Om fågelsång

Igår morse när jag låg i husbilen och drog mig så lyssnade jag på fåglarna som sjöng. Det var fint. Jag kan inte så många olika fåglars sång, men bofinkens drill kunde jag skilja ut.

Sen började jag fundera (ja, det var ju ingen stress att kliva upp precis). Tänk egentligen vad tråkigt det måste vara att vara fågel och alltid, alltid bara sjunga exakt samma slinga med toner när det ska sjungas. Varenda gång öppna näbben för sång, och så...exakt samma. Varenda familjemedlem. Varenda släkting. Varenda bofink i hela världen (eller blåmes, eller gärdsmyg, eller....) Ingen variation, ingen improvisation. Bara exakt samma 10-15 toner i exakt samma ordning.

(ja, ja, fåglarna själva uppfattar säkert minimala skillnader i de där tonernas höjd och längd och så där, men i det stora hela, alltså)

De har andra pip för sig också, säkert. Kommunikations-pip typ Här-får-du-mat-pipet till ungarna, Fara-å-färde-fly-fly-fly-pipet, Det-är-din-tur-att-städa-bo-pipet makar emellan. Men sången - den är alltid likadan.

Tänk - det är lite som att om jag varenda gång jag öppnade munnen för att sjunga bara kunde komma med första strofen ur "Mors lilla Olle" eller nåt. Så himla urtråkigt.

Vissa fåglar har ju faktiskt lite bredare repertoar. Koltrasten, t ex. För att inte tala om näktergalen. Den har ju tio-femton olika tonslingor och snurrande läten och smackande och allt vad det nu är som den kan improvisera loss lite med. Ändå blir det aldrig mer variation än att man direkt kan säga att "jaha, hör, det är en näktergal det där".

Tänk så himla trist att vara gök. Två toner. "Ko-ko". "Ko-ko". Tråkigt för den gök som föds med ambitioner och vilja att skilja sig från mängden. Nähä, glöm det. Ko-ko, ko-ko är vad du är begränsad till.

Jahaja. Vad ligger ni och funderar över på morgnarna då, om ni inte måste gå upp direkt?