torsdag 9 maj 2013

Undrar vad Freud säger om det här?

Nu är det ungefär tre veckor till jag ska springa Stockholm Marathon. Och, ja, det är ju en rätt stor grej i mitt liv. Så det är rätt självklart att jag drömmer om det på nätterna. Nu i natt för första gången (tror jag) men säkert inte sista:

Starten skulle nu gå 16.00. Och jag hade fullständig koll på allting, tyckte jag. Höll på att byta om till löparkläder. Hejade på andra löpare som bodde på samma ställe som jag (det fullständigt kryllade av maratonlöpare där, typ Vandrarhem för Stockholm Marathon). Bland annat hejade jag glatt på Martina Haag, som i samma flätor och tröja som hon har på framsidan i Heja, heja! skulle springa. Hon såg konstigt på mig och jag kom på att "nä just nä, jag känner ju henne inte, har ju bara läst hennes bok.
Frukosten hade varit stadig och i rätt tid, magen funkade och allt kändes bra. Jag kom till och med ihåg att smörja in diverse ställen med vaselin så att jag inte skulle få skav av till exempel sport-behån. Det tog tid, det där smörjandet. Och helt plötsligt var hela vandrarhems-stället tomt. Och jag såg på klockan som till min fasa redan visade 15.30! Start om en halvtimme - och jag som inte ens var i rätt del av Stockholm...

Rusade till tunnelbanan. Blev stoppad i spärren eftersom jag inte hade någon biljett. Men vi som springer Stockholm Marathon ska ju få åka gratis idag? tyckte jag. Då ska du ha startbevis med dig, sa spärrvakten strängt. Men...jag har ju min nummerlapp, försökte jag och visade den. Nänä, det där går ju inte, det står ju fel namn på den. Det gjorde det. Det stod ett absolut okänt mansnamn på min nummerlapp.

Hur som helst fick jag ändå åka med - fast nu var det en buss jag åkte med. Och jag skulle fortfarande kunna hinna till start. Fast när jag tittade ner på mina fötter efter en stunds åkande så såg jag att jag i brådskan när jag rusade från det där vandrarhemmet hade tagit fel skor. Inga löparskor utan ett par vanliga tunnsulade Nike...

Av bussen och så sprang jag en fin genväg mot vandrarhemmet, över ett gigantiskt kalhygge som helt plötsligt hade uppenbarat sig där. Äntligen in på vandrarhemmet som nu var en röd stuga med vita knutar i ett villaområde. Mitt rum låg på andra våningen - men trappan var nu helt plötsligt spärrad av en enorm hög med diskbackar. Såna som man använder i storkök, alltså. Fulla med disk. Och min styvfar Mats stod där röd i ansiktet och lyfte upp fler och fler diskbackar. Helt iskallt lugn förklarade jag vänligt att jag "faktiskt ska springa Marathon om fem minuter, och jag behöver mina skor som är ovanför trappan". Sen blir det hela något luddigt, klockan plötsligt 16.30 och det hela helt och hållet kört.

Fatta hur skönt det var att vakna. Jag ska vara i j-kligt god tid i startfållan 1 juni. Min start går 12.10. Och jag har köpt vaselin.

6 kommentarer:

  1. Fniss! Premiärnerverna för Marathon verkar börja spöka. Undrar om Mats är avundssjuk på din nit och flit eftersom han försöker hindra dig, och det med diskbackar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han kanske till och med bestämmer sig för en maratonkarriär? Gissa om det är jag som ska stå där med diskbackarna då!

      Radera
  2. IGENKÄNNING! Det här med att tiden plötsligt tagit ett hopp och så är det för sent - vanligt återkommande. Är sjukt peppad, och otroligt nervös. För allt.
    Lycka till i Stockholm! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns hundra och en saker att vara nervös för...men jag är också peppad och försöker inbilla mig den där känslan när jag springer in på upploppet på Stockholm stadion. Du lovar väl att rapportera från Göteborg?! Om nummerlappar och tidpassning och annat sånt viktigt?

      Radera
    2. Det är över!!! Alla planer blev lite omkullkastade när det var cirka 10 grader varmare i skuggan än vad jag tänkte mig. Men nummerlappen blev rätt (en kompis fick dock fel och fick åka dit en extra gång och byta!) och chippet satt bra runt benet, och tempot var lätt att hålla den första milen och sen var det jättejobbigt. Men efter Repet så var jag så lättad att jag hunnit dit och fick fortsätta i mål att jag sprang med ett stort flin resten av vägen. Och det var en bra grej, för folk blev glada och hejade och sånt! Så om du är trött, se ut ditt gladaste ändå. Det är mitt bästa tips. Och solkräm. :)

      Radera
    3. Vad duktig du är som klarade det! Och vad skönt att vara färdig - jag är lite avis på det.
      Nu kom jag på lite fler grejer att vara nervös för. Vädret. Det kan ju vara ökenvarmt, eller snöstorm och drivis. Orkanmotvind. Gah! Och chip ska jag komma ihåg också, ja.
      Ska försöka se glad ut! (men herreminje vad jag längtar till sisådär 3 eller 4 juni)

      Radera