Bajsruschen. Den inträffar dagligen hos oss nu. Och nej, jag ska inte börja blogga om våra intimaste hemligheter här. Det är katten som gör bajsruschen.
Katten heter Tekla, och när hon en gång valde färg på sin päls så valde hon: allihop. Alltså ståtar hon med röda, svarta, grå och vita partier om vartannat, och hon är mycket söt. Och kelen. Och den här veckan bor hon hemma hos oss.
Det är nu ganska många år sedan vi själva hade katt, och jag kan sakna det där hemtrevliga. Att någon stryker sig mot ens ben, att någon säger krrr och vill bli kliad under hakan när man kommer uppför trappan och egentligen har något annat ärende men så klart måste pausa för att klia katt lite. Att det ligger en katt vid fötterna i sängen när man ska sova, och att det ligger en katt på fotpallen när man sitter och läser. Men nej, vi kommer inte själva att skaffa katt igen, för samtidigt saknar jag inte alls det där med att inte kunna resa bort över helgen utan att behöva skaffa kattvakt, saknar inte katthåren och gruset i sängen, saknar inte ylandet 02.30 på natten då Katt Aviserar Taget Byte och sedan sätter igång med att smaska sig igenom sagda byte (för att sedan spinnande ansluta sig till sängsällskapet).
Nu ylar inte Tekla 02.30 på natten för hon har ännu inte tagit in några möss till oss (hon stannar inne). Men hon tycker att morgonen börjar sådär vid 5-tiden, och då ska hon krafsa sig in till Lisa, genom hennes dörr, eftersom det är Lisa som enligt Tekla bör ge henne mat. Lisa har öronproppar och sover glatt igenom krafsandet. Jag har inte öronproppar.
Och så är det då bajsruschen.
Tekla har varit hos oss flera gånger, och är väl hemmastadd. Hittar sina favoritställen direkt när hon kommer och verkar känna igen oss väl. Men en grej har hon alltid vägrat hemma hos oss: bajsa i sin kattlåda. Hon har sin egen kattlåda med. Men där kissar hon bara. Bajsandet gör hon alltid på golvet. Förvisso inne i badrummet (tack för det) men ofta på golvet framför tvättmaskinen eller tydligen ännu hellre: i badkaret. Och sekunden efter hon har levererat dessa kraftfulla högar så far hon ut ur badrummet och upp på övervåningen som om fan själv vore henne i hälarna (tassarna). Som skjuten ur en kanon. Varje gång. Kanske för att hon vet att det där ju inte ska göras på golvet och snabbt vill ta sig från brottsplatsen? ("vadå, bajsat, jag? Nädå, jag har legat här i din säng och varit jättesöt och spunnit preciiiis hela eftermiddagen") Eller för att hon nästan svimmar av sin egen bajslukt? Ingen vet. Vi bara ser och hör bajsruschen, suckar och uppfattar signalen att det är dags att ta sig till badrummet för en stunds sanering.
Men, som sagt, det är mysigt med en katt vid fötterna när man sitter och läser. Då, sen, efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar