Språkpolisen hånskrattar åt mystisk marknadsföring

Nu är det faktiskt dags för fru Språkpolis att sticka fram sitt snipiga ansikte och hötta med pekfingret lite. Hon har inte fått göra det på så länge, stackarn. Vad är det som stör henne nu, då?

Jo: uttrycket mun-mot-mun.

Det finns något som heter mun-mot-mun-metoden. Det handlar som alla vet om att som livräddande eller tillfälligt livsuppehållande åtgärd andas in luft in i någon annans lungor via munnen, parallellt med hjärtmassage. Livsviktig första-hjälpen vid olyckor.

Men så finns det något helt annat som egentligen kallas mun-till-mun. Och det är en slags passiv marknadsföring - ett företag eller någon slags service som bara genom att vara bra, eller proffsiga eller trevliga eller vad det nu är, får ett gott rykte. Människor som utnyttjat deras tjänster, besökt restaurangen eller handlat i affären, är nöjda, och så berättar de hur nöjda de är för sina vänner och bekanta. Dessa i sin tur berättar detta vidare för sina vänner och bekanta, och informationen om hur bra det där företaget eller restaurangen eller vad det är sprids från mun till mun.

Men det nu språkpolisen ser alltmer som hon överlägset hånskrattar åt är när allt fler säger eller skriver att "bästa marknadsföringen är mun-mot-mun-metoden". Hon såg det senast idag i någon gratis husbilstidning, där en husbilsverkstad skröt om hur de fick alltfler kunder, mycket eftersom ryktet om deras goda service spred sig med mun-mot-mun-metoden.

Ha. Så här ser språkpolisen det framför sig: Överlycklig sextiosjuårig man har äntligen hittat en verkstad som har kunnat hjälpa honom med den trilskande dörren till husbilen. Hans grannar äger också en husbil, och de har problem med uppvärmningsfläkten i den och borde lämna in den till service någonstans. Överlycklig sextiosjuårig man galopperar genom sin trädgård, flyger över staketet och kastar sig över fru Granne, sisådär fyrtiotre. Han lägger ner henne på marken, böjer hennes huvud bakåt, kniper ihop hennes näsborrar och börjar flåsa in luft i hennes mun. Hon är inte helt lycklig över detta, och försöker vrida sig loss. Nu kommer herr Granne utfarande, femtiotre och lätt tunnhårig, och undrar vad i herrans namn herr Överlycklig håller på med? Jo, jublar denne, jag har äntligen hittat en husbilsverkstad som vet vad de håller på med! varpå han bryskt nedlägger även herr Granne på rygg och börjar andas in i hans mun, omväxlande med lite lätt hjärtkompression.
Herr och fru Granne reser sig sedan lite omtumlade men rätt glada, rusar in i huset och bokar en tid på den där verkstaden. Några veckor senare ger de samtliga gäster på sin kräftskiva handfast information om den där braiga husbilsverkstaden via mun-mot-mun-metoden. Det ser rätt roligt ut när alla gästerna i tur och ordning får lägga sig ner och få luft inblåst i sina lungor, men information får de. Och husbilsverkstadens rykte sprids...

Mun-mot-mun? Eller mun-till-mun??