OK. Jag ska strunta i prestationsångesten.

Häromkvällen pratade jag och Lisa om den här bloggen. Hon tycker att jag skriver för lite på den nu, och det stämmer ju förstås. Jag har lite problem med mig själv här - jag älskar att skriva på Carolina lever... om mitt liv, mina frustrationer, funderingar, barn, bra och dåligt som händer en femtioåring i Vismarlöv. Grejen är att jag har fått sån himla prestationsångest. Från början skrev jag glatt på här om ditt och datt, tryggt förvissad om att ingen i hela världen utom mamma, Lisa och typ fem pers till brydde sig om att läsa. Jag hade kanske 10-15 visningar per inlägg. Sedan växte visningarna, och antalet läsare, och det är såklart vansinnigt roligt och just det man vill när man bloggar. Jag älskar att gå in på statistiksidan för bloggen och på facebook och se hur många som läst och gillat, och känna mig viktig, stor och väldigt duktig på att skriva.

Men ju fler läsare jag fått, desto svårare har det blivit att bara slänga iväg inlägg här om skitsaker. Det senaste året har det varit så att när jag väl har skrivit så har mina inlägg visats minst hundra gånger, ibland 200-300. Jag håller på att gråta av lycka, förstås - men herregud så många människor som läser som jag inte vet vilka de är? Och vad ska jag nu skriva om som är kul nog och intressant nog för alla dem att läsa? Att jag viktväktar? Att jag bekymrar mig för vardagsekonomin? Att jag känner att jag håller på att bli förkyld? Att jag har köpt nya tulpaner?? Nej, nej, nej. Det måste vara något riktigt roligt. Eller en riktig finurlig fundering. Eller något vansinnigt intressant som hänt. Eller att jag varit med i en biljakt och kört på en polisens spikmattor.

Alltså har det låst sig helt och jag skriver inte alls.

(I stället så vänstrar jag, och är otrogen: jag har startat en blogg till. En alldeles privat blogg som bara jag själv kan läsa, där jag skriver om precis allt jag funderar på och oroar mig för. Mest om allt jag oroar mig för.  En otroligt negativ blogg, full av gnäll som jag tydligen behöver få ur mig (jag mår ju bra av att skriva) men som ingen annan än jag har intresse av att läsa. En riktig "Kära dagbok" alltså.)

Det Lisa nu sa om den här bloggen är att: "De där som läser din blogg vill ju läsa om ditt vanliga liv. Det är ju därför jag läser den." (hehe, jo, för hon är ju själv en stor del av mitt vanliga liv, så hon får läsa om sig själv vilket är mycket intressant) "Skriv varje dag om det som hänt, och strunta i om det är intressant för andra!"

Tack, Lisa. Klart jag ska. Det var ju så jag började.

Så jag ska försöka. Skriva lite varje dag här om det som händer i mitt liv. (och så i hemlighet skriva av mig allt det svarta och giftiga i den andra bloggen som läker min själ) Det blir förkylningar och tulpaner och ogräs och fågelsång och sånt där. OK?