Det blev en mara...

Tips till dig som tänker springa ett maraton men fortfarande har rester av en förkylning i kroppen: det går inte lika bra som du tänkt dig.

Förstås. Kroppen tar tid på sig att återhämta sig ordentligt efter en förkylning, och ett maraton är ett...kraftprov kan vi väl säga.

Men - om man nu har varit anmält till en mara i ett år, och tränat som en galning, och bokat och betalt en resa, och ska springa tillsammans med någon annan...då är man helt enkelt inte så förnuftig som man borde utan "testar och ser om det går ändå".

Som jag nu alltså gjorde.

Jodå, det gick att springa. Jag hostade inte. Inte så mycket, i alla fall. Och det kändes helt OK att springa. Ända tills jag hade sprungit sisådär 24-25 km. Då var jag väldigt mycket tröttare än jag hade tänkt mig. Det gjorde ont i fötterna, och någon runners high hade inte infunnit sig någonstans på vägen. Jag körde på tills jag hade sprungit 30 km och kände sedan efter om jag skulle fullfölja. Det skulle jag förstås. Inte sjutton bryter man en mara, för att sedan ändå vara tvungen att promenera hela vägen till målet?

Nej. På ren vilja och extrem envishet sprang jag vidare, med ben som bara skrek MJÖLKSYRA! AJ! STANNA! och fötter som för länge sedan sagt ifrån att "nu är det alldeles för mycket asfaltsunderlag, tack så mycket". Jag hade druckit vad jag skulle och ätit på alla ställen man kunde äta (bananer). Men lungorna fixade tydligen inte tillräckligt med syre ner till musklerna. Inte så konstigt - jag kunde inte djupandas helt fritt pga den där eländiga förkylningsresten.
En kilometer i taget. Fram till den lyktstolpen. Fram till den reklamskylten. Till nästa vätskestation. Till nästa kilometerskylt. Jag gick ibland, och joggade (mycket, mycket sakta) så långa sträckor jag kunde. Jag skulle i mål. Jag måste i mål!

Jag sprang hela upploppet längs Unter dem Linden. Irriterade mig på att klockan behagade ha lagt av efter ungefär 4.50, irriterade mig över att jag definitivt inte skulle slå min förra maratontid, irriterade mig över ölreklam, medlöpare, gatstenar och i princip allt. Orkade liksom inte ta in att "nu springer jag under Brandenburger Tor, bara några hundra meter kvar nu". Jag hade tunnelseende: i mål, i mål i mål klara det klara det lite till lite till. Och till sist kom jag i mål och benen kunde få sluta springa.

Efter en stunds stapplande kom så stället där de delar ut medaljer. Och när jag fick den där medaljen kring halsen - då! Då fattade jag att jag trots förkylning och smärta och elände faktiskt hade tagit mig i mål. Jag hade fullföljt! Utan att bryta! Skit i att jag hade sämre tid än förra gången (tyvärr exakt 4 sekunder över fem timmar...) - jag gjorde det! Igen! Och jag började storgråta, och grät hela vägen bort till där jag fick en påse med banan, söta kakor och annat klägg, tryckte i mig bananen och något sött kex, grät lite till, hämtade ut min påse med kläder, satte mig och lugnade ner mig. Jag klarade det!

Ja, ja, jag kan höra er nu: hur dum är du? Man ska inte springa en mara om man inte är helt frisk! Nej, men jag kände mig OK. Det jag var rädd för var att jag skulle börja hosta och få problem med andning och så där, och då hade jag brutit loppet. Och den första halvan kändes väldigt bra och då var det kul med alla människor och alla orkestrar och sånt som stod längs med vägen och spelade musik - fin stämning! Det var sen, andra halvan som kroppen med all önskvärd tydlighet visade att det här med syreupptagningen inte funkade som det borde.

Jag har sagt att jag inte ska springa fler maraton. Men jag har börjat tänka om, för jag är irriterad över att det blev så här trist nu. Jag kände mig mer vältränad än förra gången, hade sprungit snabbare på träningspassen och ville våga hålla ett högre tempo och göra en bättre tid - och så får jag en jämrans förkylning som pajar allt. Nu vill jag se om jag någon gång ändå kan göra om det, och göra det på den tiden jag hade tänkt mig den här gången (under 4.30 i alla fall). Men det blir inte nästa år. Kanske i Stockholm 2016. Kanske.

Och Håkan då? Hur gick det för honom i hans första mara? Vet ni - han säger helt enkelt "aldrig mer". Punkt. Han fullföljde. Men det är för långt, tycker han. Ungefär 2 mil för långt.