LGs åter i bergen

Vi har tillbringat några dagar med att åka på vackra serpentinvägar i alperna. Det jag funderar mycket på då är detta: Det finns mängder av hus som ligger en bra bit upp på bergsidorna. De liksom sitter däruppe ovanför ängarna likt fågelbon halvvägs mot himlen. Utsikten för dem som bor där måste vara vidunderlig. Men...hur i herrans namn kommer de till och från sina hus?

De högst upp där, till exempel (bilden tagen genom bilfönstret, usel kvalitet...)

Klart jag fattar att det måste finnas en väg till huset. Men hur ser den vägen ut? En superslingrig liten grusväg som jag aldrig i livet hade vågat köra på ens nu på sommaren. Varenda gång de ska ut. Varenda dag när de ska till jobbet. Köra och köpa en liter mjölk. Köra ungarna till någon kompis. Slingerväg, livsfara... Och tänk på vintern! Slingerväg, halt, snö, livsfara, ploga, smalt, sanda, snökedjor...alltid vara rädd för "isiga kröken" eller "hala backen" eller vad det nu måste finnas. Tänk att köra där när det är mörkt och halt! Tänk att köra där med barn bak i bilen som skriker efter napp, eller som slåss med varandra!

Den utsikten kan de få ha för sig själva, tänker jag.

För övrigt åkte vi upp med skidliften till en bergstation ovanför Zell am See. Det var fint. Det var vi, i shorts och opraktiska skor. Och så var det alla de andra, i rejäla vandrarkängor och gåstavar att stödja sig med, och vettig klädsel.

Vi drack öl/varm choklad med vispgrädde, och sen åkte vi ner igen med liften. (de vettiga skorna vandrade förstås vidare i alperna och sedan ner i någon annan dal)

OK, Erik hade inte shorts. Men jag hade! Och Lisa!

Sedan uppstod Den Stora Striden om hur fort vi kunde komma hem. Flåkörning på ett dygn genom Tyskland, tyckte barnen. Lite moderatare dagsträckor med åtminstone två övernattningar för att komma genom Tyskland, tyckte vi vuxna (som kände att vi kunde leva några dygn till utan wifi och allt det där). Vi vann. Barnen tjurade.

Men det ÄR dumt att flåköra genom Tyskland och bara se autobahn. De små tyska städerna man hade kunnat se och uppleva annars är fina. Och tyskarna själva är så otroligt artiga och hjälpsamma. Man får säga "guten morgen" ungefär 50 gånger på morgonen innan man har kört iväg från campingen/ställplatsen. På ett ställe var strömuttagen upptagna allihop. Då tyckte en tysk man att vi behövde strömmen bättre än han, så han slet ut sitt eget uttag, hjälpte oss att ansluta, växlade pengar till oss för att vi skulle kunna lägga i 2-euron som behövdes och var allmänt snäll. Det var inte bara han - det var den allmänna andan.

Och brödmannen! Han kom på samma ställe som hjälpa-med-strömmen-mannen. Prick klockan åtta på morgonen kom han. Tutade ett antal glada trudelutter när han körde in på parkeringen där alla husbilar stod. Och sedan öppnade han bagageluckan som visade sig fullsmockad med nybakat bröd till försäljning. Husbilsägarna flockades och köpte nästan ihjäl sig. Han hade wienerbröd och bakelser också, fast vi nöjde oss med frallor.

Här har brödmannen precis anlänt och de hugade spekulanterna hopar sig.

Nu har både Tyskland och Danmark tagit slut, och i kväll sover jag i egen säng.