där boken jag skriver om är Typiska Struliga Tonåringar. De bråkar, slår i dörrar, snor sprit och... ja, ni vet. Allt det där som tonåringar gör när livet är jobbigt och kroppen är bänglig, finnig och gör konstiga saker, och själen inte vet om den ska vara vuxen eller barn längre. Tonårsåren ska vara stormiga och tonårsföräldrarna ska slita sitt hår och ligga sömnlösa av oro. Det står i böckerna och det vet alla, liksom.

Jaha.

Nu har jag två barn som råkar vara sådana där "tonåringar". Snart 14 och 16 är de. Och visst slängs det igen dörrar här hemma, eller suckas ett "meh! mamma! du fattar ju ingenting!" då och då. Visst går det åt otroliga mängder mackor och mjölk, och visst får vi höra "ja, ja, jag SKA. Sluta tjata!" ganska ofta. Men allra mest är det ändå så att de är ungefär som de alltid varit - bara mer självständiga, liksom?

Jag tycker så galet och gränslöst mycket om mina två barn. Särskilt nu när de är tonåringar. De är fortfarande mina älskade små barn - men så mycket mer. Utvecklade. Barn version 2.0, liksom. Det går att prata med dem på ett helt annat sätt än när de var små. De ger svar på tal. De har egna kunskaper om världen och människorna, och har för länge sen övergett tanken på att mamma och pappa vet allt. Ofta tycker de förstås att de vet bättre än oss mossiga vuxna - men numera går det också att föra en diskussion med dem.

Och snälla är de. Ofta när jag sitter i min läsfåtölj så levereras det en liten bricka med en kopp nybryggt te och en kaka till mig. Eller så hämtar de min telefon åt mig när jag inte pallar resa mig från middagsbordet efter maten. Axelmassage händer det att jag får också. Det är så väldigt mycket payback-time när man har tonåringar i huset. Och tänk så mycket det är man inte behöver tänka på längre när barnen är stora: de borstar tänderna själva, tar på sig kläderna själva (och väljer dem själva, tack så mycket), kan svälja piller och bre sina egna mackor, hämta posten och klippa gräsmattan, och lämnas ensamma hemma utan att det behövs fixas barnvakt.

Men fast de kan allt det där, och är så självständiga och kan så mycket (och är stöddiga ibland) - så får jag fortfarande krama dem hur mycket som helst. Hejdå-kram på morgonen, godnattkram på kvällen, högläsningsmys i soffan, snabba kramar lite när som helst. Fast de är tonåringar så är de fortfarande mina kramiga barn, och det är jag så glad för.

Det bästa av allt är nog ändå att det är så roligt att ha tonårsbarn. Mina barn har så mycket humor, och det finns nog inga i hela världen som får mig att skratta så ofta som de!

Så ja, jag är mamma till två tonårsbarn - och de är faktiskt alldeles fantastiska. Jag är så oändligt tacksam att jag får vara förälder till dem.