Den långa födelsedagssången

Vi var på kalas igår. Håkans mamma, Anne, fyllde 78 år. Och precis som alltid när hon fyller år, så var hennes och Nisses vänner där, förutom familjen (vår familj, Håkans bror och Annes syster). Kalas är aldrig min grej - jag sitter för det mesta tyst och längtar hem. Men det finns ett tillfälle på just de här kalasen som jag tycker mycket om. Det är när kaffet har serverats, avecen har slagits upp och det ska skålas för födelsedagsbarnet. Då sjunger de en alldeles speciell födelsedagssång.

Kanske sjungs den på andra håll i Skåne, jag vet inte. Men jag har bara hört den på kalasen med Annes och Nisses vänkrets (och, ja, så har vi sjungit den på våra egna barns kalas, för de gillar den). Den är lång. Den är med skål-paus i mitten. Den ska avslutas med ett skånskt trefaldigt leve. Och i allra sista strofen ska det dras ut på orden i ett ljungande crescendo: "ja, det öööööönskaaaaar viiiii!"

Och just detta, den här sången, skålandet och när "det ööööönskaaaaar viiiii" ekar ut i sommarkvällen - det är sommar för mig. Anne fyller år precis mitt i sommaren, Nisse i mitten på augusti, och vi sitter alltid utomhus på deras kalas. I alla de tjugofyra år jag varit tillsammans med Håkan, på Annes kalas, på Nisses kalas, alla dessa sommarkvällar...så har jag hört "öööönskaaaar viiiii" och känt den där vällustrysningen utefter ryggraden.

De har förstås sjungit den långt innan jag träffade Håkan. Långt innan Håkan fanns till också. De lärde känna varandra när de var små. På 40-talet! Och de har alltid sjungit den där sången på kalas.

Nu är de gamla, allihop. Skaran krymper. Rolf är inte med längre. Gunvor har inte varit med på många år. Pelle sitter inte heller med. Det står en rollator parkerad intill bordet. Någon hör inte vad de andra säger. Någon annan har svårt att hänga med i samtalet kring bordet. Men - alla reser sig upp när det är dags för Långa Födelsedagssången. Alla sjunger. Som de alltid har gjort.

I varma julikvällar har den sjungits. I huttrande regn under parasoller, i åskvärme, i kall augustikväll och perfekt sitta-ute-värme. I sol. I blåst. Med barnskrik i bakgrunden. Men just igår grep den mig mer än vanligt, den där sången. Förra året var både Rolf och Pelle med kring bordet. Vilka sitter med nästa år? Vilka sitter med runt bordet nu i augusti när Nisse fyller 80? Hur länge kommer den här födelsedagssången att sjungas? Kommer någon att minnas den? Kommer våra barn att fortsätta sjunga den?

Kan det någonsin vara sommar utan att "ja, det öööönskaaaaaar viiiii!" stiger mot sommarkvällens himmel?

Ja, detta skall vara
Ja, detta skall vara
en Annes skål, hurra!
Ja, detta skall vara
Ja, detta skall vara
en Annes skål, hurra!

Skam för den som icke
Annes skål nu dricke
Drick rent uti glaset
för så gjorde jag
Hurra! Hurra! Hurra!

(alla skålar)

Hurra! Hurra!
Den skålen var bra!
Hurra! Hurra!
Den skålen var bra!
För hon ska leva
För hon ska leva
För hon ska leva i många år.

Och när hon har levat
Och när hon har levat
Och när hon har levat uti hundrade år
Ja, då ska hon skjutas
Ja, då ska hon skjutas
Ja, då ska hon skjutas på en skottkärra fram

Ja, det önskar vi
Ja, det önskar vi
Ja, det önskar vi

(och så ett skånskt trefaldigt leve: Hon leve! Hipp hipp Hurra! Hurra! Hurra!)