Sakurabomb

Sakura är det japanska ordet för körsbärsträd, och "sakura" hette den badbomb jag lade i badet i går kväll. Igår var (efter husbilssemestern) en dag för lakanstvätt, både husbilens och sovrummets, och det är ju nästan lag på att om man har bäddat med nytvättade lakan så vill man vara nyduschad eller nybadad när man lägger sig. Och det var ju ingen jättevarm julidag, precis, så ett varmt bad kändes helt OK.

Så rätt sent på kvällen tappade jag upp ett bad, sjönk ner i det varma vattnet, och lade i min (sista) badbomb från Lush, och såg på medan den brusade loss och det började dofta gott av... ja, jag vet egentligen inte exakt. Vad doftar egentligen körsbärsträd? Det var mer doft av något träslag, och någon krydda, och doften väckte ganska direkt ett konkret doftminne. Ja, precis så här luktade det på badhuset i Kalmar när jag var liten! Inte inne vid poolerna och klordoften där - nej, det här var inne på damavdelningen, utanför bastun där det stod flera rader av vilstolar i trä. Relax-avdelningen tror jag den kallades.

Och i denna relax-avdelning vilade sig oftast ett antal äldre damer, insvepta i badlakan och badrockar, som jag minns dem ständigt inbegripna i samtal och skratt. Samtliga uråldriga, det vill säga mycket äldre än min mamma (som då bör ha varit sisådär 28-29 år...). Jag var ju så liten att jag nog bara såg dem som en rätt jobbig del av möblemanget som skulle skyndas förbi (aldrig att JAG satte mig i någon av de där vilstolarna, jätteläskigt ju). Men ungefär samma damer, samma åldersgrupp och samma avslappnade allmänna samtal fanns också i Långvikens bastu dit jag gick med mamma några gånger. Jättestora kroppar och all tid i världen, och så skällde de ut en ifall man kom in från badet/duschen utan att torka av kroppen först för det skulle man tydligen göra.

De där jättegamla, stora, slappa, glada och pratiga kvinnorna som låg och relaxade eller svettades i bastun - de var en helt annan art än mig som liten bara iakttog.

Nu, där i sakuradoften? Herregud, nu insåg jag att jag numera är en av dem. Jag är säkert äldre nu än vad de var då.

Jag vet inte alls vad jag vill ha sagt med det här inlägget.
Kanske det fascinerande med hur dofter kan väcka minnen till liv??

Carolinas & Håkans & Lisas husbilsäventyr 4 - avslut

Nu är vi hemma, och jag har lånat Lisas rum för att skriva lite medan hon har intagit vardagsrummet för träning framför TVn. Det är berömvärt, det där tränandet, men inbegriper förstås en hel del oväsen som typ nattklubbsmusiksbakgrund, helylleamerikanska hejarop och instruktioner samt studs och stön från den tränande. Jag borde såklart också, men jag tänker springa... någon dag. Kanske imorgon. Kanske till hösten. Blöh. Pallar-inte-samvetet gör att det känns extra gött att stänga in sig i Lisa-rummet medan Lisan tränar: Lugn och ro + glömmer att hon gör och inte jag.

Nå. Precis som det brukar när vi kommer hem från en längre husbilsvistelse så jobbar hushållsmaskinerna, främst tvättmaskinen, för fullt och jag har samma stora behov av att städa diskbänken som jag alltid får när Någon Annan (läs: barnen) huserat fritt i köket och inte har samma uppfattning om disktrasans användningsområden som jag har. Det är inte jättestökigt i köket, det är det inte (och Lisa har banne mig städat ugnen medan vi var iväg), men det är inte kan-dra-handen-över-ytor-och-inte-känna-smulor-kladd-alls-nivån, och den bara måste jag ha för att må bra i själen.

