Vart tog den lille killen i indianpyjamas vägen?

Ikväll (som de flesta kvällar) har min son suttit framför datorn och spelat. Tydligen gick det inte som han ville i kväll för vi har fått höra många ilskna utrop därinneifrån. Förmodlingen borde jag som Uppfostrande Förälder ingripa eftersom han 1. sitter alldeles för mycket framför datorn (men det gör ju jag också så look who's talking) 2. svär något alldeles våldsamt.

Istället sitter jag och lyssnar på rösten. Den där rösten han har, som nu har mörknat och tjocknat och liksom mer djupt vibrerar när han talar. Det är inte en vuxen röst men den är på väg ditåt. När han får sina ilskeutbrott bryts den på det där jobbiga målbrotts-viset alla elaka vuxna kan härma så bra.

Min lille älskade son. När i herrans namn blev du så stor så att du kom i målbrottet?

När blev du så stor att du kan se mig rätt in i ögonen när vi står mitt emot varandra utan att böja nacken bakåt?

Vart tog Eji i indianpyjamas vägen??

Djupt i LogosQuiz-träsket

Jag trodde jag klarade av sånt där. Sånt som att hålla alla spel-appar på telefonen stången och bara ägna mig åt dem när jag hade behov av dem, typ vid väntetider och så. Jag vill inte att de ska stjäla en massa av min tid som jag hellre lägger på annat viktigt, som att läsa böcker.

Men förra helgen träffade jag min bror. Han visade mig "Logos Quiz". Man ska känna igen olika loggor. Det låter ju inte vrålupphetsande direkt men lite småkul. Så jag laddade ner. Och sen var det kört. Brorsor är farliga.

Nu sitter jag djupt i spelträsket igen. För de där jäkla loggorna, de biter sig fast. Ständigt återkommande funderingen är att "Jag har sett den där! Jag VET att jag har sett den där! Men vilka är det som har den som logo?" Och så skriver man in några andra lätta som man vet och så plötsligt knyts hjärntrådarna ihop för den där första och man kommer ihåg att "ja just ja, Nokia-connecting people, och hur svårt var det egentligen?" Hur kunde jag INTE komma på det första gången? Och så ska man stänga appen och göra något vettigt men ska bara kolla en sida loggor till för att se om man kan någon direkt. Och fastnar på nästa. "Jag har sett den där. Jag VET att jag har sett den där!"

 Man ser hur många loggor som helst varje dag, men tänker inte på det. Kolla bara in datorn, med alla program och websajter. Filmbolag. Bilmärken. Schamposorter. Öletiketter, cigaretter, godis, snabbmatsrestauranger...visst vet man egentligen att det finns tusen och åter tusen. Men att se dem i det här spelet - och ha så svårt för att känna igen även de enklaste - då fattar man hur många företag det finns här i världen. De svenska är inte ens med (tyvärr).

Hur ser då Logos Quiz egen logga ut? Så här:

Kamelkantad framgång

Idag har jag och Lisa varit i Eslöv och sprungit stadsorientering. Det är roligt - det går fort och man måste hela tiden ha koll på kartan exakt var man är och var man ska. Smartaste vägen genom kvarteren vinner och det handlar om sekundstrider. Fast idag var det inte sprint-distans som det brukar vara när det är stadsorientering, eller parkorientering. Idag var det medeldistans och för att vara stadsorientering blir det ganska långa sträckor. Då gäller det dessutom att springa jäkligt snabbt men bara precis lagom jäkligt snabbt så att man inte får mjölksyra i benen under andra halvan av loppet.

Trodde ni Eslöv var platt? Haha, där tog ni fel. Eslöv har sina backar. Sina långa, sega backar som tar musten ur benen.

Men idag var det en mycket bra dag för Landin-Grubbs feminina hälft. Jag vann! Och Lisa kom fyra i sin klass (fast hon till och med läste kartan helt fel på ett ställe och sprang till kontroll 9 när hon skulle till kontroll 6 eftersom hon liksom läste kartan upp och ner - det blev en rejäl omväg...).

