Carolina-kalender i mörkrets tid: 5

Men alltså - denna måndag är precis en sån där dag som man ba: skriva blogginlägg? Om IDAG? En så sällsynt mörkgrå, regnig och dyster decembermåndag?

Så jaha:

Välkommen till ännu en glamorös dag i utvecklingssekreterarens liv i storstadens nöjesvirvlar!

Den inleds av: grått kallt regn. Fortsättes i kall bil (fin bil, men kall) från Vismarlöv till Klågerup. Byter till bussåkande från Klågerup till Malmö, busshållplats Håkanstorp. Avstigning. Grått regn. Förbannat iskallt regn. Ny buss, en grön den här gången, två hållplatser längre fram (då slipper man regnet och kommer dessutom i tid till arbetslagsmötet som börjar 8.30 varje måndag). Arbetslagsmöte. Följt av APT (alltså Arbetsplatsträff för er som inte benämner avdelningsmöten med just den förkortningen). Följt av lunch bestående av uppvärmda rester från söndagens middag (fast det var lasagne så helt OK). Följt av... tadaa... promenad i mörkt grått iskallt jävla regn bort till Värnhemstorget. Bussåkande igen. Nu grön buss nr 4 från Värnhemstorget till station Linnéskolan ute i Limhamn. Därefter följer möte med diverse löst skolfolk, där mötet större delen av tiden består av att jag pratar om skolbiblioteksverksamhet och det lösa folket lyssnar och nickar och funderar över vad de ska laga till middag ikväll. Därefter (hurra): bussåkande igen. Grön buss igen (och som alla Malmöbor vet: de gröna bussarna stannar ofta och man får ha stort tålamod - egentligen går det snabbare att cykla, men när det är tvågradigt grått decemberregn så får det bli buss), nu åter från Limhamn till Värnhemstorget. Väntan i en kvart. Ja, det regnar fortfarande. Byte till nästa buss: nu en gul buss som (med något färre stopp men med väldigt många passagerare) tar oss från Värnhem ut till Klågerups busstation. Just det ja, vid hållplats Gyllins trädgård måste vi av okänd anledning alla gå av bussen, ut i regnet, över till en annan gul buss som väntar där, för vidare färd ut mot landsbygden. Fan vet vad som hänt med första bussen. Den har troligen fått en fis på tvären, eller blivit sur av regnet. Well. Ut i regnet i Klågerup, in i bilen (som är väldigt fin, men väldigt kall...) och så hem. Upp med datorn på bordet och svara på de mail som behöver svaras på pronto och som inte hunnit under dagen pga möte 1, möte 2 och långa möte 3. Ner med dator i ryggsäck igen, och dags för middagslagning. 

Så där, ungefär. Fast, alltså, det var egentligen en bra dag, för de där mötena var med trevliga människor. Men: regnet... Alltså. Decemberregn kan ju ta kål på allt roligt.

Kuzco Emperors New Groove GIFfrom Kuzco GIFs

Carolina-kalender i mörkrets tid: 4

Söndag andra advent bjöd på 1-gradigt mörkgrått väder med dugg lite till och från, så mörkgrått att det fortfarande var mörkt vid 9-tiden på morgonen. Vad gör då en Carolina? Sover länge, sitter med frukost ännu längre med bok, adventsljus och sånt där man kan unna sig på vintern?

Nope. Hon drar, tillsammans med oäkte maken som är lika knäpp, iväg till golfbanan. Där var det ingen trängsel direkt idag. På driving-rangen var det ingen alls, förutom det där dubbel-knäppa paret Landin-Grubb då förstås. Bollmaskinen var avstängd så först fick man börja med att ta en hink och gå ut i det leriga gräset och plocka sina bollar. Sen stå och slå med fingrar som blev allt mer missnöjda och kalla. Och sen alltså ut för att spela golf i blött och lerigt underlag. Joråsåatte.... på en dum-skala kom vi nog snubblande nära max. Men nio hål fick räcka. 

