70 mil med LGs

Häromdagen körde vi bil. 720 kilometer, för att vara exakt, från Vismarlöv till Gesundaberget utanför Mora där vi har tänkt oss att sitta och häcka i en stuga under sportlovet.

Alla var nöjda och glada, bilen var fullpackad med diverse prylar som kan vara bra att ha när man ska vara i en stuga som ligger nära ett ställe där det går att åka skidor både utförs och vanligt: Playstation 3, datorer, böcker, WiiU, kuddar (egna kudden är alltid bäst), knivslipar (har ni någonsin kommit till en stuga där knivarna i köket är vassa?) och tofflor.

(Och skidkläder. Och några längdåkningsskidor. Ifall andan skulle falla på.)

Den som inte var helt nöjd med att helt oförberedd köra över sjuttio mil var själva huvudpersonen. Bilen, alltså. "Det här hade ingen berättat för mig? Nu tänker jag krångla" muttrade den surt och tände en blinkande lampa på instrumentpanelen redan innan vi hade kommit till Lund. Farthållarlampan satte igång att blinka med ett irriterande grönt ljus. Detta betyder att motorn inte tänker stödja någon farthållarfunktion, tack så mycket, eftersom den inte är på humör. Eller nåt.

Fast vid Hallandsåsen tändes farthållarlampans kompis med ett fast sken: Motorlampan. Orange ljus.

Nä, vi vet mycket väl att man inte ska köra vidare med en bil på dålig humör som har tänt motorlampan. Den ska in på verkstad. Men vad gör man om man är på väg till en semestervecka, det är söndag och alla verkstäder är stängda? (och nej, vår andra bil funkar liksom inte. VW Polo är trevlig på alla sätt - men fyra personer, skidor och packning för en vecka? Nej.)(Och husbilen sover sin vintervila i en lada)

Man kör vidare och hoppas på det bästa, det är vad man gör. Vi är dessutom rätt luttrade av den där jämrans bilen och dess motorlampa, som tänds för minsta elfel som inte kan avhjälpas utan en datorstyrd felsökningsprocess av något slag.

Sen var det liksom: "Yej! Vi har åtminstone kommit till Göteborg!"..."Hurra, nu har vi klarat oss till Grums, 2/3 av vägen!"... och till sist, efter alla de där milen genom norra Värmland/södra Dalarna där det bara finns skog, skog, skog och inga samhällen alls, och där man INTE vill få motorstopp: "Yes! Vi klarade det hela vägen!"
(Nu ska vi bara 720 km hem också, med lysande motorlampa. Men det är en helt annan historia.)

Detta är Fryken.

I Grums, förresten? Där finns ett Burger King. Förstår ni hur många människor som besöker detta Burger King helgen mellan v. 7 och v. 8 när ungefär halva Sveriges befolkning verkar vara ute på vägarna till eller från Dalarna med takbox på bilen? Vid 14-tiden på eftermiddagen när magen börjar kurra och det är lagom med en paus? Många. Många, många människor. Men attans vad duktiga de var, de som jobbade där (och vad många de var!) Kön gick riktigt fort och burgarna blev färdiga i ett nafs. Imponerande!

Och i Grums finns också en riktigt stor godisaffär. Den måste förstås besökas om man tänker sig att sitta och uggla en vecka i stuga. Blodsockerfall kan vara farligt. Vi lastade godis i varsin plastlåda, och det var ingen som sade något om hur mycket godis var och en fick ta. (Därför vann mamman i familjen mest-godis-tävlingen överlägset.)

Här bor vi.

Vi läser, spelar datorspel, tittar på film och äter godis. Åker vi skidor, då? Jadå, det har vi faktiskt gjort. Men det kan jag skriva mer om en annan dag.