Carolinas husbilsäventyr 2

Egentligen är det inte så mycket husbilsäventyr över min tisdag - även om jag tillbringade en god stund med att säkra markisen på den för blåst. Ena benet hade steppat iväg en bit fast jag satt en rejäl tältpinne genom foten på den (låter ju helt hemskt men så är det) så nu tog jag fram de farligt oranga stormlinorna och band fast hela härligheten via ytterligare pinnar i marken. Nu kan det blåsa bäst det gitter för nu sitter det fast.

Hoppas jag.

Nå. Idag var det alltså inte hjul som tog mig fram utan mina egna ben. De gick långt. Över 26 000 steg sa telefonens hälsoapp på ett trovärdigt sätt. Jag och mamma gick (ja, ja, vi höll avstånd till varandra...) en etapp på Kalmarsundsleden, från Bottorp till Stensö. Bottorp är en liten prick på kartan söder om Kalmar, och därifrån gick vi på asfalterad väg. Och ännu mer asfalterad väg. Utsikt: åkrar. Ännu fler åkrar. Efter en stund började jag bli muttrig. Jag vill gå på stigar i naturen när jag vandrar, möjligen med lite skogsvägar här och där - inte kilometer efter kilometer på väg med tråkig utsikt. Jag höll på att ge dagens vandringsetapp 1 känga av 10 i betyg, men sedan vek leden av från vägen och hoppade in i världens finaste hagmarker med ekar och rösen och blommor och grejer. Jag slutade muttra och betyget hoppade upp några steg. Det hjälpte nog lite att vi precis hade stannat för att fika också. Eftersom asfalten och åkrarna var jämmerliga som utsiktsmaterial för fikapaus hade vi stannat vid Hossmo kyrka. Den är gammal och fin och ståtar med klockstapel:

Sedan sjönk betyget åter till 1 känga av 10, en trasig känga till och med, när vandringsleden gick på en cykelväg vid sidan om gamla E22an genom Rinkabyholm. Och vidare via världens spikrakaste gamla banvall. Men hallå, hur kul är det här?? Som cykelväg, ja. Som vandringsled? No way. Särskilt inte som det några minuter efter det här fotot togs också kom en störtskur...

Nå. Regnet och trista cykelvägen upphörde samtidigt när jag fick vika av och åter gå in i fin natur. Och jag gick och funderade (ja, vid det här laget hade mamma lämnat sällskapet och blivit hämtad av Mats i bil eftersom hennes ena fot bråkade) över varför jag tycker så mycket om att gå vandringsleder och inte bara vanliga skogsstigar. Det är det här med märkningen och planeringen - jag vet att stigen jag går på leder någonstans. Det är inte någon sån där stig som plötsligt försvinner, eller som leder till en åker och tar slut, eller som är dränkt i något kärr eller så. Nej, den leder vidare och vidare, mil efter mil om jag skulle vilja. Kommer det ett vattendrag finns det en bro. Kommer det ett staket finns det en stätta. Kommer det ett kärr finns det en spång. Och någon har gjort sig arbete med att märka ut leden så att jag vet att jag är på rätt väg. Jag gillar det!

Dagen innehöll också en pizza från Pizzapalatset som har de mest fantastiska kreationer. Jag provade Ölandspizza som visade sig vara inte bara ett landskap utan ett helt ekosystem:

Ölandspizzan

Lammfilé, nykrossade svart peppar, olivolja, marinerad vitlök, chili, grillad röd paprika, rosmarin och bearnaisesås.

Mycket god. Den intogs i sällskap med rött vin, mamma, Mats samt grannarnas intresserade katt. Denna katt är tämligen vindögd och väldigt söt. Här säger den hej:

Och även om dagen innehöll många steg på mycket asfalt, krånglande stormlinor och en hel del regnskurar så är det sammanfattande betyget ungefär det som står vid en av campingens parkbänkar: