Så hörs kyrkklockorna. Klumpen i halsen växer. Det är stort, det här.
Kyrkklockorna tystnar, och snart kan man långt utifrån ana fiolspel. Fiolmusiken kommer närmare, och det är den gotländska brudmarschen som spelas. Nu sitter den här skribenten och gråter redan innan brudföljet ens har kommit in i kyrkan (som hon har övat, den där fiolspelerskan som går där...och nu äntligen är det på allvar).
In i kyrkan kommer de. Fiolspelarna ställer sig längst bak i kyrkan och fortsätter att spela. Brudparet tågar in. Alla i kyrkan reser sig.
Här kommer Petrus, och här kommer Johanna. De är så fina!
Här kommer min lillebror, och han ska gifta sig!!
Här kommer brudens bästa vän, som är tärna, och här kommer brudgummens bestman som är storebror Arvid. Och här kommer prästen.
Och nu ska alla sjunga första psalmen. (och den här skribenten kan inte sjunga en enda ton, för hon gråter)
(hon gråter ännu mer när brudparet ger varandra äktenskapslöftena)
(och när en sextonårig tjej sjunger Kents Utan dina andetag)
Nu är de gifta. Med äktenskapsbeviset i hand går de ut på kyrkbacken och får tusen kramar och miljoner risgryn över sig. Solen lyser. Alla lyser.
Se bröllopsföljet! Nu går de från Halla kyrka förbi den lilla Halla skola och bort till ladan där festen ska vara. Brudparet går först, och efter följer alla bröllopsgästerna.
Det är fint. Det är så fint det kan bli.
Se de dukade borden! Se brudbågen av eklöv! Se på brudparet som måste kyssa varandra så fort någon klingar i glasen! (det klingas ofta i glasen...) Se på de dignande faten med helgrillad hjort och lamm! Potatisgratängerna! Ostarna! Vinet! Tårtan! Men se framförallt på brudparet! Där sitter de, och månader av planerande är äntligen över - de är där. De njuter! De har roligt! De gifter sig!
Bestman Arvid |
Till nyblivna herr och fru Landin: Grattis, och lycka till! Och tack så väldigt mycket att familjen L-G från Vismarlöv fick vara med på allt det här fina!
Det kan vara en hormon eller två i omlopp i den här kroppen, men jag började iaf lipa bara av att läsa om det.
SvaraRaderaÅh, Emelie... vad fint!
SvaraRadera:)