Vicious killer-rabbits förstås

Vi körde till Danmark för att bunkra pilsner (jo, det är sånt man kan göra om man bor tjugo minuter från gränsen). Och när vi körde på bron och över den konstgjorda ön Pepparholm kom jag att tänka på att jag nyligen läst om den.

Det är ju så att biologi- och naturintresserade människor noga följer utvecklingen där, eftersom det först bara var en naken ö utan något på utom en bro och en helikopterplatta i princip. Ingenting planterades. I stället skulle det få växa som kom dit av sig själv via vind, hav och annat. (typ utkastade äppelskruttar från bil och tåg?) Nu är bron och ön femton år gamla och ön är täckt av växtlighet av olika sorter. Till och med små träd finns där.

Och det jag nu hade läst var att det nu fanns kaniner på ön. Små vita kaniner.

Man undrar ju hur de tog sig dit? Simmade? Klättrade längs med järnvägsbron? Hade sitt eget lilla Broloppet-halvmaraton och sprang från Lernacken över bron? Vågade livet genom att springa i tunneln från Kastrup?? Räddade sig ur någon rovfågels gap?

Nej. Jag tror mig nu veta. De fanns där från början. I underjorden. Och nu har de trängt fram. Det handlar inte om små oskyldiga, söta och ofarliga kaniner. Nejdå, det är läskiga mördarkaniner det handlar om. Dödliga monster som bara ser snälla ut på utsidan. Ni vet, av arten vicious killer-rabbit som Monty Python har dokumenterat i The Quest for the Holy Grail:



Beware. Gå inte av på Pepparholm.