För sen åkte vi hem och... lindade in oss i filtar och belönade oss efter golfrundan med datorspel, bokläsning och tv-tittande? Nja. Oäkte maken gjorde det. Själv körde jag till Lund, hämtade sonen, körde med honom till Bokskogen (var vi inte där nyss?)(jo) för att ta en löprunda. Så där som man gör en mörkgråmulen decemberdag. Sonen sprang längre, jag sprang kortare och hann under väntetiden duscha och (framförallt) ta en bastu. Det var skönt. 

Men här kommer dagens dummaste (och det var INTE jag): sonen tyckte att rätt klädval för att springa 13 km denna 1-gradiga decemberdag var: korta shorts och en kortärmad funktionströja. Och vantar. Ingen mössa. Inget underställ. Ingen vindjacka. Inga långa byxor. Gaaaahhh....! Själv hade jag underställ, tights, ullfrottétröja, mössa, vantar, vindjacka... Men sonen jag uppfostrat så gott jag kunnat intar en överlägsen attityd till vårt nordliga väder, ungefär "ignorerar jag det så finns det inte". Eller, jag vet inte. Jag kan inte försvara det. Jag tjatade och gnällde och försökte komma med bra argument hela vägen från Lund till Bokskogen där huvudinnehållet i det jag framförde var "Ta Bättre Och Varmare Kläder På Dig För Fan". Men sonen är en äkta Landin, vilket (som alla som känner oss vet) innebär att han är envisare än synden, och han skulle inte ta varmare kläder på sig. Punkt. 

Well. Han fick väl frysa, då. Tänkte jag, där jag satt i bastun och filosoferade över små barn v/s stora barn och ungefär när i tiden jag fråntogs rätten att bedöma klädval utifrån väderlek. Måste ha varit någon gång när de gick på mellanstadiet? Eller var de äldre? 

Sen tinade han upp sig själv hemma i vår dusch och bjöds på lasagne till middag, och så blev det söndagkväll. 

Carolina-kalender i mörkrets tid: 3

Inomhusorientering? Vad är ens det? Jo! Det är jätteknäppt men vansinnigt roligt! Det handlar inte jättemycket om att orka springa fort, eller ens springa (ganska mycket står man still och sliter sitt hår) - det handlar mer om problemlösning och hjärngympa. Som att vara inne i någon slags tredimensionell labyrint full av återvändsgränder och fällor.

Idag sprang (gick...) vi inomhusorientering på Rönnowska skolan i Helsingborg. Det var andra gången jag testade detta, så jag var lite beredd på klurigheter och kontroller som satt gömda i diskhoar, på folks skrivbord, bakom hyllor. Och jag visste att jag skulle börja med att bara stå och titta på kartan en god stund för att ens komma på vart startpunkt och första kontroll var.

Men... hallå?!

Hus 1 och hus 2 och herreminje och många våningar och VAR ÄR JAG?? Men... efter en stunds fundering hittade jag både var jag var och hur jag skulle springa, och sen var jag igång. Ända tills jag hade tagit kontroll 13. Sen var det ju bara att springa den där korridoren... men vad fan? Vem har byggt en vägg här? Jag behöver ju komma igenom här? Hm. Nähä. Men... jag kommer ju inte upp genom trappan jag behöver eftersom det är en spärr där. (kolla noga på kartan - tjocka lila sträck är alltså avspärrningar, där man inte får passera, och jodå, det står kontrollanter på plats och kollar så man inte fuskar. Kontrollanter finns också på de platser som är "enkelriktade") Och nästa våning har också en spärr där jag behöver komma fram? 

