måndag 16 juni 2014

Någon typ av självmordssekt? For the greater good??

Eländiga krukväxter. Helt plötsligt kör de något slags kollektivt uppror mot mig. Upproret kan tyckas något självdestuktivt, och jag vet inte vad de får ut av det. Det verkar nämligen gå ut på att ett ganska stort antal av dem helt plötsligt dör. Samtidigt. Det går en långsam, vissnande och gul suck genom huset, ett viskande  aaaarrgh. 

Eller, plötsligt och plötsligt. De har länge sett ut som att de inte kommer att leva längre. Men nu dessa dagarna så ger de alltså upp. Samtidigt. Jag tänker att det är något heroiskt över det hela. Att så många krukväxter offrar sig själva så att jag hädanefter ska lägga lite mer kärlek och omsorg på de få som är kvar?

Eländiga krukväxter. Har jag inte vattnat er regelbundet, kanske? OK, OK, jag har ganska mycket struntat i att plantera om er de sista fem åren eller så. Och ni är rätt dammiga. Och någon av er står i konstant drag från ett konstant öppet fönster. Och min allmänna blomskötselmetod tenderar att vara att kasta en blick på den vissnande krukväxten i fråga, tänka att "man borde nog göra något, kanske", och sedan vända blad i den där braiga boken jag läser.

Men att dö nästan allihop på en gång? Svikare.

Fast jag gör som jag alltid gör i sådana här lägen. Plockar fram sekatör och ny jord? Börjar regelbunden duschning av plantorna? Pratar med dem?

Nej. Det ligger ett Plantagen hyfsat nära där vi bor. Jag kör dit och köper nya krukväxter. Jävlas växterna med mig så jävlas jag tillbaka. De återstående växterna får väl se det som ett avskräckande exempel - de kan alltid bli ersatta med yngre förmågor.

(jag hade troligen blivit en usel chef)

2 kommentarer:

  1. Nu är det så här, att man MÅSTE prata med växterna! De gillar inte att någon sitter bredvid och läser istället för att pyssla och prata med dem. Så det så! (M)

    SvaraRadera
  2. Jo, jag har ju förstått det. Och det är därför jag är en så bra kund på Plantagen. Jag kommer aldrig att bli blom-talkative.

    SvaraRadera