måndag 3 juni 2013

Rapport från en mara

Jag går runt i ett rus. Jag klarade det! Jag genomförde en hel mara! Tiden blev 4 tim 52 min och jag är stolt och nöjd och glad och lycklig och...

Först kommer här den rediga och snusförnuftiga rapporten om hur jag sprang - och så lite längre ner lite blandade minnesbilder om annat:

Jag ville först och främst genomföra hela maran och komma i mål. Tiden var inte jätteviktig, men jag ville verkligen orka hela vägen. Det jag var mest orolig för var hur det skulle kännas efter 30 sprungna kilometer eftersom det längsta jag sprungit var 25 km tidigare. Så jag tänkte att jag skulle starta i ett lugnt tempo, 6.30 min/km, och hålla det så länge det gick. Jag kollade klockan stenhårt och lät mig inte dras iväg i det första löparruset (adrenalinkick! nu är jag igång! massor av fötter omkring mig som springer! springa! springa! springa!...). Det andra jag var orolig för var att inte få energi eller vätska nog för att orka hela vägen. Jag hade läst att om man slarvar med drickandet och ätandet vid vätske/energikontrollerna så är risken större för den berömda springa-in-i-väggen-efter-30-km. Så jag stannade vid VARJE vätskestation/energistation, drack ordentligt och åt det som bjöds. Dessutom gick jag hela tiden tills jag druckit och ätit färdigt. Efter halva loppet tog jag mig också tid att stretcha benen lite lätt vid varje sånt stopp.

Och - det funkade!! Jag höll samma tempo hela vägen in i mål! Jag stannade aldrig upp för att gå - ingen enda gång, ingen enda backe. Kilometertiderna totalt blev förstås lite längre än 6:30, just därför att jag gick vid alla vätske/energistationer. Jag fick inga skavsår - inte någonstans! (vaselin, vaselin, vaselin...) Jag fick aldrig någon kramp någonstans, vare sig under loppet eller efteråt. Jag gick aldrig in i väggen. Jag mådde bra hela vägen! Fast benen kändes rätt slitna efter 35 km, det gjorde de faktiskt...

Så här var det att springa en mara:
  • De där vätske/energistationerna, ja. Avbrotten, vattenhålen på vägen. Vilken organisation! (överhuvudtaget var hela loppet och allt runtomkring så imponerande bra organiserat) Det var ju inte bara sportdryck och vatten som man fick. Det var bananer. Det var druvsocker. Det var energikakor. Det var saltgurka. Det var cocacola och kaffe. Det var varm buljong (som jag egentligen normalt inte gillar, men den här kom vid ungefär 31 km och jag har aldrig druckit någon godare buljong! Den värmde och kändes full med kraft och styrka.) Eller som Håkan sa efteråt: "du har ju inte sprungit någon mara, du har ju varit på någon jäkla matmässa" Allt gick ner. Allt, allt, allt...
  • Euforin när jag hade sprungit ungefär 15-16 km...! Jag kände mig urstark! Som Tarzan! Jag skulle kunna springa hur långt som helst! Musiken i lurarna var bra, benen var snabba, alla som stod och hejade var världens underbaraste människor, Stockholm var en vacker stad och att springa marathon var det bästa jag gjort någonsin. Lycka!
  • Hällregnandet som satte i efter kanske halva loppet. Det regnade och regnade och regnade. Fast det var inte så kallt. Och det dröjde faktiskt ett antal km innan jag ens märkte att det inte bara duggregnade längre utan tokregnade. Det jobbiga blev efter ett tag alla vattenpölar man plaskade fram i på gatorna. Och det rann vatten in i ögonen. Ändå tyckte jag mer synd om alla de som stod i publiken, i hällregn och väntade och väntade och tappert hejade. Jag sprang ju, höll mig sysselsatt och frös inte.
  • Att Djurgården är så jämrans stort. Ungefär en mil av maran gick på Djurgården, från ca 18 till 28 km. Där var det rätt segt, faktiskt, och många som verkade trötta och började gå. Regnet öste ner och absolut ingen enda människa stod och hejade. Grönaste delen av banan men tråkigaste delen av banan.
  • När jag passerade 25 km-skylten så kände jag mig som Sam i Sagan om ringen när han stannar upp och säger att "Här. Det här är det längsta jag har varit hemifrån någon gång förut". För 25 km var det längsta jag hade sprungit någonsin någon gång. Från och med nu kunde vad som helst hända.
  • Vid 39 km började jag gråta. Av lycka! För då var det som att jag fattade: jag kommer ju snart att gå i mål i min första mara! Jag kommer ju att klara det! Och givetvis började jag gråta igen när jag sprang in på Stockholm stadion. Hela varvet runt - jag hade andnöd för det går inte att gråta och springa samtidigt. Jag var där! Jag var i mål! Den där bilden jag haft i huvudet alla träningspass hela vintern, bilden av när jag med sträckta armar sprang i mål efter 42 km - nu var jag där och det kändes helt overkligt. En av mina bästa stunder i livet.
    25 meter till mål. Det syns inte på bilden att jag gråter...