Jag gick totalt i baklås. Stod stilla med min karta och försökte på olika vis hitta mig fram till kontroll 14. Höll på att förtvivla för det GICK inte. Tills jag efter 23 minuter (23 minuter stod jag STILLA och läste kartan!!) hittade den kluriga lösningen som handlade om trappa C upp till toppen, labyrint, trappa A ner i källaren, klur fram till trappa V som sedan tog mig till kontroll 14 som låg i en slöjdsal. (Rönnowska skolan är ett praktiskt gymnasium, och vi sprang alltså i undervisningssalarna som var alltifrån bygg, VVS till vård med sjukhussängar och handikapptoaletter)

Totala sträckan var alltså drygt 1 km eller nåt - och jag höll på i över 80 minuter. Många trappor, mycket hårslitande, men jag gav inte upp (trots de 23 minuterna till kontroll 14). Och roligt var det!

Eftermiddagen tillbringade oäkte maken tillsammans med dottern ute i mysvädret med att byta till vinterdäck på våra bilar. Jag roade mig (tillsammans med många, många andra) på ICA Maxi. Och dottern stannar kvar tills ikväll - vi har lockat med middag. Så det känns väldigt bra alltihop.

Carolina-kalender i mörkrets tid: 2

Kolla, jag riktigt chockar mig själv med att komma ihåg att skriva inlägg nr 2 i denna svit!

Chockad av mig själv blev jag också i morse när jag med goda intentioner packade gymväskan. Det var knappt jag mindes hur man gjorde. Och ännu mer förvånande: att jag efter jobbet faktiskt kom iväg till det där gymmet. Halleluja! Det var som sagt så länge sen att jag var lite nervös för att inte komma ihåg rätt sekvens i det här med att läsa kort-läsa kort-läsa fingeravtryck-ta det lugnt-det löser sig nog-läsa kort igen-läsa fingeravtryck-hurra! för att komma in på gymmet. Men det gick bra. Dörren blev dock rätt så upprörd över mitt beteende så den tyckte den skulle fastna i min ryggsäck, varpå den blev ännu mer upprörd, stängde sig igen, och så fick jag börja om från början med kort och fingeravtryck. Well. Värdig entré, verkligen.

Ja, och sen gymmade jag. Jag är så himla fantasilös där, orkar inte tänka ut något särskilt program eller övningar med fria vikter, utan jag bara står och drar och sliter och lyfter och trycker i olika maskiner, och så slutar jag med att springa lite på bandet. Men musklerna berättade för mig att de minsann tyckte det här var väldigt bra, fast de ska göra ont i morgon bara för att hämnas för att de varit utan de här övningarna så länge. 

Jahaja. Nu är det fredagkväll, och det är fint. Pizzan är beställd, Håkan har köpt den rätta ölen (stora flaskor med tjeckisk öl, tror den heter något i stil med Baron Trench), och det ska tittas på "På spåret". Ja, jag vet, nu chockar jag dem som känner mig, men det händer stundom att jag tittar på TV. På spåret började jag titta på lite förra säsongen och nu har det blivit fredagsrutin. Vad är de inne på, säsong 324? Nå, jag är en late bloomer.

Carolina-kalender i mörkrets tid: 1 (möjligen av 1 totalt)

Förmiddags-Carolina (full av energi och nyvaknad skriv- och blogglust): Jag vet! Jag skriver på Carolina lever-bloggen också! Det är ju första december idag, skitbra ju, jag kan ju starta en sån där kalender-blogg med ett inlägg varje dag fram till jul! Fantastisk idé! Jag börjar ikväll!

Kvälls-Carolina (efter middagen, sitter vid köksbordet med en kopp te, energin är väl... sådär?): Kalender-blogg, sa du? Amen... palla. Då måste jag ju skriva varje dag. 

Förmiddags-Carolina: Ja! Så där som du gjorde för något år sen! Eller om det var två. Du skrev varje dag! Med stor framgång!

Kvälls-Carolina: Var det inte då pandemin satte igång som värst och vi tillbringade julen med corona hela familjen?

