Bild av "Käglingeparken" från Wikipedia. Ganska glorifierad bild, men den visar ju de där dammarna. |
Åh, som jag älskar näktergalssång!
Eftersom lördagskvällen innehöll en hel del snacks av guleböjs-sort så ville jag springa rätt långt idag, och hade alltså valt banan som hette något i stil med "lång och klurig" och (fågelvägen) var på 5,8 km. Jag ljuger inte om jag säger att den gick tre varv runt hela området, snirklade sig in runt varje liten sjö, genom varje buske och genom ungefär alla grindar i fårhagsstaketen som finns på området. Ja, just det ja, jag glömde nämna ovan att det även finns får på området. En jättestor hage full med får, och dessa får har just haft familjebildning så där finns även gott om väldigt söta små svarta lamm.
Vad jag såg idag:
- Två av de där söta små lammen som stod nere i gropen tillsammans med kontroll nummer 4. Lammen försökte äta på skärmen. Jag vet inte om de lyckades så bra, eftersom de tyckte att jag var så otroligt läskig när jag kom hoppandes ner i den där gropen att de flydde sin kos. Nu är inte lamm så där himla duktiga på att springa fort, det är de inte. Så de snubblade mest runt, och jag försökte lugna dem med mitt snällaste "naaawww, men lilla lammet, jag äääär inte farlig". Så fort jag sprang upp ur gropen igen så trillade lammen ner till botten och återupptog sitt kontroll-nafsande.
Vad jag inte såg idag:
- Kontroll 3. Däremot såg jag kontroll 13. Två gånger. Första gången hade den lömskt klätt ut sig till kontroll 3, låg i försåt på vägen mellan kontroll 2 och den riktiga kontroll 3, och lurade mig att stämpla innan jag gav mig iväg mot lammgropen vid kontroll 4. När jag sedan sisådär åtta sjöar, femton stigar och tjugofyra buskage senare var på väg från kontroll 12 till 13 så fick jag en déja vu-upplevelse: har jag inte varit vid det här trädet en gång redan? Jo, det har jag. Oups. Ska jag backa hela banan, göra om och göra rätt från kontroll 3 och framåt? Nej, det ska jag inte. Så gulliga är inte lammen, och så vackert sjunger inte näktergalen.
Jag lyckades alltså med konststycket att bli diskvalificerad från en orienteringsträning. Då ligger man på topp.
Vad jag såg idag:
- En labradorvalp som tungt låg och sov sin middagssömn i sin alldeles egna barnvagn. Jo, för den orkar inte gå så långt än.
- Kontroll 15. Långt nedanför mig. Jag stod uppe på en hög, brant och lerig kulle. Kontroll 15 stod några meter nedanför. Rakt nedanför, så att säga. Joggingskorna, som var mitt listiga skoval för dagen, har ju som bekant inte spikar under sulorna som stoppar färden nerför en lerbrant. Antingen kunde jag gå tillbaka, gå runt, trassla mig igenom fler buskar och nå kontrollen på ett säkrare sätt. Eller så kunde jag försiktigt försöka ta mig nerför den leriga branten genom att hålla i grässtrån som såg stadiga ut. Eftersom jag som pigg 52-åring inte tillhör någon riskgrupp så beslöt jag mig för att inte palla gå tillbaka och gå runt utan i stället chansa på grässtråna (och någon kvist) och ta mig ner rakaste vägen. Jag överlevde, men blev väldigt smutsig.
- Ett badkar. Från insidan. Länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar