Barnarbete på O-ringen...

Vi har precis kommit hem efter en vecka i Kristianstad, där Malmö OK var en av de arrangerande klubbarna för årets O-ringen. Det är förstås en upplevelse vi kanske bara kommer att få vara med om en gång i livet. O-ringen vandrar runt i landet, och det var tjugo år sedan den var i Skåne senast.

Det var otroligt många människor. Det var strålande och gassande sol. Det var väldigt dammigt, väldigt svettigt och väldigt mycket att göra. Visst var det kul att få vara med om detta - men det var också jobbigt. Mobilen väckte mig 4:45 varje morgon. Dagen full av sanslösa mängder människor, datorer (jag satt i inre tävlingsexpeditionen och lade in ändringar (med mera...) i tävlingsdatabasen), mystiska lappar, ett ständigt brus av framhasande orienterare som precis gått i mål och stapplade mot vätskestationen efter målgång, speakern som ständigt jublade fram ställningen i de olika klasserna, stress, hojtanden, radiotrafik ("starten till tävlingsexpeditionen, kom"....*bruuuus*), damm så att datorer och skrivare rasade ihop i rena skrämselhickan, värme, smuts, svett...
Vi var tillbaka på campingen (en fotbollsgrusplan...) kanske vid 17-18-tiden. När middag lagats och ätits var jag så trött att jag inte ens orkade läsa böcker. Jag försökte - men orden gled runt som om det vore fredagskväll-klockan-22-efter-jobbig-vecka-och-två-glas-vin-till-middagen. Det gick inte. Om inte jag orkar läsa böcker - då är jag trött, vill jag lova.

Och om jag var trött...så var barnen ännu tröttare. De jobbade också! Minst lika länge som jag. Lisa och hennes bästis Magda jobbade i en av arenans kiosker med att servera kaffe, korv och hamburgare. Långa köer med orienterare som ville ha mat och kaffe NU NU NU!! Och Erik jobbade i barnpassningen. Han lekte sig igenom dagarna (i ett tält där det säkert var femtio grader varmt) och hade ständigt ungefär trettio barn omkring sig, iförda reflexvästar och huggandes med dinosaurier och trätandes om vems tur det var att ha stora traktorn.

Så det här var O-ringenveckan för mig i år: tröttheten och värmen. Och stoltheten!! För oj! så duktiga barnen var! Flera gånger hela veckan kom det folk från barnpassning/kiosk och berättade för mig eller Håkan (som jobbade i en av starterna och hade det minst lika hektiskt som någon av oss andra) hur duktiga och trevliga barn vi har. Hur bra de klarade sina jobb. Hur omtyckta de var.

Och barnen växte. De hade eget ansvar, egna arbetstider, egna uppgifter utan någon mamma eller pappa i närheten. När dagarna var slut och vi låg där och vegeterade i stolarna utanför husbilen så fick de berätta om saker som hänt. Sura kunder som krävde mjölk i kaffet fast mjölken var slut. Barn som blev osams över ologiska saker (välkommen till föräldralivet...). Alla människor de sett. Barn som krupit upp i knäet när de längtat efter mamma och pappa och låtit sig tröstas av en femtonåring.

Det blir nog folk av dem i framtiden, tror jag.