  • Och så efteråt - på Östermalms IP där alla löpare fick gå för att lämna chipet, få sin tröja och hämta sin klädpåse. Vilken syn!!! Vi snackar Via Dolorosa (smärtornas väg...). Vad det linkades, och stönades, och jämrades, och haltades. Och regnet bara vräkte ner. Man fick en ganska stor påse med energirik mat och dryck i handen precis efter entrén. Banan, nötter, russin, cocacola, kexchoklad... Och i högtalarna uppmanades alla löpare gång på gång att "ni MÅSTE ta på er torra kläder så fort som möjligt och ni MÅSTE börja äta NU NU NU annars kommer ni att få kramp". Jag hämtade min klädpåse, gick in på en ledig bajamaja, tog av mig alla blöta kläder och satte igång med att äta banan och kexchoklad för glatta livet. Det var torrt därinne, jag fick på torra kläder och jag var rätt nöjd med livet. Tänk att det kan vara så mysigt att ha picknick i en bajamaja!
Lisa fotat mig på vägen mellan Stadion och Östermalms IP. Dyngblöt och glad!
    Det har ju förstås varit lite si och så med smidighet och kropp och sånt där sen i lördags kväll. Precis alla muskler jag har (och många såna jag inte hade en aning om att jag hade) har berättat för mig att de var med och sprang. De har också berättat precis hur jobbigt det var och hur långt det var och hur slitna de är och hur dum jag varit mot dem. Och så har de värkt. Fast det värsta håller på att gå över nu. Och jag har (jamen vänta nu...?) börjat fundera över när jag ska springa nästa mara.
Lillebror Petrus förstår precis vad som behövs efter en genomförd mara: här är Moët & Chandon! Min svägerska Johanna sprang också sin första mara idag.


13 kommentarer:

  1. Grattis till en bra prestation.

    SvaraRadera
  2. ja GRATTIS *GRATTIS GRATTIS... det regnade så in i hoppsan så jag ska erkänna att jag inte var ute och hejade mer än från bilfönstret... MEn det gick ju galant ändå!!!!
    GRATTIS CINA! /Ås

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Nä, det där regnet var rätt ihållande...

      Radera
  3. Det låter märkligt nog fantastiskt! Men vilket imponerande jobb du gjorde.

    SvaraRadera
  4. Det är inte utan att jag blir lite blank i ögonen när jag läser din mara-rapport och jag kan nästan känna din lycka när du sprang in där på Stockholms stadion och hade KLARAT DET. Makalöst bra gjort! T o m låter det riktigt mysigt att ha picknick inne i en torr och varm baja-maja (jag har stått inklämd i en torr baja-maja under ett rasande åskväder på norra Öland och har sedan dess en positiv känsla för dessa små major). Återigen GRATTIS till en fantastisk prestation! Den stolta Maman.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack mamma!
      Vi kanske kunde starta en liten exklusiv BajaMajan-räddaren i mer än en slags nöd-klubb?

      Radera
  5. Vilken prestation! Jag är så impad! Förstår Tarzan-känslan. Det är nog den (plus målgången) som gör att man med värkande kropp tänker "vad ska jag springa nästa gång?" Så vad blir det nu då? :)

    Och viktig regel: Häng medaljen väl synligt hemma!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket synligt ska den hänga. Typ på ytterdörren. Tillsammans med det inramade diplomet.

      I lyckoruset efteråt så lät jag sambon anmäla oss bägge till Göteborgsvarvet, så det är nästa.
      Fast jag har (mycket vaga) planer på Berlin Marathon 2015. Då behöver jag inte börja träna så hårt än på ett tag...

      Radera
    2. Det låter som en lämplig plats. Ska se om jag ska göra vissa omhängningar här hemma...

      2015 alltså! Då har du ju två år på dig att vara nervös. :)

      Radera
  6. En fråga bara... Saltgurka?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! Skivade på längden, från Brinks (bästa saltgurkan i världen, från Östergötland). Man har stort saltbehov när man svettats mycket, och saltgurka då är toppen!

      Radera