Ondskans sandfält

Just denna dag med snålblåst och snöblandat regn valde jag att försöka mig på det här med orientering igen. Jag och Håkan åkte på en tävling vid Furuboda söder om Åhus. Fördelen med terrängen där är att det inte finns några blöta kärr eller klafs, eller slyiga buskar. Det är strandskog, med sanddyner, små tallar, många kullar och rätt fin skog. Kommer man helt vilse går det förstås alltid att gå ut till havet så vet man på ett ungefär var man är och kan börja om.

För det är det som är nackdelen med skogarna söder om Åhus - man går vilse ofta. Eller rättare sagt, hela tiden om man heter Carolina. För de är svårorienterade! Jag får inte ihop de gula fälten som är öppen mark (tror jag) med de svartprickiga som är sandfält (med diffusa gränser), och alla de där bruna knippena som ska föreställa höjder kan jag aldrig känna igen ute i verkligheten. Går de upp eller ner? Vilket knippe med bruna streck på kartan är det jag befinner mig på där jag står och försöker ta reda på var jag är?

Jag tror att själva idén med orientering är att man ska bli bättre och bättre ju längre man håller på - men med mig är det tvärtom. Jag blir bara sämre.

Idag inledde jag starkt med att springa fel till första kontrollen, och springa runt i de där sandfälten i en kvart innan jag hittade rätt. Därefter flåsade jag runt till de närmaste kontrollerna som jag faktiskt lyckades hitta (med hjälp av fega vägval, typ stigar och hus och små snälla farbröder som visade mig rätt). Sedan var det dags att gå vilse igen i de där sanddynerna/kullarna/krypande tallhöjderna/månlandskapet. När jag hade valsat runt där i tjugo minuter hade jag varit ute i skogen i 80 minuter och tyckte det kunde räcka med förnedring för den här gången. Jag gav upp och joggade mot mål.

Ännu argare blev jag sedan när jag lade in gps-rutten på kartan och såg att jag trots allt hade varit precis där den usla kontroll 13 borde varit. Men jag såg den inte! Jag misstänker starkt att elaka ekorrar hade tagit den, eller att den var gömd inuti ett träd eller något. Jag lägger in en bild med ett litet utsnitt från kartan där du kan titta på mina värsta krumbukter. Notera dock att jag står stilla mitt i ringen på 13, kliar mig i huvudet och undrar var jag är, medan kontrollen sitter typ på andra sidan busken.

Det är alltså de gula områdena, med antingen bruna krokiga streck, eller svarta prickfält, eller bägge, som är ondskefulla.
Vill du se hela banan jag sprang kan du titta här.

Den här orienteringskarriären läggs nog ned snart. Eller så springer jag på en av barnbanorna nästa gång. Den med skyltar av glada och ledsna gubbar längs med stigarna så att barnen vet om de är på rätt väg eller inte - den passar nog mig.