Zerblatt xkaacagola ztyx

OK, jag är väl rätt trött på morgnarna, det erkänner jag. Och jag försöker koncentrera mig på vad som står i tidningen och lyssnar väl kanske inte med hundra procent av min själ på vad barnen säger vid frukostbordet. Och jag har väl huvudet fullt av allt det där som måste kommas ihåg på morgonen och hinnas i tid (äpple i Lisas väska, 60:- till insamlingen-sommarpresent-lärare, göra fläta av det långa Lisa-håret innan bussen går, kolla tiderna för repetitionen inför sommarkonserten ikväll...) så att jag kanske inte på momangen uppfattar det en skrovlig tonårsröst ropar åt mig uppifrån övervåningen när jag står i badrummet.

Men ibland undrar jag om jag håller på att få fel på den avdelningen i hjärnan som ska uppfatta tal och språk. Eller helt enkelt taskig hörsel. Eller helt enkelt inte hänger med i dagens språk (han: "mamma, vet du att det finns en ashäftig mim på nätet som"...jag: "mim"??? han: "meh! välkommen till 2000-talet!" följt av en längre teknisk förklaring som jag redan glömt).

Men här är en ögonblicksåtergivning av de sista skälvande minuterna innan skolbussen går:

Son (klampar nerför trappa): "Mamma! Är inte...zaaazoooo..klocka....lejonkungen....hylla...var?"

Moder (kammar febrilt ett långt ljust hår som ska flätas i tid): "Va?" (uppfattar sonens irrande blick och råkar av en slump samtidigt fästa blicken på pianot där hans klocka av någon anledning ligger på tangenterna) "Klockan ligger där!"

Son: "Va? Öhh...var? Aha, där!"

Moder: "Men vad sa du mer?"

Son (med uttråkad övertydlig stämma): "Men ååååhhh....Jag frågade. Om inte Fågeln Zazu. Är den. Som är med. I Lejonkungen."

Moder: "Och vad hade den med klockan att göra, då?"

Son: "Inget. Hurså?"

Dottern (hon med håret, sitter och pratar med sin mobiltelefon. Alltså inte med någon i andra änden utan MED sin mobiltelefon): Hahahaha. Gooogoooogoooo. Hi hihihi. Dadadadada. Hiha. Hiha. Hiha. (mobiltelefonen svarar henne, med förvrängt ljud: hahahaha googoogoogoo hihihihi etc.)

Moder: ??

Dotter (förklarande till moder, som till ett litet barn): "Alltså, det är en alien förstår du."

En alien. Självklart. Jag undrar vem eller vad det är som är en alien här. Jag? Eller de? Eller Zazu i Lejonkungen???

Uppdatering: nu har vi återigen haft en längre diskussion om det här med "meme" som jag nu vet att det heter. (inte mim, men det uttalas så) Jag vet att det handlar om ett fenomen på internet, men jag kan fortfarande inte bli riktigt klok på vad det ska vara bra för. Men som sonen säger: "det är INGEN över 30 som använder meme eller vet vad det är, mamma". Vi över 30. Vi som är räddningslöst bortom all modern kunskap. Ättestupan nästa?