måndag 20 juni 2016

Ytterligare tretton Toscana-moments

OK - som jag utlovade igår kommer här fler bilder från vår Toscanavecka. Sen återgår den här bloggen till normal aktivitet. (som, ja, väl inte är så där överaktiv just nu... men plötsligt händer det?!)

Nå, allt var inte en dans på rosor. Innan vi ens kom ifrån flygplatsen vid Pisa fick vi stå i världens absolut långsammaste kö till en biluthyrningsfirma. Alla andra biluthyrare hade flera kassor och inga köer - men vi hade förbetalt vår bil och var så illa tvungna att hämta ut den hos de här. Det hände INGENTING där framme vid disken, och vi stod i kö i kanske 70-80 minuter. Hungriga, och nervösa (jag) för att köra hyrbil ut i Toscanas berg. Men det gick bra, och vi kom fram i god ordning. Och fick mat.

Och på tal om mat - pappa hade på ett mycket organiserat sätt ordnat oss i olika matlag för de olika dagarna. Alla matlagen försökte överträffa varandra, så vi bjöds faktiskt på trerätters middag varje kväll. (och en kväll värmde husägaren upp husets pizzaugn och bjöd på frasiga, nygräddade pizzor...) Här ser vi Team Lugna Gatan eller vad de nu kan tänkas ha kallat sig: Erik, Johanna, Greta och Arvid, som i fint samarbete bjöd på bland annat ett berg med pasta.

Här är en av alla de måååånga bilderna på gulliga syskonbarn: Arvid med Vinton och Bonnie.

Den där finaste sittplatsen igen, den vid trädet med utsikten. Här befolkad av endast en person: min son, med en kopp kaffe i handen och världen vid sina fötter.

Här har vi Team Rastlös som absolut var tvungna att testa det där pingisbordet. Lag Lennart/Arvid vann över Lag Håkan/Mathias.

Finaste uteplatsen IGEN, nu i skymning och nästan helt överbefolkad med Team Landin.

Min lillebror, med den bestämda profilen.

Här kommer lite gammalt - det här valvet har lett in till Volterras gränder sedan etruskernas tid. Det ni!

Mer Volterravyer: branta gator med gammal stenläggning. Det tog ett tag innan vi fattade att det INTE var gågator innanför muren - nädå, det tryckte sig igenom bil efter bil på de smalaste och omöjligaste gator. Och när vi satt på torget kom det banne mig en hel jämra BUSS farande. Hur den kunde ta sig dit är mer än jag kan förstå.

Volterragränd...

Och här är en romersk teater som ligger precis utanför stadsmuren i Volterra. 

Här har vi oss! Alla vi som var med och bodde i Finaste Huset i San Luce, Toscana!

Och här har vi världens vackraste dotter som ser ut mot solnedgången.

8 ögonblick från Toscana

264 bilder har jag i mobilen från den gångna veckan som vi tillbringade i Toscana för att fira att pappa fyllde 70. Förvisso tar jag aldrig bara EN bild när jag hittar ett fint motiv, utan 2-3 bilder för att få större chans att en av dem ska bli bra. Men 264 bilder...
Jo, det var utsikter som var fantastiska. God mat som skulle förevigas. Solnedgångar att minnas. Köer att sucka över. Syskonbarn som var sötare än sötast. Hus som var vackra, dörrar som var gamla och spruckna, eller dörrar med reliefer i guld. Kyrkkupoler som var imponerande och gränder som var trånga och uråldriga. Och, ja, utsikter igen...

Jag fotade och fotade. Men jag kan ju inte lägga upp alla 264 bilderna här, det blir kanske lite väl bra ändå. Så jag väljer ut några idag och kanske några imorgon och ser om jag kan stoppa där sen. Det är så himla svårt att välja, bara!

Utsikten från dörren till vårt rum... otrolig. Att öppna dörrarna på morgonen och stå och titta ut där en stund var en enorm känsla.

