Jag vill bli som Rune

Häromdagen när jag skrev ett självömkande inlägg om hur besvärligt jag tyckte det var att orientera och hur eländigt jobbigt allting var så fick jag en kommentar av Karin på Facebook: såg du inslaget på TV om den där 97-årige orienteraren? Det hade jag ju inte gjort, men oäkte maken letade raskt upp det på nätet åt mig. Det handlar om Rune Haraldsson, världens äldste orienterare, och du kan kolla på klippet nedan. Tävlingen han är på är O-ringen i Skåne förra sommaren, den etappen vid havet som nog kan ha varit den vackraste i hela O-ringens historia (och där just den här orienteraren satt i det dammiga, sandiga och varma sekretariatstältet över en dator och inte hade öga för vare sig sol, utsikt eller något vackert alls).


Rune Haraldsson - världens äldste orienterare from Peter Holgersson on Vimeo.

Men tänk att få bli så gammal som 97 år och fortfarande ha ork och vilja att ge sig ut i skogen för att orientera! Det är helt otroligt fantastiskt!

Det är ju så att orientering är en sport för alla åldrar (precis som Rune säger i filmklippet). Banorna och svårigheterna anpassas efter skicklighet och ålder på den som tävlar, och alla kan vara med. Och hela tiden jag har hållit på med orientering har jag fascinerats över just detta - att på väg till start gå bakom en liten knatte som håller pappa i handen. Han är så liten att orienteringströjan räcker honom till knäna - men ut i skogen ska han. Och strax efter den lille helt nye orienteraren kanske jogga om en dam i åttioårsåldern, som knatar sig fram mot start, hon också. Samma skog, samma start, samma kärr och stenmurar som ska besegras.

När jag och Håkan gick med i Malmö OK var vår störste stjärna i klubben Hans Lindin, som vann O-ringen i H80-klassen. Fatta - H80-klassen! Herrar 80 år och uppåt! När jag träffade denne 80-årige man, som liksom alla andra raskt promenerade alla kilometrarna från parkeringen till arenaområdet med den stora orienteringsryggsäcken på ryggen och såg ut att vara max 60 eller så, så tänkte jag att det där ska vara min förebild. Jag ska, om jag kan, också vara rörlig nog att ge mig ut i skogen när jag är 80 år. Det är klart att man aldrig vet hur kroppen ska bli, vilka sjukdomar och skador den ska igenom - men så länge jag själv kan välja så ska jag försöka ge min kropp förutsättningarna att vara rörlig och i god kondition.

Och visst gnäller jag om att jag ska sluta med både orientering och löpning när det känns motigt - men ännu så länge gör jag inte allvar av det där. Ännu så länge vill jag och kan jag springa, och jag har fortfarande bilden av den där guppande ryggsäcken märkt med ett stort stolt H80 framför mig på väg till ännu en orienteringstävling. Jag vill bli som Hans. Jag vill bli som Rune Haraldsson.

*och nu ska jag sticka ut och springa, förresten...*