LGs i Berlin

Att gå vilse i skogen är inte det första man tänker på att man skulle kunna göra när man är i Berlin. Möjligen gå vilse bland gatorna, eller inte hitta rätt i tunnel/tåg-nätet. Men i Berlin finns det ett antal parker som inte är parker lika mycket som skogar. Berliner Wälde tror jag de kallas. Det fanns en i närheten där vi bodde – Mugglarskogen i Mugglarområdet (Müggler…). Jag gav mig ut att springa i den skogen på tisdagskvällen, och insåg ganska snart att den var 1. stor och 2. full med ett myller av vägar och stigar. Min plan B var att springa tillbaka exakt samma väg om jag inte hittade ut ur skogen - men kom efter ett tag ut bland hus och gator och kunde snart hitta tillbaka till husbilen. Väl där övertalade jag Håkan att också se skogen (du måste! Den är fin! Massor av stigar! Upplevelse!) varpå han också gav sig ut…och sprang hyfsat vilse bland stigarna. En runda som skulle varit ca 3 km pga en ömmande lårmuskel – blev drygt 11 km. Men han kom tillbaka. Och var lika fascinerad av denna storskog mitt i stan som jag. (mycket större än Bokskogen, kom vi fram till)

Hela onsdagen turistade vi. Det var ungefär tjugo år sedan vi var i Berlin senast, och oj, vad mycket det hade förändrats. Alexanderplatz minns jag som en öde stenöken, med tråkiga kontorsbyggnader och ett hotell invid. Nu var det ett enda myller av folk, restauranger, affärer, gatuförsäljare, gatuartister, plingande spårvagnar, ölbarer, kringelförsäljare, frukt, ballonger…
 För att inte tala om Potsdamer Platz – från ett taggtrådsingenmansland via den gigantiska byggarbetsplats jag såg den som senast jag var här till det det var nu: nya byggnader, myriader av folk och minnesmärken över muren. Fascinerande.

Givetvis gick vi vidare till Brandenburger Tor. Det är där man går i mål på Berlin Marathon, och jag gick förstås och funderade på hur det kommer att kännas nästa gång jag springer (går? linkar? kryper?) under den i slutet av september.

Och så var vi förstås tvungna att gå runt på KaDeWe’s delikatessavdelning på sjätte våningen och fingra på alla dessa fantastiska matvaror man kan köpa där. Presentförpackning med sex olika chiliinläggningar? Färdig deg för olika kakor, i dekorativ flaska med ingredienserna lagda i skikt? Alla möjliga champagner, med en bar för provsmakning intill? Det hittar man där.

'

Och så åkte vi tåg. Och tunnelbana. Och S-bahn. Och spårvagn. Och ännu mer tunnelbana och S-bahn. Aldrig att man åker så mycket kommunalt hit och dit som när man semestrar i en storstad. Jag höll tunnelbanekartan som någon slags snuttefilt i handen hela dagen.

En milstolpe: att Erik har lärt sig så pass mycket tyska att han själv kunde beställa glass till sig och Lisa.  (stolt moder stod och trampade i bakgrunden men Lade Sig Inte I)

Den långa dagens runttrampande och tågåkande belönades med middag på en restaurang vi hade siktat dagen före, när vi irrade oss förbi med husbilen på väg dit vi skulle stå med den (Köpenick). Det var ett argentinskt steakhouse som skickade ut underbara dofter mot oss hungriga stackare i husbilen utanför. Nu lyckades vi hitta tillbaka till den via tåg/tunnelbana, och åt en fantastisk middag där.

Idag har vi kört ut ur Tyskland som tog slut fortare än vi hade tänkt oss. Plötsligt tornade den tjeckiska gränsen upp sig och vägen ville ha betalt för att vi körde på den. Med en s.k. ”vignette” inhandlad för 15 euro, uppklistrad i vindrutan körde vi vidare. Barnen förundrades över alla skyltar på ett språk som ingen av oss förstod ett jota av (”mamma, hur kan de små barnen egentligen lära sig prata här?”) och vi förundrades över hur landskapet kunde gå från ”platt” till ” våldsamt kuperat” på nästan ingen tid alls.

Efter att ha tråcklat oss igenom Usti nad Labem och Decin och o-at över utsikter och husfärger (extremt klara färger verkar poppis på hus här, typ äppelgrönt och ill-cerise) hittade vi en camping mitt ute i ingenstans. En lång, smal, slingrig och brant väg ledde ner till den (och jag har redan börjat fundera över hur vi ska ta oss upp härifrån i morgon), men campingvärdinnan bevärdigades förstå min tyska och berättade att wi-fin var fri och allt vatten på campingen gick att dricka, så just nu är livet rätt bra.