Överallt runt huset fanns olika små eller stora uteplatser, och så kunde man välja var man ville sitta för sin frukost, eller fika, eller pratstund, eller ensamma lässtund, eller kvällssammankomsten eller kaffet efter maten eller... Alla med sin fantastiska utsikt, och alla med sitt eget slags bord. Stolar av järn, eller plaststolar, eller tunga träbänkar... några med fyra platser, några med tio, några med sex, några med tjugo. Vi valde olika lite beroende på varifrån vinden kom eller vilket humör vi var på. Det här var mitt favoritfrukostbord, med utsikt över hängmattan. Stenbord med fyra tunga järnstolar.

Och helt förutom alla de där uteplatserna fanns det olika slags bänkar utplacerade på olika ställen på ägorna, alla med någon fantastisk utsikt. Här sitter Lisa på en enkel trästocksbänk.

Jadå, vi gjorde turistiga saker också. I Pisa tyckte jag att det var oändligt mycket roligare att kolla på turisterna som kollade på tornet än på tornet självt. ALLA skulle äntligen fota sig i den där klassiska posen "ser-ut-som-att-jag-håller-uppe-det-lutande-tornet-med-min-hand", så hela planen här framför tornet var fullt av turister uppspetade på små pelare med armarna i olika stela pekpositioner. Här har vi ett typexempel på Poserande Turist Modell 1A.

Och ja just det ja, det pågick ett EM i fotboll. Och givetvis är en blågul tröja något av det första man tänker på att packa med sig på sin Italienresa? Givetvis... även i ministorlekar. Sen är det ju något av ett antiklimax när italiensk TV inte väljer att visa Sveriges matcher...

En av alla mina motljus-snart-solnedgångs-bilder. Jag älskar dem! Lisa står på den absolut finaste uteplatsen av alla - en terrass som var som en platå vid ett träd med fri utsikt åt alla håll. Dock var det inte många kvällar vi faktiskt kunde sitta där pga rätt blåsigt. Men när det var vindstilla? Wow, säger jag bara. Top of the world...

Samma plats, samma solnedgång... far och dotter.

ÄNNU maffigare utsikt var det från stadsmuren i den gamla etruskiska staden Volterra som ligger högt, högt uppe i bergen. För att komma dit måste man köra på smala kurviga (hårnålskurvor!) vägar. Håkan körde och Höll Blicken På Vägen, tack så mycket. Det här fotot ser gulligt ut, men faktum är att Lisa håller fast Erik så att han inte kan fly från att stå nära höjden...

tisdag 7 juni 2016

Såååå kul med bilder!

Det var definitivt inte alls det här jag hade tänkt ägna en stor del av min tisdagskväll åt. Annat, viktigare fanns. Blogginlägg att skriva, Candy crush att spela, trädgård att röja... men det var det här jag fastnade med. Allt är Eriks fel. Jag kommenterade den fina bakgrundsbilden han hade på sin dator, och han sa att det var en bild från ett datorspel som han "gjort om i dreamscope".

Dreamscope?

Ett gratisprogram som finns på nätet, som gör om bilder och foton i olika stilar ända ner på pixelnivå.

Han mailade mig adressen till Dreamscope. Och sedan... ja, sedan gick den kvällen. Så kan vi väl säga.

Här är mina barn i Van Gogh Starry night-stil, här är jag själv som mosaic, här är hela familjen LG på Fiskaregränd i Visby fast i tempera, här är Murre i någon "teal curls"-stil, här är överdådigt mellanmål (ostbågar, varm choklad, korvmacka) gjord som "water color cartoon" . Och Lisa i midsommarkrans som Munchs Skriket. Och fler...

JA, JAG HAR HAFT VANSINNIGT ROLIGT!! Behöver ni ens fråga? Allra mest fullständigt älskar jag Erik och Lisa i motljus goes Starry night. Och nu.... borde jag göra annat men ska förändra profilbilden till facebook lite. Bara för att jag kan.

Och allra längst ner lägger jag in länken till Dreamscope. Känn er varnade.











Här!!
https://dreamscopeapp.com/editor

torsdag 2 juni 2016

Glimtar från en ganska så makalös torsdag i juni

Vissa arbetsdagar är bättre än andra, så är det bara. Idag infann jag mig 8.00 på Venterminalen för båtfärd över till Ven och planeringsdag med bibliotekspersonalen på Landskronabiblioteken. Det planeringsmötet genomfördes helt och hållet sittandes i trädgården utanför Turistgården där vi också åt fika och lunch. När vi hade varit duktiga färdigt hade vi fri lek i ett par timmar, och då tog jag min gula hyrcykel och gav mig ut på upptäcktsfärd på Ven. Det är faktiskt ett litet paradis. Särskilt en junidag med strålande sol och sisådär 27 grader.

