Orientering på Fårö

När jag anmälde mig till att springa Gotlands 3-dagars-orienteringen på Fårö så tänkte jag nog att det skulle bli svårt. Jag hade sprungit orientering på Gotland förut, och det är platt, ofta stiglöst och utan saker i naturen att läsa in sig på. Vi skåningar är rätt bortskämda med stenmurar, tydliga beståndsgränser, små gläntor och sånt där. Kärr och vägar. Men på Gotland? Hällmarker, enar och inga höjder. Så det var på de där hällmarkerna jag skulle springa vilse, trodde jag.

Inte skulle jag sitta mitt i en storskog full med blåbärsris och ljung och förvirrat tugga i mig blåbär efter blåbär och undra var jag var? Inte heller skulle jag bli bli vilsen bland höjdkurvor? Eller springa längs med åsar?

Men det var vad jag gjorde. Det gick verkligen inte bra, det där orienterandet på Fårö. Det pinsamma är att det tydligen inte var så där oövervinnerligt svårt som jag tyckte att det var - de andra i klassen tog sig runt utan större problem. Hon som vann gjorde det på mindre än halva min tid på första etappen, till exempel... Jag är helt enkelt inget bra på att orientera. Face it.

Det här är den korta versionen av mina tre orienteringsdagar:

Första dagen gick egentligen bra fast det var svårt - jag hittade alla kontroller utom en. Men den enda jämra kontrollen tog lika lång tid att hitta som alla de andra tillsammans.
Andra dagen tyckte jag att det gick mycket bättre. Banan var lättare och det var fin, lättlöpt terräng. Ändå missade jag en hel del i orienteringen - ingen jättebom men småmissar. Och alltså kom jag ändå sist i klassen nästan, fast jag tyckte jag sprang så fort...
Tredje dagen var den jag missade första kontrollen, och sen tredje kontrollen, och sedan aldrig hittade fjärde kontrollen. Det bar rätt ut i den vida skogen i Ulla Hau och jag kunde lika gärna ha befunnit mig i Norrland någonstans kändes det som. Jag gick vilse. Ordentligt. Som väl var kunde kompassen så småningom leda mig rakt norrut och till en väg som ledde mot målet. Men fler än de tre första kontrollerna tog jag aldrig.

Här hittar du om du vill de längre versionerna om mina orienteringsetapper, med alla pinsamma detaljer och med kartbilder med gps-rutter på:

Etapp 1
Etapp 2
Etapp 3

Nu är det tillbaka till de öppna klasserna igen för mig. De LÄTTA öppna klasserna. De med stiglöpning och uppfångande föremål (typ hav) i naturen.

Familjeliv på Fårö

Det är söndag, och gråväder ute samt penicillinväder inne. Alltså har jag satt mig vid datorn utan det minsta dåliga samvete. Jag har hela telefonen sprängfylld av foton från Fårö- och Gotlandssemestern förra veckan, och måste få dela med mig lite tänkte jag.

Tanken var ju att vi skulle tillbringa en dryg vecka på Ekevikens camping på nordöstra Fårö, bara ett stenkast från havet. Det skulle solas, såsas, sovas, njutas av natur, läsas i solstol och orienteras på Gotlands 3-dagars.
Inledningen var ytterligt stark - vi hade bara precis hunnit parkera husbilen på campingen innan vi slängde ner fikagrejer, filtar och böcker och cyklade ner till stranden där övriga familjen Landin redan hade varit sedan morgonen (vi kom fram på eftermiddagen). Sol, hav och familjemedlemmar man inte träffat på länge - fint!

Kvällen fortsatte i samma stil - sol och mys. Vi dukade långbord utanför husbilen, grillade och satt där länge. Hela familjen L-G, förstås, och så familjen Landin och delar av familjen Lindahl. Kusiner, morbröder, pappor, systrar, morfädrar...släkt och familj. Jordgubbar. Vin. Just en sån där kväll man går och längtar efter på vintern.

Fast redan dagen efter tyckte vädergudarna att vi hade fått vår tilldelning av sol och finheter, tydligen. De bestämde sig för att regna loss. Äsch, gör väl inget tyckte jag och Håkan och Erik och begravde oss i bok resp film resp spelande. Fast kusinerna Greta och Lisa tyckte att det behövde hända något. Så de intog husbilen och spelade sig igenom ungefär hela vårt (magra) urval av spel vi har där.

När sedan Greta hade klått Lisa i Yatzy ungefär fyrtiotre gånger och Jamie/Claire misslyckats skändligen med att återvända över havet till Skottland i Outlander så förbarmade sig vädergudarna och drog molnen åt sidan. Presenterade stolta konceptet: Vacker sommarkväll på Fårö. Och vi var inte sena till att låta bjuda in oss. Cykeltur skulle det bli! Först till Ankan City (som jag ju skrev om här) och sedan till stranden för lite hitta-platta-stenar-och-försöka-få-dem-att-studsa-på-vattnet-aktivitet. Ni vet, "kasta macka", det där som jag aldrig lyckas med och oäkte maken lyckas med även med klotrunda stenar? Livet är orättvist, det är det. Fast det var en sanslöst vacker kväll, strand och utsikt.

Greta är duktigast. Hon har hjälm. Vi andra borde skämmas.

Mycket känd aktivitet. Utövas alltid på strand, när sagda strand och väderförhållanden inte medger bad. Och har någon någonsin kastat en riktig macka i sjön? Alltså med smör och ost, typ? Och bar den sig då åt så där studsigt??

Lisa kunde!

Jag har fler bilder i kameran. Och det kom fler dagar på den där veckan. I'll be back!

Ja, visst gör det ont när trumhinnan brister

Det är synd om mig. Eller i natt var det ännu mer synd om mig. Ena örat tyckte att det skulle ansluta sig till den övriga skröpligheten hos den här semesterlediga kroppen (som hostar och har ont både här och där - varför måste allt sånt här blomma ut på semestern? Va??) och ställa till med lite öroninflammation. Det är nog tio år sedan eller så som jag hade öroninflammation senast. Väl det, för jävlar vad ont det gör.

Jag har ju haft det många gånger i mitt liv, förstås värst när jag var barn och tonåring. Så jag vet exakt vad det är som ska genomlidas, hur lång tid det tar och hur ont det gör i slutet. Då, när trumhinnan till slut brister och det där outhärdliga trycket i örat sakta släpper. Och jag vet också exakt vad man kan göra åt det hela: ingenting. Ta en Alvedon. Lite näsdroppar. Och bara ta sig igenom eländet. Knyta händerna, krulla ihop tårna och andas djupt när det gör som ondast. Vänta. Tycka synd om sig själv.

Så jag låg där. Såg sommargryningen komma. Hörde de första fåglarna. Och låg så småningom och lyssnade till det mycket speciella ljudet av en trumhinna som ger upp. Det knakar och knarrar, liksom. Bloppar ibland. Och sedan, med spektakulära ljudeffekter (för en själv) så ger den upp. Då kan man äntligen få somna.

Och det var ungefär då, sisådär vid 05.10 (ja, jag kollade) som en vänlig person i grannskapet tyckte att hen skulle köra igång med sin motorsåg och kapa några grenar eller träd som akut behövde kapas. Detta höll hen på med ungefär en halvtimme. Varför?? Hur viktigt kan det vara vid den tidpunkten? Var det något rådjur som satt med tassen i kläm och måste undsättas? Störde trädgrenarna den tidiga morgonutsikten från personens fönster?

Motorsågsvrål och trumhinnesprickning. Bättre morgnar har jag haft.

Ja, mamma, jag har fått en läkartid på vårdcentralens helgmottagning. 14.15. Ska nog be om att få lite penicillin så jag blir av med åtminstone en del av kroppsskröpligheterna.

