Bandis och Skopis och de där är på g.

Här är en stilstudie av orangeklädd man med en sån där manick som orangeklädda män och kvinnor har för att mäta saker de tänker gräva upp. Han står på vår bygata. Bredvid honom står en vilande grävskopa. Den ska alldeles snart, typ om två dagar, få sätta tänderna i sagda bygata.

För en stund sedan pratade jag nämligen med Camilla, som i och för sig inte hade orangefärgade kläder, men som hade fyra orangeklädda män runt sig och vars arbete den absolut närmaste tiden kommer att gå ut på att med hjälp av diverse stora och respektingivande maskiner gräva upp allt vad Vismarlövs bygata heter (bilarna får ni ställa utanför byn så länge) och lägga ner rör. I dessa rör ska det så småningom flyta kommunalt vatten och avlopp.

I hela gräva-stora-hål-fast-det-är-fakking-januari-processen ingår att låta de imponerande maskinerna gräva en snutt in i vår trädgård. För att de ska kunna göra det måste någon slags kniptångsförsett monster rycka upp vår idegranshäck med rötterna. Egentligen inte hela häcken, men när ändå halva måste tas bort tyckte vi att hela kunde försvinna så kan vi ha något annat där sedan. (Mur? Annan häck? Taggtråd? Presenning...??) Stenmuren som bildar rabatt framför häcken måste brytas upp. Stenarna kommer att sparas i en hög men mina pioner får jag tyvärr säga adjö till för alltid. Synd - de har ändå stått där sedan långt, långt innan vi flyttade in.

Vi får väl ändå vara glada att själva anslutningsgrävandet vidare inne på vår tomt och upphackandet av uterummets golv och det där inte behöver ske förrän kanske i maj eller juni. Det hade inte varit så där himla kul att göra det nu.

Nå. Det blir mycket spännande, det hela. Trist bara att Erik inte längre är i sin grävskopor-och-hjullastare-är-det-fräckaste-som-finns-i-hela-världen-fas. Tänk om grävskoporna hade kommit då? När det var Byggare Bob som gällde på TV och mormor suckade över att hon tvingades högläsa faktaböcker om vägmaskiner för sitt barnbarn? Han hade gått i totalspinn...