Och ja, jag är lite solbränd på näsan och armarna nu.

Och på kvällen sen? Ganska sen middag, som intogs i uterummet. Där blev jag sittandes tills det var så mörkt att det inte gick att läsa längre. Ljuset var... ja junikvällsljus. Och näktergalen sjöng. Och friden var total.

Livet är helt enkelt väldigt fint i juni, och vissa torsdagar är bättre än andra.








tisdag 31 maj 2016

Vår bästa femtonåring!!


"Mamma? Kan du fatta att jag ska börja nian till hösten? Nian?"

Nä, Lisa, jag kan inte det. Du är min lilla minsta. I mitt huvud springer du fortfarande upp till ditt rum och byter om till balettkläder och dansar framför TVn när det spelas bra musik där. Typ "medivestifalen". Och du dansar fortfarande mamma-kommer!-glädje-dansen när jag hämtar dig på dagis.

Idag fyller du femton år, min älskade tjej. Du är mittemellan barn och vuxen, och kan mycket väl hålla mig i handen ibland, och fnysa åt frågan om "ni klarar er ensamma över helgen nu då?" nästa stund eftersom du vet att du och brorsan givetvis klarar att fixa till en god lördagsmiddag själva.

Du, som har perfekt gehör, som sjunger dig igenom alla dina dagar. Du, som är riktigt duktig på att spela fiol, men som även har lärt dig att spela piano alldeles på egen hand (meh! mamma! vem som helst kan väl spela ackord på piano?) och kompar dig själv när du sjunger. Och du, som kom med den något oväntade prylen att önska dig till din födelsedag: en ukulele. En ukulele? Jo, för det är som gitarr, fast coolare liksom. Och du envisades, och önskade liksom bara det.

Nu står du där på ditt rum, och har stämt din ukulele, och håller på att lära dig ta de där ackorden på den i stället. (meh! mamma! vem som helst kan väl ta ut några ackord?)(nej, Lisa, vem som helst kan inte det)

Musik och sång, fanfiction och vanliga böcker, snapchat och andra sociala media är de största delarna i ditt liv. Skolan fixar du lätt. Vilken väg du ska vandra i framtiden vet du inte riktigt än, och är lite orolig för det. Men hallå!? vilken femtonåring vet vad han eller hon ska bli? Jag tror du kommer att vandra en bra väg. Och du kommer garanterat att sjunga varenda steg. Högt, så där som du brukar, och ur någon obskyr musikal som du har lyckats hitta. Det är du.

Grattis på femtonårsdagen, älskade dotter!

fredag 27 maj 2016

Knätofsar 2016??

Jag ville ha klänning på mig idag, och kollade igenom garderoben fast jag redan visste exakt vad som fanns där. Mörka klänningar, och klänningar som jag vuxit ur fast tvärtom, liksom. (grejen med att gå ner 13 kilo är att det är förträffligt roligt att köpa nya kläder... men innan man har gjort det? Om man inte är gjord av pengar? Kläder som fladdrar på fel ställen...)

Längst bak hittade jag en gammal favorit - ljusblå, hellång, somrig, med en rad knappar längst fram. Jag tog på mig den och kände exakt hur länge sedan det var jag hade haft den på mig. Så... fotsid den var? Hade den alltid fladdrat så där långt ner på benen? Nästan täckt fötterna, liksom? Äsch, det blev nog bra. Den var ju somrigare än de andra svarta och grå i olika stickade material i alla fall?

Möter dottern i vardagsrummet:

"VAD är det du har på dig, mamma???"
"Eehh... sommarklänning? Är det något fel?"
"Asså.. nä." *plats för hånfullt fniss*
"Vadå?!"
"Nämen... ha du den på dig." *mer hånfullt, överlägset fniss"
"VAD är fel, Lisa?"
"Mamma - det ser ut som om du har folkdräkt på dig!"

Jepp. Det gjorde det. När jag tänkte efter. Fotsid och blå, liksom. Funkade 1993 eller när jag nu kan tänkas ha köpt den. Funkar absolut inte idag. Svishande tygkänsla kring anklarna som jag redan från början kände var ovan och konstig... är helt klart inte OK 2016. Om man inte är på väg till 1. skolavslutning, eller 2. midsommardans med blomsterkrans i håret, eller 3. folkdanstillställning eller 4. bondbröllop.

Jag bytte till vita byxor och blå blus. Dottern höll tyst.

torsdag 26 maj 2016

Hur en torsdagskväll kan spenderas

En torsdagskväll försvinner så snabbt om man...

... kör från jobbet någon halvtimme tidigare i tron att man då ska komma lite tidigare hem. "Hahahaha" sade trafiken vid Lomma-avfarten från E6, rondellerna söder om Lund och hela jämra vägen till Staffanstorp. "Kul idé du hade där! Tänkte du att du var ensam om att köra hem vid den tiden?"

... efter plågsam hemkomst bara stannar hemma för att hämta upp tonårssonen, och sedan direkt ger sig ut i samma eländiga trafik fast nu med Triangeln i Malmö som mål. Att köra bil i Malmö runt 17-tiden, ungefär varsomhelst, är inte så där himla kul.

...lyckas nå Triangelns parkeringsgarage, äntligen få stänga motorn, ge sig upp en våning och in till Svea Vaccin som snällt nog har öppet till 18 på vardagkvällar, och ha en from förhoppning om att kunna sätta den andra TBE-vaccinsprutan i sig själv och sonen lika snabbt som det gick förra gången, för att sedan hinna handla några födelsedagspresenter till dottern innan det är dags att (mmm) sätta sig i bilen igen och ta sig ut ur stan (trafik!) och hem för att någon gång kunna sätta igång med den där middagen innan svält inträder.

...komma in på Svea Vaccin, ta en nummerlapp och konstatera att man faktiskt har nästa nummer. Yej! Fast sekunderna efter höra frågorna sjuksköterskan i receptionen ställer till pappan som är talesperson för hela den familj som sitter i soffan i väntrummet: "... och ungefär var i Pakistan är det ni vill åka?"

... vänta medan det reds ut var i Pakistan de vill åka.
...vänta medan det reds ut vilka sprutor som då kan behövas
...vänta medan det reds ut ifall barnen redan har fått dem via BVC
... vänta medan det reds ut ifall frun vill ha den där extra sprutan eller inte
... vänta medan det reds ut ifall alla sprutor i rekommenderat vaccinationsprogram finns på Svea vaccin (nä)
... vänta medan det diskuteras huruvida det är bra med magsjukesprutor eller ej
...vänta medan det reds ut varför det inte går att betala med karlns vanliga betalkort
... vänta medan det reds ut att JA, alla ni som kommer in på Svea vaccin ska OCKSÅ ta nummerlappar och vänta på er tur, ni behöver INTE ställa er precis vid disken och stirra på allt jag gör för det kommer inte att gå fortare då
... vänta medan sjuksköterskan i receptionen äntligen reser sig upp och är klar med allt pappersarbete angående Pakistan, och visar sig vara samma sjuksköterska som nu ska påbörja vaccinering av sagda familjs alla medlemmar som inom kort troligen kommer att resa till Pakistan. (nå, det sitter en skylt på dörren om att "Sjuksköterska sökes akut" så det är väl bara att gilla läget) Familj + sköterska försvinner. Länge. Länge. Länge.

Mage knorrar högljutt. 

Stämpelljud hörs. (vaccinationskorten för en resa till Pakistan lär ha många stämplar)

Äntligen, äntligen, äntligen få jämra TBE-vaccinering, med en minuts marginal till 18:00. Möta blickarna på alla dem som fortfarande sitter i väntrummet. Som till sist fattade grejen med nummerlappar. 

Nå? Välgenomtänkta och färgmatchade födelsedagspresenter till en älskad lillasyster? Tidpunkt för middagsätande denna torsdag? (oäkte maken på vift i skogarna i mellanskåne så ej behjälplig) Nja, vi drar en ridå över allt det och avslutar inlägget här.