Igår styrde vi hemåt genom mestadels ösregn. Jag hade i ett svagt ögonblick sagt att vi ju kunde svänga förbi Ullared, och jag kunde till och med följa med in en sväng på Ge-Kås eftersom jag ville kolla på lite billiga fritidsbyxor. Annars brukar det vara så att vi kör dit, jag stannar i husbilen och Håkan går in.
Ju närmare Ullared vi kom, desto mindre lust hade jag på hela evenemanget. Hallå - en regnig tisdag i juli någon dag efter löning? Värsta dagen för ett Ge-Kås besök redan vanliga år, och i detta corona-2020? Örk. Men vi kom fram, oäkte maken hittade elegant sista lediga platsen på husbilsparkeringen nära varuhuset (och inte den flera kilometer bort som kräver matar-bussresa för att komma till varuhuset...), vi gick bort till kön för att komma in och den var löjligt lång. Modigt stannade jag kvar, och den rasslade (ja, ni har väl varit vid Ge-Kås? rassel rassel rassel är ljudtapeten där från alla tusentals kundvagnar) på rätt kvickt ändå, vi var nog inne på 15-20 minuter.

Ett par billiga fritidsbyxor var det ja. Hehe, vem trodde jag att jag skulle lura med det? Jag gick ut från Ge-Kås flera timmar senare, hade två fulla kassar och hade två par fritidsbyxor till vandring och annat sånt, ett par tunnare och ett par tjockare. De var ju så billiga.. Dessutom en ny handväska i läder, en ny jacka i fuskpäls/dunjacka (vändbar), några tights, schampo och balsam och allt det där som ska has i kundkorgarna, bröd, en liten glaskanna till Erik, massvis av nya plasttallrikar till husbilen, godis och lite annat som jag glömt nu. 1900 spänn lite drygt. Ka-tjing, sade Ge-Kås, och lade min summa till de där löjligt stora pengasummorna man ser i tv-programmen om Ge-Kås. Och om folk höll avstånd i varuhuset? Jo, nog tror jag vi alla försökte. Och nog tror jag det var insläppsstopp på hälften så många som varuhuset egentligen tar in, hälften av utgångskassorna var stängda. Men... det myllrade ju av folk ändå. Jag vaknade minsann i natt och kände att jag hade fått covid-19 och låg och oroade mig för det och annat (så där vansinnigt irriterande som man gör om man vaknar mitt i natten och inte kan somna om men ändå inte kan göra ett skit åt allt det man ligger och oroar sig för, avskyr dessa nätter). Men somnade till sist om, och när jag vaknade hade jag tydligen snabbt tillfrisknat. Igen. Tror jag har fått covid-19 sisådär tjugo gånger nu sedan mars. Varje gång har det gått över innan den funnits på riktigt.

Well. Nu tar vi semester hemma några dagar medan vädret regnar av sig, så får vi se om vi hittar på något mer kul sedan. Ännu är det ledigt ett tag till.

Carolinas & Håkans & Lisas husbilsäventyr 3 - fridfullt vatten

Det här med att sitta vid en sjö och bara glo... det är inte dumt. Jag har gjort det nu ikväll. Ganska länge gjorde jag det. Det var stilla, det var sommarkväll, och i sjön bubblade det av fiskar, annars var den helt stilla den också.

Kolla särskilt på berget till höger i bilden här:

Det gick vi upp på idag, för vi vandrade idag igen. Idag var vädret bättre, och rundan vi valt var ungefär 8-9 km. De första två kilometrarna gick upp och upp och upp och upp på skogsstig. Idag belönades vi inte av någon utsikt, för skogen var ivägen. Som tröst plockade vi blåbär som växte i klasvis där uppe. När vi kom ner igen gick vandringsleden runt sjön, alltså den på fotona ovan, Övre Föllingen heter den. Här är ett anslutande vattendrag som också ville vara med på bild:

Annars har vi mest slappat. Idag igen. Fast idag kunde vi sitta ute när vi gjorde det. Eller vid sjön då. Det mest chockerande på hela dagen var när jag pratade med Erik i telefon, och han berättade att han (sedan katten som passats åkt hem) dammsugit hela huset, alla mattor och möbler extra noga samt vädrat med alla fönster på vid gavel. Jösses. Men detta eftersom han blev ordentligt allergisk av alla katthåren, tydligen. Det är ju himla tråkigt med denna allergi. Men... vi fick huset städat. Bra grej.

Nu har vi förresten fått lappsjuka av all fridfullhet, så imorgon rör vi på oss igen. Det är dags att åka hem till det nydammsugade huset, fast vi ska göra det via Ge-Kås. Undras hur många fler än vi som tänker ungefär likadant?

Carolinas & Håkans & Lisas husbilsäventyr 2 - våtversionen

Husbilsäventyr, ja. Just nu består det av att sitta i sagda husbil medan regnet vräker så hårt ner över den att jag får ont i huvudet av ljudet mot taket. Regn låter alltid väldigt mycket mot husbilstaket. Men vi sitter inne, är varma och torra, har böcker, tv och godis. Och regnet höll upp tidigare så pass länge att vi kunde sitta utomhus och äta pyttipanna på papperstallrikar. Men nu ändå: huvudvärk av pyttipannalukt (fläkten i husbilsköket består av "öppna fönstret och hoppas på det bästa") och regndunder.

På förmiddagen i dag sken solen, och väderappen lovade sturskt att det på sin höjd skulle bli molnigt. Vet inte var den fått det ifrån, tidigare hade den pratat om regn hela dagen. Men - vi trodde på den, och gav oss ut på en vandringsled som heter "Grönderundan" och skulle vara sisådär 10-12 km. Först var den en platt, beskedlig stig genom granskog. Sedan morskade den upp sig till grusväg. Och sedan blev den till stig som gick uppåt, uppåt och ännu mer uppåt och sedan uppåt lite till, och sedan var vi vid något som hette Misterfalls askäng som mest såg ut som en vanlig hage. Vi gick vidare uppåt och uppåt tills vi nådde toppen av vilket K2 det nu var, och där någon vänlig själ hade ställt en "vila-er-nu-bänk". Det gjorde vi.

Strax efter jag lagt upp denna skrytarbild på Instagram och Facebook så ändrade vädret uppfattning om sig själv och sina intentioner, och började regna. Dugg först, sedan mer dugg, och sedan strilregn. Och stigen gick nedåt, nedåt och ännu mer nedåt, tills vi kom till något som hette Humlehögsravinen. Den var dramatiskt vacker, vi var dramatiskt blöta och bestämde oss för att dimpa ner i mossan och äta vår medhavda matsäck.

Därefter drog vandringsleden vidare mot äventyr upp i Tolvmannabacken, men det gjorde inte vi eftersom tanken på varm dusch, torra kläder och innesittarliv i husbilen lockade mer. Vi vek av från leden och gick på egenvalda grusvägar rakt till campingen i stället, och har nu suttit i husbilen sedan dess. Förutom middagsstunden, då.

Det är glamoröst, campinglivet, det är det.

Carolinas & Håkans & Lisas husbilsäventyr 1

Ja, nu börjar vi om med numreringen igen för nu har vi även dottern med oss på husbilssemestern! Henne var vi och hämtade på Tranås järnvägsstation 9.45 i förmiddags, och då hade hon lyckats med konststycket att dels själv komma upp 5.30 på morgonen, dels att (mycket svårare) också få upp sin storebror så han kunde köra henne till tåget. Storebroren körde sedan hem till Vismarlöv där han ska passa både huset och katten som ju annars Lisa passar just nu.

(och jahaja. När han då äntligen kommer hem för att bo hos oss några dagar - så är det när vi inte är hemma.)

