LGs i Tyskland, måndag och tisdag

Vi är i Tyskland. Det är precis lika varmt här som det var i Vismarlöv, om inte varmare. Men det borde ju vara rätt lugnt, eftersom vi har AC i husbilen åtminstone när vi kör?

Nej. För vi har inte AC, tydligen. För den har med perfekt timing inför vår semesterresa packat ihop och dött.  Det kommer luft från fläkten. Men det kommer inte kall luft. Så vad det nu är som har pajat – AC-vätskan (heter det säkert inte) som läckt ut ur systemet eller den lille tomten som bor där inne har tagit semester – så är det väldigt, väldigt varmt när vi kör.

OK. Fönster ner, alltså.

Första kvällen ställde vi oss på en stellplatz utanför Greifswald. De tyska stellplatzerna är lite mer än bara parkeringsplatser för husbilar – de är små campingplatser i miniatyr. Det finns toa, dusch, och så grejer att gulla med husbilen med, typ fylla på färskvatten, tömma toa och gråvatten och så där. De kostar pengar, men mycket mindre än vanliga campingplatser. Och så står det bara husbilar där.  

Stellplatzen utanför Greifswald var fin. Tät, fin gräsmatta. Fläktande svalt (äntligen). Rena toaletter och artiga tyskar. Ordning och reda. Ingen pratar engelska som jag trodde att de numera skulle göra lite mer, men de vi har mött tillhör nog den generationen som aldrig fått lära sig engelska i skolan. Så vi tar oss fram med min riktigt urusla tyska, handgester och snälla leenden. Typ. (jag trodde stellplatz-ägarinnan ville skörta upp oss när hon ville ha 20 euro extra, men det var pant för nycklarna till toahuset hon ville ha…)

Måndagsmiddagen intogs i sällskap med både herr O.P Andersson och en fläder från Halland, för det var vi minsann värda. Matjessill och potatis till det.

"Det är som en sjukdom" konstaterade stellplatz-ägarinnan när hon såg våra barn

Min vanliga oro för diverse ting som kan få fel väckte mig mitt i natten och tyckte att det faktiskt luktade konstigt i husbilen. Luktade det inte lite gasol? Va? Fanns inte risken för att husbil och kär familj skulle kunna sprängas i luften vilken sekund som helst? Jag försökte lugna ner oron, men den gav sig inte. Till sist trampade jag ilsken ut ur husbilen och stängde helt av gasoltuben, bara för att oron skulle kunna gå och lägga sig och låta mig sova. Sömn inträffade äntligen. (det kanske faktiskt luktade lite gasol, så på morgonen drog Håkan åt alla skruvar på aggregatet en extra gång)(kanske jag kommer att sova i natt?)

Vi hade tänkt oss en rejäl sovmorgon, trötta efter O-ringens 04.45 varje morgon. Men en granne till stellplatzen hade tänkt sig annorlunda. 07.57 drog hen igång sin motorsåg, och sedan ägnade hen sig åt att kapa ved eller nåt, med stor lust, frenesi och tysk noggrannhet i minst en timme. Sen var vi ordentligt väckta, och kunde så småningom bege oss åt Berlin.

Vad man inte ska göra när man kommer till Berlin: missa avfarten till Berliner Ring om man ska köra österut på den. Gör man det, så kommer man på Berliner Ring åt väster, och sedan går det inte att ångra sig på många mil. Mil som går genom vägarbete, dessutom. Är man sedan riktigt osmart, så försöker man sig på att gena sig igenom Berlin istället för att köra tillbaka genom vägarbetet. Genom Berlin. I 30 graders värme, utan AC. Med en husbil. Med en GPS som uppenbarligen inte var uppdaterad med kartor för gamla öst-Berlin visade det sig.

Vi kom fram dit vi hade tänkt oss – en ställplats i Berlin Köpenick, nära floden Spree. Men det tog en anings längre tid en vi hade planerat.

Nu sitter vi vid Spree, och orkar inte röra oss en meter. Erik matar sothönorna med ost (hoppas de inte har laktosintolerans), och åskmolnen hopar sig. I morgon drar vi in till Berlin city och gör sånt som turister bör göra där.