De flygande blyertsstreckens tid.

Det kryper i mitt skinn. Eller rättare sagt på mitt skinn. Och nej, det är inte löss eller loppor. Inte heller är det inbillningssjuka. Ett litet försiktigt krypande är det, helt planlöst vandrande, och lyckas man till sist nypa tag i det där som kryper så är det det allra minsta och pyttigaste lilla kryp man kan tänka sig.

Trips. De här små jämra flygande blyertsstrecken som far runt i luften nu, särskilt om man bor nära en åker där det skördas. Och det gör vi. Vi bor nära många åkrar, och det skördas och det skördas och det flyger trips i luften och i trädgården och in genom myggnäten i vårt fönster och in bakom tavelglas och i skåp. Och på mina armar. Och i min svettiga nacke. Och i mitt hår.

Jag gillar INTE trips.

Inte heller gillar jag när det kryper lite mer bestämt längs med ena överarmen, jag försöker borsta bort det som kryper och så nyps det helt plötsligt till i armen. Som ett litet stick. Det gillar jag inte alls. Det hände igår, och det var en tvestjärt som tyckte den skulle krypa in i min ärm.

Och de där tvestjärtarna, förresten. De tycker att de äger vår brevlåda. Öppnar man locket på den så myllrar det förnärmat runt en härva tvestjärtar i botten och tycker att man kommer och stör. "Men ursäkta mig då, ska bara ta de här räkningarna" liksom.

Trips. Tvestjärtar. Flugor klockan fem på morgonen. Augustis mindre roliga inslag.