Förmiddags-Carolina: Alltså, jo, men det var ju inte ditt fel. Kom igen nu, blogga varje dag! Du har ett skitintressant liv, vetja. Senast häromdagen var du och klippte dig. Och du såg flera polisbilar med blåljus igår, fattar du inte hur intressant allt detta är att delge resten av världen??

Kvälls-Carolina: Nej.

Förmiddags-Carolina: Och du har ju SÅÅÅ mycket att berätta! Det var ju mer än ett år sedan du skrev i den här bloggen. Du har... bytt jobb! Du har... monterat ner bokhyllan i vardagsrummet! Du har...eh... nej, inte bytt bil nä, det är fortfarande samma ostbågefärgade historia. Har du något annat nytt?

Kvälls-Carolina: Jag fick en ny golfklubba när jag fyllde år? En trätrea? Fast nej, lägg av nu, jag ska inte sitta och skriva om saker jag äger eller  inte äger. Skittråkigt.

Förmiddags-Carolina: Men kom IGEN nu då! Skriv om något du INTE äger, då?

Kvälls-Carolina: Mina barn. Dem äger jag inte. De har flyttat hemifrån och lever sina egna liv nu. 

Förmiddags-Carolina: Jaha, jo. Och på tal om stora, svarta hål i livet: var inte du hos tandläkaren idag? Är inte det kul att skriva om, kanske?

Kvälls-Carolina: Herregud. Nej. Tandläkare Susanna tog en titt i min mun, konstaterade dels att det ser bra ut ("fast du äter godis varje dag, hoppas du förstår att du har tur som har så friska tänder?"), dels att "du har någon typ av spänning i käken nu, det ser jag på dina tänder och din tunga, känner du dig stressad?" ("jo, har varit en del på jobbet i höst men HUR kan du se det?") "Du gör det omedvetet så det är tyvärr inget du kan göra något åt, men om du får problem typ huvudvärk och ont i nacken så kan du höra av dig så kan vi i och för sig fortfarande inte göra något åt det men vi kan skriva in det i vår journal". Hela besöket tog max 15 minuter. Jag är inte en av tandvårdens mest intressanta fall.

Förmiddags-Carolina: Susanna vet nog vad hon pratar om. Borde du inte dra ner på godisätandet, då?

Kvälls-Carolina: Nej. Eller jo. Men inte nu - jag har en helt ny adeventskalender! Från Lakritsroten! Första luckan innehöll två bitar av "Nordiskt Lakritskök Extra Salt - Resan tar sin början i den salta världen. Mjuk saftig saltlakrits pudrad med extra mycket salmiaksalt, inspirerad av nordiska vidder och nyfallen pudersnö." Sånt kan man inte avstå ifrån, förstår hon det, tandläkare Susanna?

Förmiddags-Carolina: Så. Kalenderblogg nu då? Skriva varje dag fram till jul?

Kvälls-Carolina: Vi får se. Nu ska jag gå och spela datorspel. 

Ålder och fuldans

Något som jag märker med stigande ålder: att jag inte har koll på min ålder. 
Alltså, jag har (ännu) inte blivit helt senil, men jag reder inte ut de exakta åren, eftersom det för länge sedan upphörde att vara särskilt viktigt. Jag vet ju direkt när någon frågar att jag är 54, eller om det är 53, eller åtminstone 50+ men inte så mycket som 55. Men är det 54 eller 53 jag fyller nästa gång? Då får jag snabbt i huvudet tänka: jag är född 1967, och nu är det 2021, och det innebär... eh... 7+4 är 11 så alltså är jag 54 i år och oktober har ännu inte varit så då ska jag fylla 54 nästa gång. Alltså är jag 53 nu. 

Det där måste alltså hjärnan gå igenom varje gång det här med åldern måste behandlas, och då blir det alltså en liten paus. Vilket ju känns ganska senilt i sammanhanget, det gör det ju.

