Jag blir alltid på bra humör av att se studenter. Nästan nära-tårarna-lycklig, varje gång. De är ett sådant koncentrat av lycka och framtid. Allt är möjligt, allt är bra, det är så mycket känslor att det liksom bara går att skrika och vråla och sjunga och dansa. Fuck corona och alla världsproblem, här kommer vi!
Veckan innehöll också högar och berg av utgallrade böcker. Jäklar i min lilla låda vad jag har gallrat böcker, i ett skolbibliotek där jag lånades in som "konsult". Hehe, de visste inte vad de släppte lös. Jag gallrade utan större känslosvall ut Ivar Lo-Johanssons samlade verk, långa deckarserier för vuxna, ungdomsromaner från 70-talet, "pojk"böcker om indianer, trasiga böcker, böcker tejpade med röd tejp i ryggen, böcker av författare som glömdes redan 1985 och mängder, mängder, mängder av böcker inga elever sett åt eller lånat de senaste 10 åren men som stått och fyllt hyllorna och gömt undan de nya böcker som också fanns i biblioteket och som eleverna nu inte hittade. Ivar Lo-Johansson i all ära, men hans samlade verk hör hemma i bibliotek för vuxna, och Gunnel Beckmans ungdomsklassiker från 70-talet hör hemma i minnet och möjligen i 1 ex på universitetsbiblioteket för framtida forskare.
Veckan innehöll vidare en avtackningsfest för en omtyckt chef som nu går i pension, och som bland annat förärades ett nyskrivet och finurligt teaterstycke innehållande ett mumintroll, en hemul och en skattkista.
Och veckan kröntes av ett frukostmöte där det fanns med en glad labradorvalp som under mötets gång hann visa upp alla sina leksaker, sova en del och även attackera en toalettborste.
Vad veckan inte innehöll: Träning. Jag såg en facebookuppdatering som var väldigt bra: "Jag tränar nästan varje dag. I går tränade jag nästan, och idag tränade jag också nästan." Ungefär så var min vecka. Jag har kommit ifrån det här med att gå på gym nu under coronan, men tänkte att jag skulle våga mig tillbaka dit nu. Så i onsdags hade jag med mig gymväskan och skulle dit efter jobbet - men så höll jag på för länge med de där böckerna som skulle gallras på det där dammiga biblioteket. OK, så då tog jag med mig väskan på torsdagen i stället. Nog skulle jag hinna träna mellan gallrandet av böcker och avtackningsfesten för chefen? Så kunde jag komma nyduschad och nyduktig och fräsch som en nyponros till festen? Men att gallra de där böckerna tog aldrig slut. Larmet på skolan skulle gå på 18 - jag var färdig med alla böckerna 17.50 och hann precis ut från skolan innan larmet gick. Gym var inte att tänka på. Men skam den som ger sig! Väskan åkte med även på fredagen, och då skulle jag kompa ut tidigt, och verkligen hinna med att sticka in på gymmet och jobba igenom min stackars trötta kropps bokgallrarmuskler. Fast... när jag slutade var hela jag så trött att jag trodde jag fått corona. Jag struntade hårt i gymmet. I stället åkte jag hem och åt rostbiff, potatissallad, drack vin och tillfrisknade även denna gång hastigt från coronan, gick och lade mig och sov de där 12 timmarna jag skröt om i inläggets inledning.
Nu är det lördag. Jag är ledig. Gymväskan tittar på mig. Säger "kom igen nudå!" Och jag säger: Nä. På lördagar springer jag i skogen i stället. Så nu ska jag göra det. So long!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar