Och vi har fått en fjortis i huset!

Hej!

Idag för ganska exakt fjorton år sedan stod min pappa och höll om min mamma mitt på Pildammsvägen i Malmö. Bilarna fick köra runt om oss. Mamma hade blivit tillsagd av personalen på KK att gå en runda i Pildammsparken, men vi kom aldrig dit. Jag tyckte att när jag väl bestämt mig för att komma ut i världen så ville jag göra det pang bums på en gång. Så efter att ha stått där på Pildammsvägen och skrikit en stund så gick mamma, stödd av pappa, tillbaka in till KK, lade sig i en säng och födde mig. Det tog ungefär en halvtimme.

Här är jag ungefär två månader och har precis kommit på att det går att vara glad ibland också. Annars var jag rätt ledsen de första månaderna i mitt liv. Särskilt på kvällarna. Det gjorde ont i magen, eftersom jag var allergisk mot mjölk. Men det hade ingen fattat än, så jag fortsatte ha ont, och skrika. Men sen när de kom på det? Då blev allt bättre, och jag blev en tjej som är glad nästan jämt. Om jag inte blir arg eller ledsen, förstås. Då skriker jag och gråter en stund. Tokgråter. Sen när jag har gråtit av mig blir jag snabbt glad igen.

Det finns mycket jag tycker om här i världen. Musik. Särskilt musikaler. Jag älskar Kristina från Duvemåla över allt annat, och kan alla sångtexter i den utantill. Jag brukar sjunga den här hemma jämt. I alla situationer. Om och om igen. Då ser ibland resten av min familj lite trötta ut. Ibland håller de för öronen också. Men musik är till för att sjungas, eller hur? Man blir glad av musik. Jag tycker också om att spela fiol. När jag var mindre dansade jag. Så fort det var musik på tv, typ melodifestival eller så, då sprang jag upp på mitt rum och bytte till mina balettkläder. Sedan dansade jag.

Skolan är helt OK. Mest OK är den eftersom min bästis Magda går där. Och mina andra kompisar. Dem fortsätter jag prata med när jag är hemma. Vi behöver inte ens vara i samma hus, eller samma by, eller samma land. Det är jag, min dator och min säng - och så hela världen i mitt knä. Där skypar jag med mina kompisar, följer youtubers, läser fanfiction, spelar Minecraft och ser på Grey's Anatomy. Livet kräver en dator. Med wifi.

Jag heter Lisa. Idag fyller jag fjorton år.

Om klocktillverkning

Idag blev jag omkörd av en firmabil på motorvägen utanför Malmö. AB M&E Ohlssons Klockgjuteri stod det på den. Och så en bild på en kyrkklocka.

Wow! En klockgjutare! Jag visste inte ens att det existerade sådana längre. Det känns så... 1600-tal liksom? Bygga kyrkor, gjuta kyrkklockor. Eller något som finns i gatunamn i gamla stadsdelar: Klockgjutargränd, Klockgjutargatan. Men en livs levande? Och hur kan det där gå runt - hur många kyrkor byggs det egentligen? Och har de i så fall riktiga klockor? Vad vet jag - jag är uselt insatt i kyrkbyggande och klocktillverkning. Kanske de mest livnär sig på att reparera gamla kyrkklockor?

Så det där fick jag kolla upp. Det var lätt att hitta firman på nätet. (titta här) De finns i Ystad. Och de gjuter visst nya kyrkklockor. Plus att de kan göra klockdragningsmaskiner (bara ordet!), lucköppnare och annat som jag inte hade en aning om att det fanns.

Tänk att det finns klockgjutare! Det är nog inte många barn som säger att de ska bli just det när de blir stora?

Sju ögonblick från Göteborgsvarvet

I lördags sprang jag Göteborgsvarvet. Precis som förra gången var det folkfest extra allt, dessutom med sol. Faktiskt kan det nog inte bli bättre! Det kändes bra att springa, allt var toppen! Vi ska redan anmäla oss till Göteborgsvarvet nästa år.

Det här med att samla så där vansinnigt många människor på en plats för med sig saker. Det finns så mycket att titta på! Egentligen kunde man struntat i springandet och bara gått runt med en kamera och fotat saker. Människor som är glada, människor som är trötta, människor som letar efter varandra, kraften i att se alla människor springa i väg i en av starterna, de små barnen som står längs med banan med utsträckt arm (de som springer ska göra high-five med barnet, och det är det så många som gör också. En liten kille var så trött i sin arm att han fick stödja den med andra armen, men att sluta hajfajva? nänä...). Här är sju bilder, sju av en hel oändlighet motiv som kryllar på Göteborgsvarvet:

Här har precis en av de mer än 25 startgrupperna släppts iväg. Folkmassorna som skymtas bakom startskylten långt bak är väntande startgrupper. Ser ni kraften? Benen fulla av spring? Blickarna? De har 21 km framför sig.

Det här är damernas väskinlämning. Det är en hel fotbollsplan. Man lämnar in sin väska märkt med sitt startnummer, och så läggs de i nummerordning i räta led. Det här området är ungefär så långt bort från målgången man kan komma (herrarnas väskinlämning är ungefär lika långt bort, fast åt andra hållet), och det tar en lååååång stund att nå hit med trötta ben när man har sprungit färdigt loppet. Därför har ganska många människor kommit på en helt egen lösning på detta. Får jag presentera:

Väsk- och påsträdsallén!

Det är en allé med träd som går igenom parken utanför idrottsplatsen där målgången är. Vartenda träd i allén är fullhängt med smarta människors persedlar. Tröjor, påsar, väskor... Jo, men så slipper de ju den där vandringen bort till väskinlämningen.

Förra året skrev jag om toalettantalet som krävs för att lösa sextiotusen människors toalettbehov. Jag kan inte låta bli att fördjupa mig i det här en gång till. Här är en bild på toalettköerna:

I vanlig ordning har kissnödiga herrar det något lättare. Här är pissoartorget:

När jag drog mig bort mot väskinlämningen, skulle ta en banan och börja göra mig i ordning för att gå in i min startfålla? Då var det dags för förste löparen att gå i mål.
Det var Richard Mengich, som sprang de 21 km på 1.00.44. Sa jag sprang? Flög menade jag nog. Jag klarar inte ens av att springa en mil på under en timme just nu. Och så två mil? Nåväl. Här är en av storbildsskärmarna som finns på området, och på den kunde jag se på när Mengich trotsade all tyngdlag och susade in på idrottsplatsen, dit jag själv såg fram emot att anlända ett antal timmar senare samma eftermiddag.

Och, yes! Här är sista bilden, alltså tagen efter mina egna 21 km, min egen målgång (det körde minsann ingen motorcykel med kamera framför mig?) och med benen väldigt mycket tröttare än förut. För mig tog det 2.10.49, sex minuter snabbare än mitt förra Göteborgsvarv. Fortfarande är dock målet att gå under två timmar, så som sagt: vi anmäler oss redan till nästa års varv.

Idag för sexton år sedan...

... kom den här knatten till jorden och vände uppochned på våra liv. Vi blev föräldrar, och sedan var världen inte längre sig lik. Så mycket mer fantastiskt, underbart, oroligt, roligt och annorlunda livet är när man får ett barn i det!

Men det där var igår. Eller...vänta. Sexton år sedan. Sexton??!! Hur kunde det gå så fort? Hur?! Nyss lärde han sig att gå. Nu älskar han att gå långa promenader - varje dag spankulerar han iväg på sina ensamma vandringar där bara han, hörlurarna och naturen finns. Nyss lärde han sig att prata. Nu håller han långa föreläsningar för oss om sitt älsklingsämne fysik. Helst astrofysik.

Fast vissa saker ändras aldrig: redan när han var pytteliten ställde han miljontals frågor. Han frågar fortfarande. Om allt! Fast nuförtiden är det sällan vi föräldrar kan ge honom svaren - dem söker han själv upp på nätet, och sedan försöker han förklara dem för oss vanliga dödliga i termer vi förstår. Han vill veta varför. Det duger inte med att veta att det finns svarta hål - han vill veta varför de finns. Varför spegelglas reflekterar ljus. Varför kolväten ser ut som de gör. Läroboken i fysik räcker inte riktigt till. Hans mamma räcker definitivt inte till. (det har han lärt sig för länge sen: "meh! mamma, hur kan du leva som du gör? du vill aldrig veta någonting - bara du har en bok är du nöjd liksom?)

Men till hösten ska han börja tekniskt program på Polhemskolan i Lund (när blev han så stor att han slutar grundskolan nu? när? när??!). Då får han förhoppningsvis svaren på många av sina varför. 