Annat var det när man var sådär 10 år och hade exakt koll. Då var ett år mer eller mindre en livstid och den 26 oktober en Mycket Viktig Dag. Nu bara kommer den, och jag liksom: ja just det ja, men då vill jag ju ta ledigt och ha en tycka-om-mig-själv-dag, och så ska vi ut och äta på restaurang, och så är det helt bra med det. Redan när jag sitter där på restaurangen har jag glömt om det är 53 eller 54 jag fyller. Eller rent av 67??

Annat jag gjort senaste dagarna: fuldansat till Abba på hög volym. Tillsammans med dotter. Så där som man gör ibland.

En helg i punkter

 Helgen rasade förbi och innehöll diverse ting:

• Regn, som från början bredde ut sig timme efter timme i prognosen i väderappen på telefonen och berättade för oss att den husbilshelg vi tänkt oss med först golfspel i Ängelholm och dagen därpå golfspel på Woodlands vid Örkelljunga, att allt detta var lönlöst och skulle bli eländigt om vi försökte oss på det. Helt bitter bokade jag av allt och aviserade i stället shoppingtur på stan med dottern.
• Och eftersom det inte skulle åkas iväg med husbil så kunde det ju bli sen kväll med datorspel på fredagen och därefter lång skön natts sömn, sovmorgon och allt möjligt. Men nehejdå. Jo, datorspel till sent fick jag till, så det räckte och blev över. Men sömnen.. nä: 1. det var varmt, 2. det var kissnödigt, 3. det var fortsatt varmt, 4. täcket var helt dumt, 5. det kröp något på mitt ben, 6. det kröp något på min axel, 7. det var fortsatt varmt, 8. när krypet på benet (fluga) och krypet på axeln (spindel) avdagatagits och sömnen äntligen infunnit sig så tyckte 9. Tekla att morgonen kunde börja, frukosten borde serveras och dörren till Lisa forceras via kloskrapande, men 10. jag gav kattskrället mat och lyckades till sist somna om. Varför är det så lätt att sova dytungt vissa nätter och helt omöjligt andra??
• Så blev det shoppingtur på stan med dottern. Det var vi och xxxx andra som tyckte att det här var en bra stund för detta, pga se första punkten "regn" och lägg till faktum att det precis varit löning. Pengar kliade i fickor och behov att köpa saker hade uppstått. Det var alltså trängsel, precis som förr i världen pre-corona. Och det blev nya ha-på-jobbet-sköna-skor, badbomber från Lush (sköna för själen) och lite annat.
• Och dottern övervann efter många år sig själv och gick och tog hål i öronen. Heja, heja henne! Det har varit på gång flera gånger förr men så har modet svikit. Men nu ståtar hon alltså med en stjärna i ena örat, en halvmåne i det andra och stränga tillsägelser om rengöring och att inte pilla på öronsnibbarna med fingrarna.
• Nu återgår vi till punkt 1: "regn" som visade sig lugna sig och bli högst beskedligt och på söndagen inte alls. I Örkelljunga och på Woodlands skulle det nu alltså inte regna alls på hela dagen. Bitterheten ökade en hel del, men nu stod ju husbilen kvar i Vismarlöv och det kändes långt att köra ända till Örkelljunga bara för en dags golfspel. Så det fick bli golf på hemmabanan Naturligvis GCC i stället. Rätt kul det med. Fast inte när jag för tretusenåttahundratjugofjärde gången sänkte bollen i vattenhindret på åttonde hålet. 
• Söndagen bjöd också på detta: en son! Sonen kom vid 9-tiden på morgonen, men inte för att han var morgonpigg och redig, utan för att han varit uppe hela natten och spelat spel med två kompisar i närheten. Detta var alltså kväll för honom. Så hans besök hemma bestod mest i att han låg och sov i sin säng, för att sedan ansluta till oss vakna dagmänniskor framåt aftonen när det var dags för middag. Men ändå: kul att se honom!
• Annars då? Datorspel. Många timmars datorspel. Jag är i antikens Grekland på äventyr i Assassins Creed Odyssey, och det är trivsamt.