Den stora friden. Och den stora stoltheten.

Idag gick alla eleverna på Klågerupskolan på sommarlov. Ja, vi är väldigt sena på det. Undras om inte Svedala kommun kan ha den senaste sommaravslutningen av alla?
Men...i vilket fall som helst är det tomt på skolan nu (förutom mängder av hetsiga lärare som springer runt varandra för att på ett hyfsat smart sätt byta klassrum med varandra samtidigt, inför höstens stora omorganisation på låg- och mellanstadierna hos oss).

Det är något alldeles speciellt med en tom skola. Nästan kusligt känns det. Men samtidigt så otroligt fridfullt. Jag älskar de här veckorna som är nu från skolavslutningen fram till jag börjar semestern i juli - att i lugn och ro gå mellan bokhyllorna och plocka bort böcker som är gamla och inte lånas, att provläsa lite böcker, att skriva färdigt arbeten på datorn utan att ständigt bli avbruten, att veta att det dessutom snart är dags för en lång semester...jätteskönt alltihop.

Sen är det nog. När augusti kommer och skolan börjar igen - då känns det helt rätt. Klart att skolan ska vara fylld med barn! Oj, så tomt det faktiskt kändes och oj, så skönt att de är tillbaka! Så bruna, och så långa som de alltid har blivit över sommaren!

Men just nu: stor frid.

Ja, och så förstås stor stolthet över mina egna två duktiga barn. Finklädda, glada och med bra betyg. Riktigt bra betyg, faktiskt. Sonen fick till och med gå upp på scen på avslutningen för att få ett pris för sin förträfflighet i engelska.

Stor stolthet, och stor frid alltså.