Helgens...

Det gick en helg. Fasligt fort, som alltid. Och här är några best-of:

• Helgens proud moment: att jag tog tag i det här med att köra husbil, och gjorde det fram och tillbaka till Skäralid, där dottern och jag idkade läshelg. Och det gick bra. Förvisso fick jag slänga skräck-svett-tröjan direkt i tvättkorgen när vi kom fram (ja, jag var spänd och lyssnade inte ett dugg på Lisas hänt-under-dagen-pladder på vägen dit) - men: det gick bra.
• Helgens not-so-proud-moment: När jag på morgonen upptäckte att ojdå, då när jag tog ut elkablarna igår kväll från husbilsgaraget? Då glömde jag den lilla detaljen att stänga dörren efter mig. Dörren, som alltså stått på vid gavel hela natten. Tur att elaka skurkarna var någon annanstans än Skäralids camping den natten. 
• Helgens flås: Den blå vandringsleden i Söderåsens nationalpark inleds med jag-vet-inte-hur-många höjdkurvor rätt upp på ett jämra berg. Det är trappor och trappor och ytterligare några trappor, och så lite uppförsbacke på det, och några till trappor. Sen är man uppe vid Hjortsprånget där man kan se ut över typ hela norra Skåne. Det är vackert, och en nära-döden-upplevelse på många vis. Jag fick inte ta en selfie på oss när vi stod ute vid kanten för dottern tyckte vi skulle leva lite till. 
• Helgens hallå-hur-långt???: Den där blå vandringsleden? Den skulle vara sisådär 7,7 km eller nåt. Jag tror att den i verkligheten var 23 mil. Den var otroligt vacker, och slingrade sig genom bokskogar med utsikter att dö lite över. Sen fortsatte den. Och fortsatte. Klättrade ner i en klyfta. Slingrade sig fram där på en stenig stig. Slingrade sig och slingrade sig på spänger och stenar och längs bäckfåror. Och vi gick och vi gick och vi gick....
• Helgens nyttigaste mellanmål: ... tills vi kom tillbaka till Skäralid och hittade en kö inne på caféet/restaurangen som var nästan lika lång som blå vandringsleden, så vi struntade i den och tog oss varsin gigantisk skål med ostbågar i husbilen i stället. Nyttigt och mättande. 
• Helgens det-är-så-himla-trist-att-laga-mat 1: färdiggrillad kyckling med chips till middag
• Helgens det-är-så-himla-trist-att-laga-mat 2: findus köttfärssås med spagetti till middag 
• Helgens parkeringskaos 1: Det vid Skäralid. Bilar på alla normala parkeringsplatser. Och på de onormala. Och på de ytterst kreativt påhittade platserna också. Och på vägen utanför. Och på vägen som ledde från vägen. Och i skogen. Och på campingplatsen. Jag tror att större delen av Skånes befolkning tyckte att denna vackra höstdag bäst upplevdes i Söderåsens nationalpark.
• Helgens parkeringskaos 2: De som inte körde till Skäralid körde i stället till Bokskogen. Eller om de möjligen gjorde bägge (som jag). På söndagseftermiddagen körde jag och Erik till Bokskogen för att springa. Bilen parkerades inte på parkeringsplatsen för den var full. Så ock vägarna som ledde till den. Tur det är en liten bil (Eriks lilla smurfbil) som får plats på en hörna i närheten av en nästan-parkeringsplats.
• Helgens folkliv: kunde alltså beskådas i skogen. 
• Helgens felbenämning: "läs"helg. Byt ut till "frilufts"helg så passar det bättre. I och för sig väldigt bra det med. 
• Helgens antal lästa böcker för modern: 1 
• Helgens antal lästa böcker för dottern: 2
• Helgens antal sovtimmar: mmmmmmmmm.....
• Helgens antal ostbågar: talar vi tyst om

Några av alla dem som ville se...

... och fota det här. 

Ytterligare ett sånt där inlägg när Carolina skriver om typ en sketen bussresa och får den att låta som en eskapad till Nordpolen

Sitter ni spända av förväntan över att få läsa om hur jag lyckades komma vilse när jag reste hit och dit i Stockholm? Pilutta er, för det gjorde jag inte. Att ta sig ut till Älta från Birger Jarlsgatan var ungefär lika upphetsande som när jag tar mig till mitt eget jobb med buss och tåg. Eller mindre - missar man en buss i Stockholm under rusning går ju nästa bara några minuter senare - det är ju ingen sport alls. Möjligen blev det lite mer spännande när jag skulle ta mig tillbaka för mobiltelefonsavläsaren i spärren (ja, jag hade biljetten i en app) vägrade kommunicera med vare sig mig eller min telefon eller sure spärrvakten som var rätt övertygad om att jag var en slem app-biljett-förfalskare men till sist släppte igenom mig ändå för att jag nog mest ändå såg ut som en trött bibliotekarie på väg hem. Eller när jag gick igenom den där Brunkebergstunneln (som säker heter något kul) 21:57 fast den stänger 22:00. Living on the edge...

Eller då när jag på bussen ut till Älta minsann fick syn på en karl som hade mage att sitta och kolla på sin mobil fast han hade på sig en exakt likadan jacka som min älskade men lätt förvirrade son glömde kvar på bussen i våras. Samma märke, samma färg, samma storlek. Aha! Jag spände blicken i honom och väntade på att han skulle avslöja sig så att jag fick konfrontera honom. Men nähä, han bara satt vidare och glodde i sin telefon, såg väldigt oskyldig ut till att ha tagit en bortglömd jacka. Det var förstås i Lund Erik glömde kvar den - 60 mil söderut. Och det var förstås ett halvår sen. Så kanske karln var oskyldig ändå?

Jag är hemma igen. Eller, hemma och hemma. Fredagen har jag farit runt över stora delar av Skåne: först till Ystad för ett möte med styrgruppen för projektet jag jobbar med (presentationen jag visade fick jag göra kvällen före på det överfulla tåget hem från Stockholm, tyvärr med en sittplats i en fyrgrupp där jag inte fick plats med min laptop och fick ha den halvuppfälld i knäet och liksom sticka in fingrarna i den för att skriva, med ergonomi anpassad för en surikat ungefär. Jag kände mig hyfsat oproffsig). Sedan direkt till Kävlinge där jag fick vara med på skolbibliotekariernas fina fredagsmöte (med blåbärsvitchokladkaka)(alltså!!)(jag jobbar i fel kommun?). Och sen hem för att direkt sätta mig i husbilen tillsammans med Lisa för att köra till Skäralid vid Röstånga. Så det är väl bara nordöstra hörnet på Skåne jag inte var i under dagen?

Kan jobba på tåget.

Men läste ni?
1. jag körde husbilen. Jag har lite skräck för det just nu pga ovan och pga en trafikolycka vi var inblandade i för några veckor sen med husbilen (kan återkomma om den för har ju inte skrivit här) så det var mycket modigt gjort av mig tycker jag själv.
2. att Lisa och jag är med husbilen i Skäralid för läshelg. Hur skönt?! Hur underbart?! Och att naturen kring Skäralid kan vara en av jordens vackraste platser just nu med alla höstfärger, och i morgon ska det bli 22 grader, och vi ska förstås inte bara läsa utan ut och vandra lite, och... yes!! Det blir bildrapport i morgon.

Stockholmseftermiddag

Så här kommer en liten Stockholmsrapport. Jag är trött i huvudet sådär som man är när man suttit och nickat medhållande till kloka saker som sagts på föreläsningar av olika kloka människor en hel konferensdag, antecknat och tänkt att "ja, så där borde det vara och så där borde jag göra och det där ska jag kolla upp" eller "hur många minuter kvar till kaffe nu tro för nu sprängs huvudet snart".

Men igår hade jag timmar över på eftermiddagen eftersom ett möte jag skulle haft inte blev av förrän idag i stället. Hotellet jag bor på ligger precis invid Humlegården och Kungliga biblioteket, så jag bestämde mig för att gå dit och titta lite. KB var väldigt raskt avklarat (alltså, man går ju inte och "tittar" på ett forskningsbibliotek där material tas fram för att läsas i läsesalarna, jag vet ju det men blev ändå lätt besviken när den magnifika utsidan på insidan liksom bara blev människor med laptops som satt vid skrivbord och läste saker som var intressanta för dem) så jag vandrade vidare. Varför inte till stadsbiblioteket, då? Där hade jag ju aldrig varit, och det låg ju inte så himla långt bort från där jag var?

Så dit gick jag. Jag har ju sett interiörsbilder därifrån tidigare, med alla böcker i rotundan - men att själv komma in där var en helt annan sak. Så högt i tak! Så... runt! Så fullt med böcker! (ja, Carolina, det är ett bibliotek... ) Så fullständigt överväldigande! Så vackert!

(fast... den praktiska och cyniska bibliotekarien som ju är en del av mig viskade: vilka himla jobbiga och smala hyllor att jobba med dagligen, och var har de plats att skylta böckerna, och hur funkar de där magasinen egentligen ihop med bokvagnar och...)(fast jag bad cyniska bibliotekarien vara tyst och se det vackra i stället)

Well. När jag bokstavligen snurrat runt tillräckligt inne på stadsbiblioteket hittade jag till Observatorielunden bakom. Där jag hade jag ju heller aldrig varit förut. Där var en hel förskola utspridd med mycket stoj och stim - tror till och med det stod Observatorielundens förskola på personalens jackor. Gissar att de i så fall har starka ben efter alla trappor upp och ned dagligen? Men - vilken utsikt! Jag oooade och aaa-ade och tog foton innan jag tyckte att jag hade fått intryck så det räckte och satte mig på Espresso house för att läsa om Järfällas skolbiblioteksutvecklingsplan i stället. För den är intressant.

Nu ska jag alldeles strax leta mig ut till min syster i Älta för att bli bjuden på middag. Det ska bli tunnelbana och buss ut till Nacka i en kvällsrusning som är något folktätare än den på Svedalas tågstation en onsdagseftermiddag. Kan ju också bli intressant, fast på ett helt annat sätt.

Den mycket snöpliga sortens plums

Jag sitter på tåget, på väg mot Stockholm och två dagars konferens om det här med skolbibliotek som ju är mitt yrkesliv. Detta är förstås också två nätter på hotell, två hotellfrukostar och en Carolina ensam i Stockholm, vilket Carolina inte är så där värst van vid men faktiskt tycker ska bli himla kul.

Frågan i min hjärna inatt var dock om det också skulle bli två dagars men-vad-i-helvete-måste-jag-bli-förkyld-just-nu. Eller om det skulle bli två dagars människa-vad-du-oroar-dig-i-onödan-det-gick-ju-tillbaka. Eller bara två dagars lite-förkyld-rätt-trist-men-funkar-ju-ändå. Ögoninflammationen är kvar men lite bättre, ty jag snodde helt fräckt lite av dotterns Effektiva Receptbelagda Ögoninflammationssalva hon fick igår. (det blev vårdcentralsbesök)

Och jag har varit vaken sedan 4 i morse. Inte för begynnande förkylningen, inte för att jag har resfeber (hallå?). Utan för att det var då jag vaknade av att dottern trampade upp ur sin säng och ned på bottenvåningen och började rumstera runt där nere.

Jag blev rätt brydd. Det var inte gå-på-toan-mitt-i-natten-ljud. Det var inte heller vansinnigt-hungrig-tar-sig-en-macka-ljud. Inte heller var det förtvivlad-dotter-med-ögoninflammation-baddar-ögonen-vid-handfatet-ljud. Nä. Köksljud hördes. Och sitta i soffan-ljud. Så när lamporna släcktes och dottern tassade tillbaka till sin säng kunde jag inte låta bli att vara oroliga mamman och gå och fråga vad som stod på.

Jo. Inte nog med att hon 1. har ögoninflammation (och därför har en hink med vatten med en liten handduk vid sin säng, så att hon kan badda ögonen när det gör ont) och 2. är förkyld eller ens 3. har ont i handleden och höften sedan i lördags. Nu hade hon vaknat till, och tagit mobilen för att kolla vad klockan var. Lagt tillbaka mobilen... bara det att hon glömde den där hinken med vatten. Och mobilen lades inte på golvet, utan halkade ner i hinken. Plums.

Eftersom Lisa är den hon är fiskade hon raskt upp mobilstackaren ur sitt tidiga morgonbad, gick alltså ned och torkade den, slog upp sin laptop, googlade på "mobiler tappade i vatten", tog ur sim-kortet, fyllde en påse med ris och lade mobilen i den för att torka ut under 72 timmar.

Sjuk sjuttonårig tjej som nu dessutom är av med sin mobil - the bottom is nådd, liksom?

(vad gjorde då hennes mamma då när hon kom in i dotterns rum där arla morgon och fick höra vad som hänt? tröstade? förmanade? var ett stöd i eländet? Nänä. Hon skrattade så att hon nästan kissade på sig, och fick sätta sig på dotterns säng för att lugna ned sig)(ja, mamma, du vet, och du hade gjort precis likadant)(det är den sandbergska förbannelsen)(mer om den någon annan gång)

Skruttigt och synd om

Inte nog med att Lisa hade ont i handleden och höften hon trillade på i lördags. Nej, hon hade problem med ett svidande och rinnande öga också. Och jag avslutade lördagskvällen med att kärvänligt förmana henne att "inte använda mina ögondroppar, tack, för ögoninflammation smittar så lätt".

Ändå vaknade jag på söndagsmorgonen med ett igenmurat vänsteröga. Jahapp. Fast... jag kunde inte begrava mig i självömkan när dottern vaknade med full ögoninflammation på bägge ögonen. Röda ögon, svullna ögonlock och svullet under ögonen också. Det ser ut som att hon gått in i ett getingbo. Två gånger.
På apoteket inhandlades två tuber Noviform (så vi inte skulle smitta varandra mer än nödvändigt) och så förgick söndagen i systerskap framför spegeln där vi baddat ögon med bomullstussar och kläggat gul salva i dem (fast fasen vet om den hjälper - vet inte hur effektivt det är med gult klägg i ögonbrynen och på örngottet när inflammationen sitter i ögat?) och så en hel del tröstande av dottern som var förtvivlad. "Jag har körlektion i morgon!" "Skolan imorgon! Jag KAN inte gå ut sån här!" "Gaaaahh! Waaaahhhh!"

Kompisarna hon skulle åkt in till Malmö för att plugga med var helt förstående till att en sjuttonåring inte kan träda utomhus med röda, svullna ögon - så de kom ut till Vismarlöv i stället. Så förutom ögonbaddande har vi haft en trio tjejer som suttit vid köksbordet och omväxlande pluggat fysik och musikteori. Ibland gick de bort till pianot och spelade en trudelutt också.

Rätt mysigt, ändå.

Men det är rätt skruttigt med oss. Lisans förkylning och ögoninflammation, och så Erik som varit förkyld i över en vecka och de senaste dagarna också dragits med rejäl yrsel, säkert pga förkylningen, men så pass att han fått krypa nedför trappan ibland och hålla sig i väggarna. ("Det är som att vara full fast utan det roliga.")

Han verkar idag nästan botad med hjälp av näsdroppar och Måste Jobba, så han drog iväg till Spångholmsskolan för att vara lärarvikarie.

Hon däremot, hon fick vara hemma från skolan idag och förstås också skippa körlektionen. Hittills har hon ringt två gånger, ska höra av sig igen när hon fått tag på vårdcentralen. Det är synd om henne, och ännu mer synd om när mamman sitter i Ystad och jobbar (och inte ens vågar andas om att egna ögoninflammationen är rätt jobbig, tack så mycket) och inte kan vara med henne när hon är sjuk och måste ta vårdkontakterna själv.

Handleder, fotleder, sulor och böcker... I'm back!

När man låter bloggen dö lite grann så här som jag har gjort nu sedan början på sommaren - ja, då är det himla svårt att sätta igång igen. Hur ta upp alla stora och små, glada och sorgliga, livsomstörtande eller pyttiga saker som hänt sen sist? Struntar man bara i dem här och skriver på som om ingenting hade hänt (och känner sig som en känslokall jäkel?) Ja, det får bli så. Men tro mig - känslor har rasat hela sommaren. Höga toppar och djupa dalar - och ändå så landar jag nu i en...

... helt vanlig lördag i oktober. Fast vad jag älskar helt vanliga lördagar i oktober med inget inskrivet i kalendern! Då kan man till exempel åka till stadsbiblioteket i Malmö med sin dotter. Och så kan man där gå runt på ungdomsavdelningen och utropa sånt som "men läste du någonsin de här böckerna, Lisa? Inte? Men då måste du...!" eller "det är lika bra du lånar hela trilogin, ifall du tycker om första och vill ha de andra direkt" eller "jo, du har rätt många böcker där redan, men tänk om du inte tycker om någon av dem? Då måste du ju ha någon i reserv!".

Hon lånade åtta böcker. Jag lånade bara tre (men eftersom jag i förväg aviserade att jag "absolut inte behöver låna någon alls" så räknas de nog dubbelt).

Sen drog vi till Emporia för att hitta en snygg höstjacka (till Lisa), nya träningstights (till Lisa) och något annat (till Lisa) som jag glömt, men eftersom Lisan ifråga redan inledningsvis snubblade över någon elak klädställning inne på Stadium och handlöst ramlade i golvet och så där "såg någon mig??" snabbt reste sig upp men som sen hade rejält ont i både handled och höft - så förlorades all shoppinglust till jackor och tights. Istället fångades jag in av någon duktig skosäljare som fick upp mig på någon fotmätarmaskin och konstaterade att jag tydligen hade ovanligt höga fotvalv och att alla mina fotproblem (ja, en del av sommarens blöh)(det bidde inget Lidingölopp förresten) kanske kunde avhjälpas av specialsulor som gav stöd för dessa fotvalv. Som av en händelse stod fotmätarmaskinen och försäljaren just intill stället med de Fantastiska Sulorna, som jag provade. Och köpte.

Vi kom alltså hem utan det vi åkt iväg för att köpa - men med ett par sulor som var lika dyra som ett par skor (599 tror jag), löjligt många böcker, en värkande handled och ett begynnande stort blåmärke på en höft.

Lisa firade detta genom att deltaga i Svedalas Kulturkalas, där hon lämpligt nog satt och stickade ("stickgraffiti") med sin handled i fyra timmar.

Jag firade det genom att ta min vrenskande fot och mina svindyra sulor och ge mig ut i Bökebergsskogen för att skåda ljuset och smärtfriheten.

Jag vet inte. Nu gjorde det liksom ont på nya ställen? Fotleden? Hålfoten? (Plånboken?)

Men ja. Det var valda delar av en lördag.

Retorik-reflektion

Alltså. Här sitter jag och ska försöka knåpa ihop ett litet tal att hålla till Erik på hans stora dag imorgon. En mamma bör ju göra sådant.

Men jag kommer fan inte längre än att skriva inledningsraderna:

"Finaste son,

Idag tar du studenten..."

... innan jag fullständigt bryter ihop över tangentbordet och börjar storböla. Studenten. STUDENTEN. Min son slutar skolan och blir vuxen och JAG KAN INTE FATTA. Han började ju förskoleklass nyss???

Det kommer aldrig att gå, det här. Hålla tal? När jag kommer att gråta ut mot hans axel efter rad 2 på min minneslapp?

Jeezus.

OK - skärpning nu. Intag i morgon först två glas rosévin, och kör sedan på med talet. Det är ju inte som att jag är den första mamman i världshistorien som släpper ut sin lelle gosse i livet.

Men ändå...? Erik i studentmössa och kavaj och stor och färdig och...

Nu gråter jag igen. Det här går aldrig vägen.