Istället sitter jag och lyssnar på rösten. Den där rösten han har, som nu har mörknat och tjocknat och liksom mer djupt vibrerar när han talar. Det är inte en vuxen röst men den är på väg ditåt. När han får sina ilskeutbrott bryts den på det där jobbiga målbrotts-viset alla elaka vuxna kan härma så bra.
Min lille älskade son. När i herrans namn blev du så stor så att du kom i målbrottet?
När blev du så stor att du kan se mig rätt in i ögonen när vi står mitt emot varandra utan att böja nacken bakåt?
Vart tog Eji i indianpyjamas vägen??
Och vart tog "Ka","Tias" och "Dede" vägen? Vart tar tiden vägen? Maman
SvaraRaderaJag kan bli helt längtig i hela kroppen efter de där små...
Raderahar idag varit och tagit kort på min 8 åring som busade framför fotografen med sin 3 åriga lillebror. Stolt mamma - när fotografen säger "såna barn får gärna vara här varje dag... hur skall jag kunna välja bort några foton?" och när jag läser ditt tänker jag... åh vad skönt att vi gick iväg och tog de där korten ... för vips så är de så där stora, målbrottiga, sväriga och alldeles fantastiska då också, men att man får ha dom kvar lite lite i alla fall... Herregud, de föddes ju nyss!!!! /Åsa
SvaraRaderaJa, det var alldeles nyss!
RaderaSom väl är får man fortfarande krama dem även om de är stora och målbrottiga. (fast bara om ingen utanför familjen ser på...)