Jag har alldeles precis haft ännu en grupp elever från fyran här för övningar i bibliotekskunskap. Det är en period nu på våren när jag som skolbibliotekarie har informationssökningsövningar med fyror och femmor, både i grupper och i helklass, och när den här perioden är slut (nu faktiskt - detta var sista gruppen) så är jag helt slut. Och alltså glad över att jag inte är lärare.
Det är inte alls det att de är bråkiga eller stökiga - nejdå, det är snälla barn som lyssnar på det jag säger och gör som jag säger åt dem att göra. Jag har dem i smågrupper om max 8 elever, och då är det inte svårt att ha koll även på de där som har svårt att koncentrera sig.
Men det här: jag har så dåligt tålamod när jag lär ut. Jag har själv lätt för att lära, och kan inte förstå att det jag tycker är enkelt kan vara svårt för andra. Givetvis försöker jag inte visa det, utan visar barnen igen, och igen, och igen det som de inte förstår. Och i stället för att (som jag skulle vilja) ta dem i handen och direkt leda dem till hyllan för att visa dem var boken står (det är ju så enkelt) försöker jag dela upp informationen ännu mer, förenkla det ännu mer, förklara på ett annat sätt, ge dem ledtrådar... Och inombords bara skrynklar jag ihop hela mig för att inte morra av frustration. Vad är det som är så svårt?! Varför fattar du inte, unge, när de andra gör det?
Fast det säger jag förstås inte. Utan förklarar och visar igen. Och är alltså helt slut efter ett par sådana gruppövningar om 60 min.
Ni hör ju - jag hade varit en total katastrof som lärare som hade stått och haft mässande föreläsningar bakom en kateder, för att sedan håna eller bli arg på de stackars barn som sedan inte direkt hängt med på det jag sagt. Och jag är så himla imponerad av alla de som faktiskt kan lära ut, som arbetar som lärare, som gör det timme efter timme, dag efter dag, med ett oändligt tålamod. Jag hade ALDRIG klarat det.
 |
| Troligen jag i en parallell framtid där jag hade valt fel yrke. |
Ja du, läraryrket är inte lätt (men vilka yrken är det?).
SvaraRaderaHur många gånger hände det inte att jag, hur förberedd som helst, pedagogiskt och med ett oändligt tålamod (tyckte jag i alla fall själv), gick igenom vad som skulle göras och så blev det allmänt kaos när eleverna skulle börja jobba på egen hand. Hälften hade fattat "nada", det var bara att börja om från början igen men med en annan infallsvinkel och jag kände mig som jordens sämsta lärare.
Då var det lätt att frusterat falla i den fällan där man repeterar det man sagt tidigare, fast högre. Precis som om eleven/na hade fel på hörseln. (M)
Jag hade ju då inte pallat börja om från början...eller kanske gjort det med en eller två klasser men ställt mig att skrika på den tredje. Eller kört ut alla de som inte hade förstått (vilket jag ju förstås absolut inte hade fått göra). Så tacksam för mitt yrkesval ändå.
SvaraRaderaHade workshop med en åk 8 idag. I know the feeling... Och jag vet (väldigt bestämt) att jag inte ska bli lärare, en eloge till alla som orkar och orkat!/Systern
SvaraRaderaÅttor i grupp kan vara...tja, rätt jobbiga. Ibland. Rätt kul ibland. Men hela dagarna?? Never.
SvaraRaderaJag funderade ett tag på att bli gymnasielärare i svenska och historia. Det hade möjligen varit OK tror jag.