Dags för att fotografera resultatlistan igen, alltså (har aldrig sett någon annan som gör det, bara jag med ett stort saligt leende i ansiktet):

Och kamelerna då? Jo, för första och troligen enda gången under en orienteringstävling så gick det kameler och betade på träden (ja, de stod och gnagde på stammen) vid sidan av upploppet. Det låter helt galet, men här är bildbevis:

En av de galna hästarna ses i full galopp bakom bladen

Förklaringen är enkel nog. Eslöv är väl inte världens metropol men idag kunde Eslövs-borna gotta sig åt två arrangemang: nationell orienteringstävling mitt i stan, och så Cirkus Sydney. Cirkus Sydney hade brett ut sig på parkeringsplatsen precis intill där orienteringstävlingen hade sitt centrum med målgång, sekretariat etc. Jag kan bara tänka mig vad det har bråkats diskuterats under den gångna veckan när bägge parter upptäckte "dubbelbokningen" (man kan liksom inte boka en kommunal allmänning eller parkering, väl?).
- Vadå, ska ni slå upp en cirkus här? Nä, det går inte, här ska kanske 70-80 bilar parkeras på lördag förmiddag. Ni får vara någon annanstans. Vadå går inte? Vi kan inte flytta orienteringen, kartorna är upptryckta redan och banorna utgår härifrån. Vadå ni har också tryckt upp affischer och program där ni anger att cirkusen ska vara här...?
eller
- Vadå "ha en orienteringstävling här"? Orienterar gör man väl i skogen, det vet väl alla människor. Vadå "här har vi tänkt ha upploppet"? Nä, nä, det går inte för här i kanten på ängen slår vi upp våra djurstallar och hägnar in för här ska både kamelerna och hästarna släppas ut. Hur skulle det se ut om några hundra svettiga orienterare ska komma och skrämma upp dem?

Så det var kompromissernas lördag, det märktes. Vi ställde bilen en bit iväg, som en del av en mycket kreativ parkering på alla möjliga och omöjliga delar av en skolgård. En del av kamel/häst-betesängen hägnades in och blev upplopp. Hästarna fick förvisso tokfnatt och galopperade runt runt på ängen men kamelerna brydde sig inte det minsta om orienterarna utan betade alltså med upphöjt lugn på trädstammarna.

Och jag vann. Sa jag det, förresten?

Nattduk?

Satt och läste en bok där en flicka lade ner sin dagbok (tror jag det var) i sitt nattygsbord vid sängen. Inget konstigt med det, en helt naturlig plats för en dagbok. Men jag snöade in på ordet "nattygsbord". Varför heter det så? Eller alternativt "nattduksbord".

Vad i hela friden är en nattduk? Eller ett nattyg? Vad har man det till? Torkar man upp något nattligt (och kanske skamligt) med det?

Funderade vidare över vad jag själv säger och kom fram till att jag säger en slags slarvig kombo av de där bägge orden, ungefär "nattusbord".

Sängbord heter det nog i modernt språk. Jag tror inte att jag skulle leta efter nattygsbord i IKEAs produktkatalog. Men varför lever detta märkligt gammaldags ord kvar när vi pratar? Eller är det bara jag som lägger glasögonen på "nattusbordet" innan jag somnar?

Tillägg en stund senare...: Jag funderade vidare efter att jag publicerat inlägget ovan, och hittade faktiskt följande hos Språknämnden (en fråga inskickad till deras Språklåda):

fråga Kan det heta både nattduksbord och nattygsbord?

svar Den helt dominerande formen är nattduksbord. Men båda används och måste godkännas. Båda formerna återfinns också i ordböckerna. Man kan förstås också säga sängbord. Nattduksbord är det ursprungliga ordet, från slutet av 1600-talet, som då snarast betydde ’toalettbord’. Sina toalettsaker hade dåtidens dam av värld nämligen i en nattduk. Under 1700-talet uppstod så nattygsbord genom association till ordet nattyg, som betydde saker som ’nattdräkt’, ’nattmössa’. Tyg kunde förr betyda ’saker’, ’don’, jfr verktyg.

Där ser man.

Grumligt i Vismarlöv

Vi har inte kommunalt vatten i vår by - i stället har vi en gemensamm brunn varifrån vattnet leds till hushållen i byn. Häromdagen gick en av ledningarna sönder och vattnet vällde ut till en liten sjö i någons trädgård (inte vår...). Det där skulle lagas igår och jag tror att det var rörmokare och andra kunniga människor på plats och drog nya ledningar (det här är en bit bort från vårt hus så jag såg dem inte själv).

Problemet med det här är ju att vattnet som nu kommer i våra ledningar nog är det som finns längst ner i botten på brunnen eller nåt. Jag kan inte brunn/vattenledning/filtrering-grejer. Och vattnet har förstås stängts av ett par gånger de senaste dygnen när man lagat rören. För oss i vårt hus betyder detta

1. Vi har några gigantiska vattendunkar på badrumsgolvet ifall vattnet skulle stängas när vi är hemma. Det är rätt skönt att kunna spola toaletten och få dricksvatten. Och diskvatten. Och..och..
2. Vattnet som kommer ur ledningarna nu är gråbrunt och grumligt. Helt vedervärdigt faktiskt. Får man in det i munnen känns det helt strävt. Det är OK att borsta tänderna i men inte att dricka. Kollar man ner i toastolens vatten ser det ut som om någon slängt i en skopa grus.
3. Vi får liksom duscha loss och dricka oss otörstiga när vi är iväg från Vismarlöv under dagarna. Det där vattnet i dunkarna är väl OK men även det tappades upp när vattennivån var på väg ner så det är ganska grumligt, det med.

Man sänder en tanke till de som bor i vattenfattiga områden i Afrika. Jag gnäller över det här - och de har det mycket värre varje dag.

Även om ledningen är lagad eller snart är lagad så tar det åtskilliga dagar innan vattnet är klart och drickbart igen. Vi har varit med om det här förr. Det är en av de delar av livet på landet som inte är fullt så idylliska.

När vi flyttade in för 12 år sedan och hade mycket små barn så fanns det spår av något mystiskt ämne i vattnet (minns inte vad det hette) som barn under 4 år inte skulle dricka. Då fick vi ständigt hämta med oss dunkar med vatten från till exempel dagis, jobbet, farmor och farfar inne i stan. Det slipper vi i alla fall nuförtiden. För det mesta nuförtiden ialla fall.

Elakaste mamman i Skåne

Jag har haft en sån där morgon. En sån där man önskar att man kunde trycka på rewind.

Det är en period med mycket lapp-aktiviteter i barnens liv nu. Lapp-aktiviteter är när det kommer hem en lapp i handen eller skolväskan, där det informeras om Matsäck/Ta med grejer/Läger/Glöm Inte/Ej ordinarie schema/Du får inte glömma/Vattenflaska/Hjälpa till att köra/Och glöm för all del inte/Ta med cykel-till-skolan-dvs-hänga-på-cykelelände-på-bilen-tidigt-på-morgonen-ej-glömma-att-hämta-hem-cykelelände-på-eftermiddagen/Packa regnkläder/Lämna in den delen av lappen som betyder att vi som föräldrar har läst informationen....ja alla som är föräldrar vet vad jag menar. Summan av det hela är i alla fall att Man Inte Får Glömma Bort Något. I de här fallen är det alltså inte mänskligt att fela - man får helt enkelt inte glömma. Punkt slut. För då står barnet där utan matsäck. Eller med fel kläder. Eller på fel plats.

Ja, och idag så var det lapp-aktivitet för båda barnen. Den ene skulle till skogen och den andra till mini-OS. Och själv hade jag en sån där dag där jag var absolut tvungen att vara i tid på morgonen för jag skulle prata inför folk 8.30. Morrar alltså runt och försöker att inte glömma något som måste med och funderar på om det tänker sig att regna ute idag så att regnkläder är absolut nödvändiga. (själv tar man väl med sig regnkläder men för att övertyga barnen om nödvändigheten av dessa måste typ åskmolnen torna upp sig ovanför huset) Humöret är inte på topp. Då kommer ett gnälligt "du har glömt att hälla upp mitt tevatten" från köket varpå Mamman i fråga exploderar. Skriker något i stil med att han faktiskt kan hälla upp sitt tevatten själv för han är inte lam och när jag ändå är i farten så skäller jag ut båda barnen för att de aldrig plockar upp efter sig, bara dumpar gympapåsarna när de kommer hem och lite andra saker som liksom bara väller ut. Hälften ångrar jag genast men då ser båda barnen redan ut som två slokande disktrasor.

Inte nog med det. För sen tvingar jag den stackars dottern att ta på sig träningsoverall utanpå linnet och de korta tajtsen (hon ska komma ombytt till skolan inför mini-OS-et). Jag: "det är faktiskt oktober ute och tajts och linne är för kallt". Hon: "men vi ska ju bara åka buss till skolan och sen ska vi springa direkt". Jag avgår med segern och hon går med stort lidande med på att dra på sig träningsoverallen. "Mamma - det är BARA JAG som måste ha träningsoverall på mig. Den är ful. Den är för varm.Den är töntig. Och den luktar illa."

Stackars barn. Illaluktande träningsoverall. Utskälld vid frukostbordet.

Elakaste mamman i Skåne - det är jag. Men jag glömde inget idag. Inte ens frukt glömde jag stoppa ner i väskan.

Lidingölopps-helg

Vi har varit i Stockholm över helgen. Där hann vi med en hel del.

• Vi har kört med husbil över Stureplan sent en fredagskväll. Fullt med festklädda människor på väg till festliga ställen. Och så vi, i myskläder och husbil. Hipp-faktorn på det måste ligga på minus 125 ungefär. Det var inte meningen, men vi hade ställt in GPSen till adressen på Lidingö där husbilar kunde ställas upp på en stor parkering. GPSen tyckte att vi skulle köra Hornsgatan - Skeppsbron - vet-inte-vad-den-heter-gatan-som-går-förbi-Grand-och-kommer-ut-vid-Nybroviken - Stureplan - Värtahamnen och sen Lidingö. Det känns som att det måste finnas smartare vägar? Men vi fick lite kvälls-sight-seeing av Hufvudstaden i alla fall.
• Jag har under en och samma dag fått träffa alla mina syskon vilket kanske inträffar en gång var tionde år eller så. Alla mina syskon bor i Stockholm - jag bor i Vismarlöv. Men i lördags fick jag träffa allihop ändå - kul! Stockholm är rena sambands-centralen - jag fick också träffa min mamma och hennes man.
• Vi har bott med husbilen i Gottsunda vid min brors och hans familjs hus, blivit bjudna på underbart god viltgryta och druckit mycket belönings-rödvin och ätit många belönings-ostbågar.
• Vi har kånkat tunga träningsväskor över hela Lidingö för att det kändes som en bra plan att ha tillgång till dem när vi efter loppet skulle duscha. Visade sig att det fanns duschar i princip där vi ställt husbilen och att kånkandet av väskor var helt onödigt. Nå - vi lär oss. Nästa gång vet vi hur det går till.
• Och så har vi då sprungit Lidingöloppet. Inte det långa, riktiga Lidingöloppet på 30 km utan det som är 15 km. Det räckte till, ska jag säga, jag är fortfarande rätt trött i benen. Backe upp och backe ner. Tid: 1.25.47 som jag är nöjd med. Det går liksom inte att springa lika fort som en mil-runda hemma på asfalt utan större backar...

Om Lidingöloppet visste jag redan:

• att det är en tradition
• att det går på Lidingö
• att det är ett terränglopp dvs med rejäla backar
• att de som springer 30 km springer uppför Abborr-backen
• att det är tufft att springa Lidingöloppet

Detta visste jag inte om Lidingöloppet:

• Att det är så vansinnigt och grymt stort. Oj och herregud vad många människor som kommer dit. 
• Att det är så otroligt vackert längs med banan. Vatten, skog, berghällar, fina hus...
• Att om man startar i sista startgruppen för 15-km-loppet (som vi gjorde eftersom vi inte har sprungit några "seednings"lopp innan) så är det väldigt, väldigt många människor som man får springa om. Folk börjar gå redan i första uppförsbacken, jag lovar. Och det är ganska trånga motionsspår man springer på. Jag sprang om. Och sprang om. Och sprang om. Ända in i mål sprang jag om folk hela, hela tiden. Kände mig nästan burdus och hetsig där ett tag. Visst, bra för självförtroendet att få springa om - men jag fick ju inte draghjälp av någon precis...
• Att 15-km-loppet inte är fullt så tufft att springa som 30-km-loppet. Jo, jag anade, men inte att det var så stor skillnad. Det är 30-km-loppet som är det som gäller, liksom. Vår nummerlappsutedelning, våra hur-långt-det-är-kvar-km-skyltar, vår väskinlämning var alltid lite mindre och vid sidan av.
• Att det är så fruktansvärt många människor som TROR att de kan springa 30 km väldigt kuperad bana. Jag mötte människor innan 30-km-loppet som såg ut som att de knappast skulle kunna fullfölja Vårruset. Ändå tänkte de sig glatt att ge sig ut på 30-km-rundan. Ja men fatta att det är i princip lika ansträngande som Stockholm Marathon! Det inträffade tydligen ett dödsfall under någonstans under loppen och inte är det första gången heller. Varför kan inte alla dessa människor springa 15-km-banan i stället? Den är krävande nog. Det var väldigt, väldigt många namn i resultatlistan som inte hade fullföljt 30 km-loppet. Varför då betala så mycket pengar för att vara med? (jo, för att, som jag konstaterade i sista punkten ovan, det är tufft att springa Lidingöloppet).
• Att jag skulle bli helt såld på hela grejen och genast övergå till att tro att JAG är en av dem som kommer att klara av att springa hela 30-km-loppet nästa år. Så kanske jag är lika dum som alla de där som började gå efter 2 km? Men jag vill se om jag kan, om jag kan fullfölja utan att ha börjat gå ens i Abborrbacken.

Så efter Stockholm Marathon 1 juni dök nu nästa mål upp: Lidingöloppet 30 km 2013. Banne mig.