måndag 1 oktober 2012

Lidingölopps-helg

Vi har varit i Stockholm över helgen. Där hann vi med en hel del.

  • Vi har kört med husbil över Stureplan sent en fredagskväll. Fullt med festklädda människor på väg till festliga ställen. Och så vi, i myskläder och husbil. Hipp-faktorn på det måste ligga på minus 125 ungefär. Det var inte meningen, men vi hade ställt in GPSen till adressen på Lidingö där husbilar kunde ställas upp på en stor parkering. GPSen tyckte att vi skulle köra Hornsgatan - Skeppsbron - vet-inte-vad-den-heter-gatan-som-går-förbi-Grand-och-kommer-ut-vid-Nybroviken - Stureplan - Värtahamnen och sen Lidingö. Det känns som att det måste finnas smartare vägar? Men vi fick lite kvälls-sight-seeing av Hufvudstaden i alla fall.
  • Jag har under en och samma dag fått träffa alla mina syskon vilket kanske inträffar en gång var tionde år eller så. Alla mina syskon bor i Stockholm - jag bor i Vismarlöv. Men i lördags fick jag träffa allihop ändå - kul! Stockholm är rena sambands-centralen - jag fick också träffa min mamma och hennes man.
  • Vi har bott med husbilen i Gottsunda vid min brors och hans familjs hus, blivit bjudna på underbart god viltgryta och druckit mycket belönings-rödvin och ätit många belönings-ostbågar.
  • Vi har kånkat tunga träningsväskor över hela Lidingö för att det kändes som en bra plan att ha tillgång till dem när vi efter loppet skulle duscha. Visade sig att det fanns duschar i princip där vi ställt husbilen och att kånkandet av väskor var helt onödigt. Nå - vi lär oss. Nästa gång vet vi hur det går till.
  • Och så har vi då sprungit Lidingöloppet. Inte det långa, riktiga Lidingöloppet på 30 km utan det som är 15 km. Det räckte till, ska jag säga, jag är fortfarande rätt trött i benen. Backe upp och backe ner. Tid: 1.25.47 som jag är nöjd med. Det går liksom inte att springa lika fort som en mil-runda hemma på asfalt utan större backar...


Om Lidingöloppet visste jag redan:
  • att det är en tradition
  • att det går på Lidingö
  • att det är ett terränglopp dvs med rejäla backar
  • att de som springer 30 km springer uppför Abborr-backen
  • att det är tufft att springa Lidingöloppet
Detta visste jag inte om Lidingöloppet:
  • Att det är så vansinnigt och grymt stort. Oj och herregud vad många människor som kommer dit. 
  • Att det är så otroligt vackert längs med banan. Vatten, skog, berghällar, fina hus...
  • Att om man startar i sista startgruppen för 15-km-loppet (som vi gjorde eftersom vi inte har sprungit några "seednings"lopp innan) så är det väldigt, väldigt många människor som man får springa om. Folk börjar gå redan i första uppförsbacken, jag lovar. Och det är ganska trånga motionsspår man springer på. Jag sprang om. Och sprang om. Och sprang om. Ända in i mål sprang jag om folk hela, hela tiden. Kände mig nästan burdus och hetsig där ett tag. Visst, bra för självförtroendet att få springa om - men jag fick ju inte draghjälp av någon precis...
  • Att 15-km-loppet inte är fullt så tufft att springa som 30-km-loppet. Jo, jag anade, men inte att det var så stor skillnad. Det är 30-km-loppet som är det som gäller, liksom. Vår nummerlappsutedelning, våra hur-långt-det-är-kvar-km-skyltar, vår väskinlämning var alltid lite mindre och vid sidan av.
  • Att det är så fruktansvärt många människor som TROR att de kan springa 30 km väldigt kuperad bana. Jag mötte människor innan 30-km-loppet som såg ut som att de knappast skulle kunna fullfölja Vårruset. Ändå tänkte de sig glatt att ge sig ut på 30-km-rundan. Ja men fatta att det är i princip lika ansträngande som Stockholm Marathon! Det inträffade tydligen ett dödsfall under någonstans under loppen och inte är det första gången heller. Varför kan inte alla dessa människor springa 15-km-banan i stället? Den är krävande nog. Det var väldigt, väldigt många namn i resultatlistan som inte hade fullföljt 30 km-loppet. Varför då betala så mycket pengar för att vara med? (jo, för att, som jag konstaterade i sista punkten ovan, det är tufft att springa Lidingöloppet).
  • Att jag skulle bli helt såld på hela grejen och genast övergå till att tro att JAG är en av dem som kommer att klara av att springa hela 30-km-loppet nästa år. Så kanske jag är lika dum som alla de där som började gå efter 2 km? Men jag vill se om jag kan, om jag kan fullfölja utan att ha börjat gå ens i Abborrbacken.
Så efter Stockholm Marathon 1 juni dök nu nästa mål upp: Lidingöloppet 30 km 2013. Banne mig.

2 kommentarer:

  1. wow vad kul... Lidingö är fint OCH kuperat... förstår att det var jäkligt jobbigt. Det dör folk på Midnattsloppet också, som ju går här hemma på södermalm...
    Jag ska nog också försöka komma i form. Det verkar kul att ge sig ut med alla människor... folkfest kallas det visst för...
    måste bara få tid till att börja träna först. problemet är ju att jag är själv med små barn i två veckor och sen när Maken kommit hem från sjön, så kan jag träna i tre veckor... och sen är det två veckors paus igen... hur håller man formen då?? löpband hemma... ingen vacker natur. så dödens tråkigt... BAH.... Tips någon??? /Åsa

    SvaraRadera
  2. Nä, löpband är inte kul, det kan jag hålla med om. Springa med barnvagn verkar jobbigt och funkar ju bara om man har ett barn. Finns det ingen annan förälder i närheten i samma situation som du, så kan ni springa varannan gång och passa varandras barn varannan gång? Låter bra på pappret, jag vet, men det är inte lätt att få ihop tider med någon annan stressad småbarnsförälder. Träningsvideo? Gummiband? Och så få springa när mannen är hemma?
    Åsa, det går så väldigt fort tills det att barnen kan vara ensamma hemma en stund. Du kommer att kunna springa alla rundor i världen då och vara med på folkfester i parti och minut. Tre år till kanske?

    SvaraRadera