Ankan City

På nordöstra Fårö, mitt inne i skogen där två stigar korsar varandra, kan man besöka ankornas stad: Ankan City. Vill du dit gäller det att du tar sällskap med en person som vet vilken som är den rätta stigen, för Ankan City ligger i den vilda Ulla Hau-skogen och i den har jag gått vilse. Fast det var några dagar senare och en helt annan historia (men jag lovar återkomma till den, fast jag får ha skämskudden i beredskap).

Det finns alltså inga skyltar som visar var Ankan City ligger. Rätt vad det är dyker den bara upp där mitt i skogen. Tydligen grundades den av att några barn lämnade en gul anka som riktmärke i stigkorsningen. Den lilla ankan låg ensam och övergiven mitt i den villande mörka och ank-ovänliga skogen. Men snart kom någon som tyckte att ankan behövde sällskap och lade dit en anka till. Och sedan anlände allt fler ankor till den lilla informella ank-kongressen, som snart utvecklades till en liten stad med skyltar, affärer, båtar, hus och sjujäkla massor humor. Jag skulle velat vara en av dem som byggde upp Ankan city, för oj vad kul de måtte ha haft!

Nu ligger den där för den som hittar dit. Den är inte stor, ankstaden. Kanske en gånger tre meter eller så? Men du ska krypa nära den, och titta på varje liten ankgrupp för sig!

På skylten står: "Ser jag ingen kontroll spelar det ingen roll. Bara vildmarkens anka jag mött."

Ordningsmakten i Ankan City verkar ha mycket att göra. Och stränga straff?

Men kolla: ankornas eget lilla helvete??!

Åker de nu raka vägen i buren ovan, tro?

"Meh! Det där är väl inga ankor!" tyckte vi först. Sedan såg vi skylten. Det står ju "Zoo", hur klart och tydligt som helst...

Om det är en skönhetssalong...?

Det finkulturella inslaget.

Och här har vi ett Duck Wedding

Och i stadens yttersta spets finner vi hamnen. Och posten.

En dammig betraktelse

Igår kom vi hem efter att ha varit på Gotland en dryg vecka. (och ja, jag hade med en dator för att blogga om vad vi gjorde, men nej - jag pallade inte blogga när jag väl var där, och sorry sorry för detta men här kommer att komma bilder och utförlig skrift om väder på Fårö, ankor på Fårö och orientering på Fårö. Snart.)

Det är något som händer med ens hem när det står övergivet i så där många dagar. Lukter luktar. Växter gulnar. Och dammet? Det liksom lägger sig sakta ner. OK - vi lämnade inte ett välstädat hem, det gjorde vi inte. Men vi lämnade banne mig inte ett hem där det låg feta dammtussar i alla fönstersmygar och ett grått lager damm över matbordet. Eller en toastol med något som liknar grått grus i botten av vattnet. Men det fanns det alltså nu. Det är förstås så att när vi är hemma och rör oss här i luften så flyger dammet omkring utan att lägga sig, och när det ofta spolas i toan så fälls inte mystiska ting ut ur vattnet. Och när vi var borta lade sig liksom allting till vila.

Nå. Jag vaknade alltså i morse (Min Egen Säng...åh, så skön den är efter tio nätter i husbilssängen) drabbad av städlust. Husbilen först. Grus och goo och klägg och gräs skulle ut, allt skulle tömmas, miljoner kläder skulle tvättas och hela jämra husbilen faktiskt tvättas av på utsidan också eftersom den såg ut som vi hade kört Paris-Dakar. (men det där sköttes av oäkte maken, uppspetad på en stege) Sen rök jag loss på huset. Dammsugaren glödde. Tvättmaskinen var nära en härdsmälta. När jag ändå var igång körde jag Polon till biltvätten (den hade råkat ut för samma öde som husbilen, nämligen att stå parkerad under ekarna ute på bygatan. Det droppar något klibbigt från ekarna som fastnar på bilarna, och så fort det sedan kör förbi en bil på bygatan dammar gruset upp och fastnar i det där klibbet = löjligt smutsiga och svårtvättade bilar) OCH till Plantagen för att köpa nya blommor till fönstren. Nä, de gamla hade inte dött men de har stått och sett bottenlöst tråkiga ut ett bra tag så nu fick de gå i pension.

Nu står det Mårbackapelargoner i vardagsrumsfönstret (och nya blommor i köket också), allt är rent, måste-grejer-på-datorn är gjorda, posten genomgången och sommarkvällen brer ut sig.

I morgon ska jag INTE städa. I morgon ska jag läsa och njuta av sol och sommar. Och möjligen, möjligen visa er några Fårö- och Gotlandsögonblick här på bloggen också. Om jag kommer upp ur solstolen.

Samtal en torsdagsmorgon, ungefär kl. 8.05

Det är juli. Det har äntligen blivit varmt och soligt ute. Så där varmt så att man kan ha tunna kläder på sig. Ni vet, shorts? T-shirt? Sånt? Jacka behövs inte. Inte ens 8.05 på morgonen eftersom det redan då är arton grader varmt.

Moder (som tror att son fortfarande är sisådär åtta): Jamen Erik - har du nu tagit vanliga långbyxor på dig i alla fall! Och hoodie behövs garanterat inte - t-shirt räcker fint. Jag lovar.

Son (som är sexton numera och längre och kraftigare än sin moder): Det är lugnt. Det blir inte för varmt.

Moder (som ändå tror hon vet bäst, och som dessutom ser att sonen greppar jackan i hallen): Men du behöver i alla fall inte ha jackan. Det är varmt ute! Det är redan arton grader. Du Behöver Inte Ha Jacka På Dig. Tro mig!

Son (som är stor nog att ha sitt första sommarjobb och stor nog att tycka moder är överbeskyddande): Jag tar den på pakethållaren. Lugna dig.

Moder (som är hyfsat envis): Men herregud Erik - varför kan du inte klä dig efter väder i stället för efter hur du brukar vara klädd?

Son (som möjligen utvecklats till att bli ännu envisare än sin moder): Jag klär mig som jag vill. Du vill att jag ska vara klädd som DU hade velat vara klädd.

Moder (som ju alltid har rätt, eller hur?) Men jag klär ju mig efter väder åtminstone. Du vet: snö och kallt - varma kläder, sommar och sol - svala kläder?

Son (som förutom att han vuxit om sin moder numera också har lärt sig att argumentera emot sina föräldrar): Mamma - lyssna nu: Fryser jag tar jag på mig mer. Svettas jag tar jag av mig det som är för varmt. Nu har jag det här på mig. Blir hoodien för varm åker den av. Jag kan känna sånt själv förstår du.

Efter en stund skådar modern ut genom vardagsrumsfönstret efter sin älskade telning, som cyklar iväg mot sitt sommarjobb i Klågerup. Solen lyser på honom. Vinden fladdrar i hans hår. Och jackan sitter på.

OK - det är ingen relevant bild...men den är kul!

Ett påpekande

Jag vill bara påpeka för alla Klågerupsbor och andra som känner sig träffade att

BIBLIOTEKET I KLÅGERUP HAR ÖPPET IDAG.

Ja. Trots att solen skiner och det är juli och en alldeles förträfflig sommardag. Yours truly sitter här och har öppet så det bara stänker om det. Och det vore trevligt om det dök upp åtminstone några besökare som liksom motiverar att jag sitter här och inte någon annanstans.

Hittills har det kommit två flugor och en förskollärare. Förskolläraren hämtade en pedagogisk fackbok och såg mycket trött ut när hon såg hur mycket text hon skulle plöja igenom på sin semester. Flugorna var desto livligare. Stora och frodiga flög de ungefär jämsides in genom det öppna fönstret och surrade upprört omkring i arbetsrummet en kvart eller så och hittade varken bajs att äta eller ruttet kött att lägga sina eländiga ägg i så nu har de flugit ut igen.

Kom igen nu! Vi har öppet till 13! Så där HIMLA fint är det väl inte ute?

(jo)