Jag ska försöka att inte vara lika gnällig som jag var igår, men det är lite motigt nu. Det är stök på jobbet, både på kvällen och under skoldagens raster, och jag blir ledsen och orolig men framför allt så vansinnigt trött på att bära tillbaka stolar efter högstadieungar som struntar i det, ställa tillbaka böcker som flyttats runt bara på "kul" eller staplats på borden i bibblan eller kastats på golvet. Och visst - det är väl inte hela världen. Men varje dag, varje dag detta kånkande och flyttande - det sliter på min själ och mitt tålamod. Och till er som är helt övertygade om att vi sitter och läser böcker hela dagarna, vi som jobbar på biblioteken: nja. Vi ägnar oss en hel del åt fysiskt arbete också. Och åt rytande.
Så jag lämnar mitt gnäll och går över till min dotters fysiska kamp mot motvinden. Det är nämligen alltid motvind när man cyklar mellan Vismarlöv och Klågerup, som hon måste göra för att komma till och från bussen. Och ja, jag kan intyga detta från när jag själv jobbade i Klågerup och det hände att jag cyklade till och från jobbet - det är alltid motvind. Snett framifrån eller från sidan eller rakt framifrån - och har man haft motvind på vägen till Klågerup och tänker att "jag får i alla fall medvind hem?" så kan man hoppa upp och sätta sig på att vinden har kantrat över åt något håll och det är motvind på hemvägen också.
Igår alltså: massiv motvind för att komma ner till bussen. Idag på morgonen, nordvästlig stark vind: ännu mer massiv motvind och ett sms från dottern när hon nått busstationen: "idag var den o-roligaste cykelturen någonsin".
Gissa om det är stoff för tragiska barndomsskildringar sen! "När jag var barn fick jag minsann cykla till bussen i Klågerup, 3 km på smala landsvägar, i ur och skur och storm och snö och mörker..."
Och ja, sonen cyklar också de flesta dagarna. Ifall någon undrar. I samma motvind. Och regn. (regnkläder är överskattat, så dem nyttjar han inte) Men han är mer av den tysta, knogande typen, liksom.
Jag gick en kvällspromenad igår. Höll nästan på att blåsa bort. Men jag har en bra jacka med en bra huva som går att stänga till så tätt att vinden får tji. Med mössa under går det till och med att lyssna på ljudbok. Just nu är det En engelsk gentleman av Jane Gardam.
Det är märkligt med Skåne, det är liksom alltid motvind.
SvaraRaderaOch jag känner med dig. Hatar det där evighetarbetet som folk ger en bara av lättja eller pin tjiv. Det senste halvåret har jag fört en ojämn kamp mot häftmassetjuvar. Allt jag sätter upp på väggarna fladdrar och trillar ner efter några dagar när elever gått förbi och pillat loss häftmassan. Blir tokig!
Jag veeeet! Jag har haft precis samma problem! Någon med häftmassemani samlade ihop allt hen kunde hitta (fast tror det var en grupp tjejer på mellanstadiet, tog dem typ på bar gärning...). Det innebar att alla mina små laminerade kantskyltar jag övertydligt sätter på alla hyllor med genrer, småskyltar, allt! trillade ner, försvann, gömdes. Det tog SÅ mycket av min tid, tills jag kom på en lösning: dubbelhäftande tejp. Nu sätter jag successivt fast allt med dubbelhäftande tejp (sån där smal som man kan ha att laga böcker med), och det sitter som berget, är ursvårt att pilla loss och har liksom inget "samlarvärde".
SvaraRaderaJag önskar jag kunde använda dubbelhäftande tejp på killarna i åttan också.