Denne sextonåring har så otroligt många fina sidor. Hans humor! Hur bra han är med barn! Han är den snällaste killen som finns! Hans engelska! (hur KAN han vara så duktig på att prata engelska??)

Tänk att vi fick bli föräldrar till just honom! Det är ett underverk. Varje dag!

Mål: grupplöpning på annan ort

Kort meddelande:
Idag åker jag och oäkte maken till Göteborg framåt eftermiddagen. Vi tänker oss att stå med husbilen på en charmig parkeringsplats utanför Åby-travet och där intaga en kulinarisk middag bestående av pasta med ost- och skinksås. Därefter står en (möjligen) förvirrad cykeltur på programmet. Vi ska cykla till hjärtat för Göteborgsvarvet vid Slottsskogen och hämta ut våra nummerlappar. Vi har aldrig tidigare cyklat i Göteborg. Men vi är orienterare, så det ska säkert gå bra.

Vi har varsin god bok med oss och tänker oss en fredagskväll med läsning, snacks och öl (ultimat laddning inför ett löplopp). Fortfarande stående på den där parkeringsplatsen (men hej! vi drar ner rullgardinen och skiter i utsikten).

I morgon ska vi dra på oss våra joggingskor och springa Göteborgsvarvet tillsammans med sisådär sextiotusen andra människor. Vi ska svettas i grupp, stå i toalettkö och få ont i benen. Förhoppningsvis ska vi också känna en viss eufori. Särskilt när vi har gått i mål. ("var f....n är toaletterna?" "hur mycket folk går det att trycka in på en idrottsplats, egentligen?")

Därefter ska vi tyvärr inte stå kvar på den där parkeringsplatsen för att i lugn och ro och välförtjänt äta middag och dricka vin. Nej, därefter ska vi så fort som möjligt ta oss iväg från Göteborg och köra alla milen hem igen. Inte för att vi annars missar finalen i Melodifestivalen. Nädå. Det är för att vår son aldrig hade förlåtit oss om vi inte hade kommit hem direkt. På söndag fyller han år, och då får man uppvaktning på sängen när man vaknar. Punkt.

Vad barnen gör medan vi är borta? Överlever fint. Har det lugnt och skönt. Slipper föräldrar. Äter rostbiffsmiddag. Går och lägger sig skamlöst sent.

Skymningar i maj

Ett par veckor nu har jag kunnat ta mina löprundor ganska sent på kvällen. Åh, dessa ljusa majkvällar! Koltrastar som sjunger, alla dessa nyanser av grönt, syrenerna som håller på att slå ut och så ljuset precis innan skymningen... Det är de här kvällarna jag bär med mig och sitter och liksom tittar på då i december när kvällen börjar vid fyra på eftermiddagen och allt i naturen sover djupt.

Igår var jag också ute och sprang. Började vid halv nio på kvällen och var väl färdig någon timme senare. Jag sprang i Bokskogen, och jag var nästan ensam där (jo, myggorna hade förstås hittat dit också, men håller man sig bara i rörelse så hinner de inte med en). Finaste stället var där löpspåret går över en åker. Där fick jag nästan stanna ett tag för att bara andas, se och känna. Himlen öppnade sig ovanför, med det där precis-före-skymning-ljuset-blå. Rågen stod hög och grön. Och så doften! När daggen lägger sig på ett sädesfält doftar det på ett alldeles särskilt sätt. Sommarnatt och grönt. Midsommar. Liv.

Tänk er att ni promenerar hem från någon fest ute på landet och följer vägen förbi åkrarna? Det är sommarnatt, kanske midsommarnatt. Du har tunna kläder på dig och fryser lite. Och över allt det där känner ni doften av den daggiga åkern bredvid. Känner du doften nu?

Så.

Namnsdagspaket i posten

Idag har jag namnsdag. Det brukar jag mest glömma bort (fast ibland får jag något glatt hojtande från barnen i skolan som kommer ihåg). Men idag fick jag ett litet paket i posten, med namnsdagsgratulationer. Tack mamma!

Mörk choklad med lakrits, fina grejer.

Och se lite närmare på det där kortet. I hörnet skymtas en typisk "BL"-signatur. Det betyder att det inte är vilket kort som helst. Det är gjort av en av mammas egna teckningar. Så fin!