För detta är jag bara SÅ värd

Förra året kom vi undan, och vi har långt gångna planer på hur vi kommer undan även i år. Vad? Presentadventskalender för barnen! De där 2 x 24 = 48 jämra små paket med kul innehåll som vi annars har lyckats prestera sedan barnen var pyttesmå. Vi tycker nu att de är stora nog att nöja sig med livets hårda verklighet och färdigköpta chokladadventskalendrar. Eller varför inte 24-dagsverken-före-jul för att verkligen känna på den kommande vardagen? Lucka 14 - plocka ur diskmaskinen, Lucka 5 - stryka mammas tunika, Lucka 23 - rensa avloppet under badkaret från långa hårstrån, Lucka 24 - samla ihop alla julklappspapper och köra till återvinningsstationen...

Medan vi smider dessa fina planer vidare så tycker jag att det är dags att jag själv får en adventskalender värd namnet. Det är payback-time!! Den här hittade jag via en kollegas fb-flöde:

Och vet ni? Jag har redan skickat iväg ett mail och beställt den! 24 lakritsbitar för att räkna ner till jul och ledighet - vad kan gå fel med det?

(oäkte maken började mumla om någon whisky-adventskalender som fanns att köpa i Danmark. Men han är också en stor pojke nu, och har egna pengar och egen plånbok)

Ett Carolina-huvuds vedermödor

Jag har en viss känsla av att mitt huvud inom kort kommer att sprängas. Alldeles akut just nu är det precis fullmatat med höstens utgivning av barn- och ungdomsböcker eftersom jag har suttit hela dagen på BTJ i Lund och lyssnat på alla svenska bokförlagen som har berättat om sina senaste böcker. Myyyycket intressant...men myyyyyycket tröttande för ett Carolina-huvud som mentalt skriver upp alla de där titlarna och helt optimistiskt tror att hon ska kunna läsa allt det där. Och dessutom helst innan det är dags för förlagen att presentera alla fantastiska böcker som kommer till våren. 

Det stackars Carolina-huvudet hade innan nya-böcker-från-förlagen-kanonaden inte riktigt hämtat sig från gårdagskvällen heller. Då var det nämligen dags för föräldramöte på Polhemskolan. Två och en halv timmes information om allt det som nu är Eriks vardag: timplaner, lärplattformar, kurser och studier på gymnasiet (nä, det är INTE som det var förr), mattelektioner i OneNote, sjukanmälan och frånvarorutiner, betygssystem och det faktum att det råder kaos i matsalen, nya ansikten, nya namn och....jodå. Väldigt intressant alltihop. Men. Tröttande.

Och kvällen innan det? Då var den här Carolina OCKSÅ på föräldramöte. Fast då som en av dem som stod "där framme" och pratade. Då spände jag blicken i ett antal föräldrar, i två olika informationsomgångar, och uppmanade dem starkt (typ befallde) att fortsätta högläsa för sina barn även sedan barnen själva börjat kunna läsa. Med mera bok-bibliotek-läsningsprat. Det där att själv vara den som pratar inför folk är också ganska jobbigt för huvudet. Ingen ny info som ska in, förvisso, men en väldig massa info som ska kommas ihåg, och som ska ut ur huvudet och dessutom helst i rätt ordning och med ordentlig röststyrka och stor entusiasm.

Tror ni att jag får ägna torsdagskvällen åt huvudvilande, då?. Nähäpp. Inte alls. Ikväll ska det ut och springas sprint-orientering. Och JA, då måste huvudet vara med också. Typ varje sekund. Plus att benen ska bli trötta.

På fredag kväll? Vid sisådär 20-tiden? I läsfåtöljen? En gris-sovande Carolina. Garanterat.

Språkpolisen hånskrattar åt mystisk marknadsföring

Nu är det faktiskt dags för fru Språkpolis att sticka fram sitt snipiga ansikte och hötta med pekfingret lite. Hon har inte fått göra det på så länge, stackarn. Vad är det som stör henne nu, då?

Jo: uttrycket mun-mot-mun.

Det finns något som heter mun-mot-mun-metoden. Det handlar som alla vet om att som livräddande eller tillfälligt livsuppehållande åtgärd andas in luft in i någon annans lungor via munnen, parallellt med hjärtmassage. Livsviktig första-hjälpen vid olyckor.

Men så finns det något helt annat som egentligen kallas mun-till-mun. Och det är en slags passiv marknadsföring - ett företag eller någon slags service som bara genom att vara bra, eller proffsiga eller trevliga eller vad det nu är, får ett gott rykte. Människor som utnyttjat deras tjänster, besökt restaurangen eller handlat i affären, är nöjda, och så berättar de hur nöjda de är för sina vänner och bekanta. Dessa i sin tur berättar detta vidare för sina vänner och bekanta, och informationen om hur bra det där företaget eller restaurangen eller vad det är sprids från mun till mun.

Men det nu språkpolisen ser alltmer som hon överlägset hånskrattar åt är när allt fler säger eller skriver att "bästa marknadsföringen är mun-mot-mun-metoden". Hon såg det senast idag i någon gratis husbilstidning, där en husbilsverkstad skröt om hur de fick alltfler kunder, mycket eftersom ryktet om deras goda service spred sig med mun-mot-mun-metoden.

Ha. Så här ser språkpolisen det framför sig: Överlycklig sextiosjuårig man har äntligen hittat en verkstad som har kunnat hjälpa honom med den trilskande dörren till husbilen. Hans grannar äger också en husbil, och de har problem med uppvärmningsfläkten i den och borde lämna in den till service någonstans. Överlycklig sextiosjuårig man galopperar genom sin trädgård, flyger över staketet och kastar sig över fru Granne, sisådär fyrtiotre. Han lägger ner henne på marken, böjer hennes huvud bakåt, kniper ihop hennes näsborrar och börjar flåsa in luft i hennes mun. Hon är inte helt lycklig över detta, och försöker vrida sig loss. Nu kommer herr Granne utfarande, femtiotre och lätt tunnhårig, och undrar vad i herrans namn herr Överlycklig håller på med? Jo, jublar denne, jag har äntligen hittat en husbilsverkstad som vet vad de håller på med! varpå han bryskt nedlägger även herr Granne på rygg och börjar andas in i hans mun, omväxlande med lite lätt hjärtkompression.
Herr och fru Granne reser sig sedan lite omtumlade men rätt glada, rusar in i huset och bokar en tid på den där verkstaden. Några veckor senare ger de samtliga gäster på sin kräftskiva handfast information om den där braiga husbilsverkstaden via mun-mot-mun-metoden. Det ser rätt roligt ut när alla gästerna i tur och ordning får lägga sig ner och få luft inblåst i sina lungor, men information får de. Och husbilsverkstadens rykte sprids...

Mun-mot-mun? Eller mun-till-mun??

Klädhandlandet som är av ondo

När jag nu ändå är inne på det här med att köpa kläder, och skryter om hur jag faktiskt handlade en hel del i den gångna helgen, så kan jag ta upp värsta överkursen i ämnet klädhandling: att köpa behå. Jag borde verkligen köpa några nya behåar. Typ igår. Eller förra månaden. Eller året. Jag AVSKYR att köpa ny behå. Alla storlekar är fel. Ljuset är fel. Varenda behå är läskigt obekväm. Eller ful. Och SKULLE jag mot förmodan hitta någon som sitter bra och är snygg, så kan man väl ge sig den på att den kostar en halv månadslön, och då är jag för snål för att köpa den.

Så när jag hittade den här serien på nätet (här snodde jag den) så jublade jag över varenda bild i den. Precis så här är det. Varenda gång!

Livet är alldeles för kort för att inte ha blommiga ben

Igår gjorde jag något mycket o-carolinskt: jag var och handlade kläder. Och inte nog med det - jag åkte inte hem igen utan att ha hittat något. Nej, jag handlade kläder. Faktiskt.

Det är en nystart att börja ett nytt jobb, med nya människor och nytt allting. Och mitt i allt det här nya har jag tydligen bestämt mig för att lägga gamla tråk-Carolina i jeans och hoodie alt. jeans och trist pikétröja på hyllan. Nu stegar Carolina fram i klänningar. I blommiga tights. I kjolar. I sköna kläder, och kläder att bli glad av. Och jag är glad! Livet är alldeles för kort för att inte ha blommiga ben om det nu är så att man känner för att ha blommiga ben. Och jag känner alldeles väldigt mycket för att ha blommiga ben just nu, tydligen. Och så har jag köpt en blommig datorväska också.

Så det jag köpte igår? Klänningar. Fyra stycken! Två koftor - en kort och en lång. Och så ja, en skjorta också. Jag handlade kläder! Till mig! Heja mig!

I avdelningen vägmaskiner jag inte visste fanns har jag nu kommit till...

...den kombinerade lastbilen-slash-traktorn som mycket sakta kör längs med landsvägen och via en avancerad rörkonstruktion sprider ut en sträng med grus i gränsen mellan asfaltsbanan och själva diket.

Nämen helt ärligt - ni hade heller aldrig sett en sån maskin, va? Eller anat att den fanns? Fast det är klart - kollar man på alla vägar så är det banne mig en grussträng som ligger mellan asfalt och jorden. Och den måste väl fyllas på ibland? Jag är bara så HIMLA tacksam att det inte är just jag som måste jobba med att fylla på grus längs vägarnas gränser i otroligt sakta mak.

Precis som jag är lika tacksam att jag inte kör vägrensklippmaskinen eller vägreflexskrubbarmaskinen som jag skrev om här.

Eller tvätta-vita-strecken-maskinen som jag såg en annan gång.

För mig känns det så vansinnigt mycket roligare på jobbet om jag som idag har som uppgift att sätta ihop en tipslista på bra högläsning för en skola som vill bygga upp en egen bank av högläsningsböcker. (hurra!) Men vi är alla olika. Grussträngspåfyllartypen har säkert gott om funderartid på jobbet i alla fall.

För övrigt var det någon dryg vecka sedan jag siktade denna vägmaskin. Gruset har inte behagat stanna kvar i sin sträng, utan ligger utspritt i högar ute på vägbanan, i en nerförsbacke, i en krök, och känns rätt slirigt att köra i. Kanske grussträngspåfyllartypen funderade lite för mycket på annat på jobbet och inte koncentrerade sig som hen skulle?

30-årsfirande vid havet

Förra helgen var vi i Kalmar och firade min bästa lillasyster Idas 30-årsdag. Hon har uppenbarligen hand med vädergudarna som snällt levererade den sol hon hade beställt.

Allra först på lördagen ville Ida att vi alla skulle äta hotellfrukost tillsammans. Men eftersom Kalmar behagade anordna Ironman, ett triathlon av grymmaste sorten med många deltagare och åskådare, just denna lördag så var samtliga hotell fullbokade. I stället blev vi bjudna på frukost nere i Kalmarsundsparken. Gigantisk frukost, i solsken vid havet? Samtliga hotellfrukostar kan faktiskt gå och dra något gammalt över sig i jämförelse med det. Punkt.

Efter denna fina inledning på dagen hade trettioåringen beställt "dag vid havet". Sålunda packades mat, filtar, presenter och annat in i bilarna och vi for till Öland, till Äleklinta norr om Köpingsvik, där vi njöt av denna "dag vid havet". Helt fantastiskt, och jag funderar smått på att låta reklamera det faktum att min egen födelsedag inträffar i slutet av oktober. En dag vid havet då blir liksom inte riktigt samma grej.

På väg över Ölandsbron mötte vi ett antal triathleter på cykel. De hade då avverkat ungefär halva sin cykling, en nätt liten runda på 18 mil. En riktig Ironman består av 4 km simning, följt av 18 mil cykling och avslutas sedan med ett käckt litet maraton med 42 km löpning. (hallå?! fatta träningsmängderna som krävs för att genomföra detta??)

Men vi lät triathleterna kämpa vidare, och körde till Äleklinta och havet och ägnade oss åt slappande på filt, doppande i hav (inte jag, nöjde mig med att doppa fötterna. Det var max 16 grader i det där vattnet.) ätande av mat och tårta, drickande av öl och kaffe och utövande av allmän vällust.

En dag vid havet? Bra val, Ida!! Och tack för att vi fick vara med!

Himla bra sätt att få honom att hålla sig lugn och stilla...?

Moster och systerdotter är mer än lovligt lika varandra. Är vi helt säkra på moderskapet här? Eller är de systrar? Egentligen??

Mannen som vägrade gå två gånger...