Och resten av idag? Tja, det kan väl beskrivas med: läsning i solstol. Ännu mer läsning i solstol. Flyttning av solstol för att få solen i nacken och inte i ögonen för att kunna läsa bättre. Äta lite mackor. Läsa lite till. Gå och köpa glass och sedan läsa lite till. Alla tre gjorde vi det. Det var sol (himla ovanligt på den här resan), det var fin utsikt och det var absolut ingenting annat som borde göras. Och det kändes himla fint att ha en familjemedlem till hos sig.

Sen grillade vi. Sen åt vi. Och sen kom banne mig boken fram igen, åtminstone för mig. Dottern och oäkte maken gick och fiskade nere vid sjön.

Livet just nu: 5 solstolar av 5 möjliga.

Carolinas & Håkans husbilsäventyr 7 - till sjöss

Idag har det regnat och haft sig, och vi lämnade Västervik. Det var ju inte Västerviks fel att det regnade, men vi hade sprungit färdigt alla orienteringsbanorna vi fått där och var sugna på vila och lugn. Västervik Resort bjöd ju förvisso på folkliv i alla möjliga nyanser, men inte så mycket lugn och sitta ensam och glo ut över en sjö eller så.

Men kolla det här!

Här står vi nu, och mycket mer frid, ro och "sjönära" än så här blir det knappt (om vi nu inte kör ner hela härligheten på sjöbotten).

Sommaren 2007 åkte vi till O-ringen i Mjölby, med vår första husbil, och det var första gången barnen var med. Just det O-ringen och den O-ringen-campingen var det regnigaste, lerigaste och jobbigaste jag varit med om, men det behöver jag inte älta nu. Men på vägen dit råkade vi på en camping vid en sjö där vi stod en natt, och tyckte den var så fin att vi någon gång ville komma tillbaka. Åren gick, och jag mindes inte så mycket mer om campingen än att den låg i närheten av Malexander i södra Östergötland. Nu ville vi hitta den igen, och efter lite detektivande så gick det. Det visade sig att den ligger närmare Kisa än Malexander, att den bytt ägare två gånger sedan vi var här sist, och att förra ägarna var inblandade i något storbråk när de ville hägna in badplatsen att exklusivt bara vara för campingens gäster (fick de inte enligt länsstyrelsen, men det tog några års bråk). Det är alltså Pinnarps camping, och den är alltså precis lika fin som vi mindes den.

Och! I Pinnarp utgår ett antal vandringsleder! Yej! Vi drog genast iväg på en runda nu ikväll, en som är 5 km och går runt och över en sjö. Överfarten ska vara en flotte man drar över själv, men den var tydligen inte riktigt sjövärdig eftersom det nu i stället låg en roddbåt där. Inga åror då förstås, utan den var ansluten till en lina att dra sig själv över med. Det var rätt blött och rätt roligt och ganska knäppt. Sedan var det en fin vandringstur med många slita-upp-kameran-stunder pga "ååååh så vackert!"

Annan mysig sak: människorna omkring oss här på campingen pratar östgötska. Det är direkt barndomskänsla för mig, julfiranden och kusiner, mostrar och morbröder och hela släkten. Och jag sörjer lite att jag själv tappade min östgötska dialekt när jag var liten.

Carolinas och Håkans husbilsäventyr 6: läskiga ting

Och vi orienterade även idag. Lite närmare, bara 20 minuters cykling, och sedan var jag ute i 1,5 timme i skogen. Det är i och för sig egentligen jättejättelänge - men om man jämför med igår och i förrgår så var det här nästan sprintorientering... Många klippor och berghällar även idag, och mycket att slå i benen i tydligen. Mina ben brukar se ut som typiska orienterarben, dvs diverse blåmärken och skrapsår här och var - men nu är de värre än vanligt. Det är rispor och det är sår från buskar som velat hålla mig kvar, det är blåmärken och sår från stenar som varit i vägen, och det ser så trist ut att det här med kjol och klänning går bort just nu. Fast ett blåmärke jag hade, på fotleden, blev jag riktigt rädd för när vi kom tillbaka. Det hade liksom spritt sig över hela fotens ovansida och jag tänkte att herregud, nu är det någon åder som brustit och det här kan ju inte vara bra. Jag hade någon tagg i det hela också och tänkte "blodförgiftning ambulans elände ack ack ack" tills jag tagit ut taggen och insett att det nog bara var strumpludd. Och sedan anade jag att det nog inte var blodförgiftning eller någon brusten blodåder, tog en bomullstuss med sprit (eller, ja, ansiktsvatten...) på och började gnugga. Och si! Bomullstussen blev helt klarblå! Det var strumpan eller skon som hade färgat av sig, och jag kommer nog att leva ett tag till.

Men: Läskig sak 1: mina ben

Läskig sak 2: Att springa i skogen när det åskar. Vilket vi gjorde. Jag har varit med om värre, men det brakade på rätt bra och skulle man ställa sig under ett träd eller skulle man undvika träd? Kände mig förvirrad och sprang vidare i stället.

Läskig sak 3: Klipphällar med mossa på när det regnar - de blir såphala.

Läskig sak 4: den jämra monster-skalbagge Håkan hittade i vägrenen och nödvändigt skulle lyfta upp med hjälp av sin karta och bära bort med till mig. Han vet att jag avskyr stora skalbaggar. Den här var f-n ta mig en decimeter stor. Säkert en av de sista dinosaurierna.

Läskig sak 5: Att springa orientering i skogen där denna monster-skalbagge upphittats och alltså har sitt habitat. Blörk.

Åskregnet hade hittat in i vår husbil - jo, för ena takluckan stod öppen vilket brukar funka OK i regn när den är på minsta glänt-läget. Men idag hade den blåst upp. Heh. Vi fick husbilsgolvet tvättat i alla fall. Och diskbänken. Och skåpluckorna.

Ikväll orkade vi cykla in till Västervik för att äta pizza. Jag tog något "båt"format med mycket gyroskött på. Den var god. Sedan gick vi till en pub. Jag tror inte vi har varit på pub sedan pre-barn-tiden. Eller sedan dinosaurietiden. I vilket fall: Håkan drack någon sådan där mörk öl, tjockflytande liksom, med skum på toppen. Inte min grej. Jag drack kaffe, och rom till. Tydligen var den här pubens ägare någon rom-kännar-nörd för där fanns otaliga sorter, alla med sin egen historia, personlighet, drömmar och karriärer. Jag förklarade att ungefär 90 av dem var att kasta pärlor för svin om jag skulle dricka dem eftersom jag bara känner igen smaken "rom" och inga vidare detaljer mer än detta. Jag fick sålunda ett litet glas med en rom som heter Diplomat, och kände mig mycket nöjd med detta.

Det fanns även en drinklista, förstås, men jag var så nöjd med min diplomatiska rom och Håkan blev så mätt efter sin stadiga öl att vi hoppade över dem och cyklade hem till husbilen i stället.

Förresten: Läskig sak 6: att cykla på en fullsmockad, stor campingplats med många barnfamiljer och annat löst folk. Det är som att spela någon typ av datorspel där man behöver vara snabb på kontrollerna. Man måste vara beredd på allt! Barn som hoppar fram bakom bilar, bollar som studsar fram, hyrda cykelekipage där hela familjer trampar fram (fyrmannafordon alltså), cyklande barn i olika storlekar som absolut ingen har träffat Televinken och allihop är fullständigt oförutsägbara. Plötsligt svänger de åt sidan, eller stannar, eller vinglar. Hundar i koppel som får syn på andra hundar i koppel. Hussar och mattar som bara ser varandra. Barnfamiljer som leker kurragömma. Solbrända herrar med bar överkropp som bara ser sig själva.
Jo, man cyklar sakta, med händerna på bromsarna. Och så kollar man allt och är beredd på allt. Det är rätt kul också - det finns sååååå många olika människor att förundras över på en sån här camping.