Nä, nu får det bli lite positiva saker här idag. Jag kan inte bara gnälla och gnälla. Förresten såg jag igårkväll när jag skrev i min 5-årsdagbok (en sån där med 5 rader per dag, jag har haft sådana i arton år nu och himla kul att bläddra tillbaka i och komma ihåg all vardag...) att jag var precis lika under isen i slutet av januari för ett år sedan. Och för två år sedan. Och för tre år sedan. Jobbet var dumt, vädret var pest, mörkret var ogenomträngligt och livet svårt att leva. Men sen... händer det liksom något där i februari någonstans. Ljuset kommer, någon skiftning i luften ger vår-aning, någon blomma spricker fram, någonting ger mig hoppet och livsglädjen tillbaka. Det blir säkert så även i år, så jag får muttra nu några veckor, bita ihop och bara fixa allting. Så väntar livsglädjen runt hörnet. Typ 16 februari klockan 14.38?
Nej men jag skulle ju skriva om bra saker idag, ju!
Det här: jag fick i ett myndigt brev från polismyndigheten precis reda på att min begäran om skadestånd hade beviljats (det där med spikmattan), och att pengar är på väg in på mitt konto. Hallå?! Det måste vara något snabbhetsrekord? På polisens hemsida stod det att handläggningstiden för skadeståndsansökningar ligger på 4-6 månader och det har gått kanske 2 veckor sedan jag skickade in ansökan och kvitto och allt vad det var. Hurra, hurra!
Och det här, att jag äntligen har fått ett kännetecken för att kunna skilja på tvillingarna Hussein och Hassan som annars ser helt identiska ut, med samma ständiga bekymrade rynka mellan ögonbrynen och ögon med tendens till lätt förtvivlan. Men! Hussein har en prick på hakan! ("Där! Ser du?" "Ja, kanske om du lyfter bort tummen från den?")
Eller om det var Hassan.
Fasen. Nu har jag glömt vem av dem som har pricken.
Igår när jag körde hem från jobbet 16.15 var det fortfarande ljust ute!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar