En varg som hittat sin flock?

Idag började sonen gymnasiet! Han fick i det närmaste skära sig loss från sin jobbiga mamma som skulle förmana och tjata och oroa sig i allmänhet (har du busskortet? nycklarna? koll på busstiderna hem? pennor? ). Helst hade nog den där mamman krupit ner i sonens ryggsäck för att på bästa åskådarplats verkligen kolla så att lille ponken klarade av att ta sig ut i stora världen själv utan henne. Åka buss till stan själv, liksom? Utan henne? Hitta rätt på en gigantisk ny skola? Ta in massor av information? Utan sin mamma??? 

Men sonen skalade av sig sin jobbiga morsa och åkte iväg. Han är numera sexton år (kan inte nog påpekas) och klarar sig utmärkt bra själv, tack så mycket.

Och lille ponken HADE klarat sig utmärkt bra utan att ha mamma med i ryggsäcken. Hela kvällen pratade han på om alltings förträfflighet på denna nya skola. Ny dator hade han med sig hem också. Och hans klass, där han inte känner någon sedan tidigare, verkade vara full av trevliga typer. "Mamma, jag tror de är som jag. Bara det här: precis alla i klassrummet hade armbandsklocka på sig!"

Det blir nog bra, det här. Jag får väl helt enkelt lära mig att låta honom leva sitt eget liv numera.