Det här är inte OK

Jag kände mig faktiskt lite orolig när jag skulle köra till jobbet i morse. Det var ju så att när jag kom till biblioteket i fredags morse så var samtliga fönsterrutor till vårt kontor krossade. Det låg glassplitter på golvet. Det hade till och med kastats in matrester genom hålet i fönsterrutan.

Klågerupskolans bibliotek, 23 juni

Det var inte bara biblioteket som hade drabbats - även andra fönster på skolan hade krossats, och det hade också satts upp hakkors med silvertejp på några platser.

Hemskt obehagligt och riktigt trist.

Som väl var fick vi effektiv och omedelbar hjälp. Glasmästaren kom och bar bort fönsterbågarna med de krossade glasen, och satte på eftermiddagen in dem igen, nu med hela glas. Städpersonalen kom och städade effektivt bort allt glassplitter samt dammsög min stolsits så att jag inte behövde få min ömtåliga rumpa genomborrad med glassplitter. Allt fungerade bra.

Men det känns så otryggt! Detta var tolfte tillfället (sa min rektor) av skadegörelse på skolan sedan början på maj. Det är fönster som krossats, brevlådor som demolerats och träd som fått barken avskalade. Det är så fruktansvärt onödigt och trist. Och vad är det alltså som säger att det inte kommer att hända igen?

Det var knappt jag vågade gå runt hörnet mot biblioteksingången i morse, för vad skulle möta mig idag, då? Fler krossade fönster? Ännu en vajer runt handtagen på dörren (som det var i fredags, en vajer som fick klippas upp med bultsax), kladd på handtagen, mer matrester??

Nej då. Idag var allt helt och fint.

Men på fredag går vi på semester och biblioteket stänger helt i tre veckor. Det kommer att finnas personal kvar på skolan under den tiden - men det känns ändå jobbigt att lämna stället. Vad finns kvar av biblioteket när vi kommer tillbaka i augusti? Av skolan??

Klågerupskolan i slutet på juli???

Min son...om tjugo år eller så

Vår son har många goda sidor och är oerhört begåvad på olika sätt. Jag älskar honom förstås till vansinne. Men...han är inte särskilt praktisk av sig, det är han inte. Inte heller blir han ihågkommen som killen med den totala sinnesnärvaron, och han är inte riktigt heller de snabba beslutens man.

Så när vi lite så där löst har spånat på vad han kommer att bli när han blir stor, så är det några alternativ som ganska direkt går bort:

Flygledare
"BMK147 request permission to land..."
"Hm, va? Land? Certainly...eh..wait a minute... *har hittat något synnerligen intressant på en av radarskärmarna...vilket får honom att fundera på ett youtubeklipp han såg en gång...var vad det nu det hette...*
"Excuse me, BMK147 repeat: request permission to land..."
"yeah, right, sorry, pls take lane 17"
"JEK348 request permission to land"
"PAR113 request permission to land"
"this is RTY189, still waiting for permission to take off...Excuse me sir, but what is happening? We have been waiting for approx 56 minutes by now"
"Oj, ehh..hang on...var var jag nu? *hojtar: "Lina? vilka landningsbanor är lediga nu igen?"* "PAR...isn't that Paraguay? Have you by the way heard about the latest Super-smash-game? I've heard it's to take place in Paraguay. You know about Super-smash? It is this game about..." följt av en längre utläggning om ett bra tv-spel.

Ja, osv osv...(och ber om ursäkt om min totala okunskap om flygledarna stressiga arbete, förutom det att jag vet att det inte är där Erik borde vara om 20 år. Eller någonsin.)

Hjärnkirurg
"Uum..har jag blivit färdig på den här sidan? Eller började jag på andra sidan? Någon som har sett min skalpell? Syster, borde jag sy igen här nu, tycker du? Har jag opererat någon annan idag, eller är detta min första patient? Har jag sett till min klocka sedan i morse...?"

Aktiemäklare, och inte heller något befäl i någon armé
"Borde jag sälja nu? Borde vi anfalla nu? Vad tycker ni? Åh, jag kan inte bestämma mig."

Förvirrad professor, instängd i ett rum tillsammans med sina matematiska beräkningar, har någon som berättar för honom att "det nog är dags att äta nu" eller "nu borde du nog gå och lägga dig, professorn"
Ja. Perfekt.

Det är inte utsidan som räknas. Sägs det.

Det här med Darwin. Utvecklingslära. Survival of the fittest och allt det där? Människokroppen är utvecklad och anpassad efter levnadsförhållandena under årtusenden. Jo. Jag förstår allt det där. Tumgreppet. Den stora och skyddade hjärnan. Fotvalven. Djupseendet.

Behåring vid könsdelar och i armhålor för att lättare sprida lukter som signalerar olika saker till våra med-djur: rädsla, klart-för-parning och annat intressant.

Det är fascinerande. Och förklarande. Och förnuftigt.

Men...hörru du naturen? De här enstaka, svarta skäggstråna som då och då helt omotiverat växer ut i ansiktet? Strån som nästan känns som ståltråd. Som verkar kunna växa sig hur långa och läskiga som helst om de inte raskt plockas bort med pincett. Som verkar bli allt fler ju äldre man blir?

(och nej, jag vägrar att tro att jag är den enda i världen med detta ocharmiga besvär)

Vad finns de till för?? Jag kan inte se någon som helst funktion med dem. Är de helt enkelt ett olycksfall i arbetet, eller finns det någon listig plan bakom Hårda Enstaka Skäggstråna?

Typ: Nu är du snart 47 år. Det är  inte längre lämpligt att du fortplantar dig. Alltså får du läskiga, fula och definitivt avtändande små vassa skäggstrån i ditt förut så vackra anlete - för att stöta bort eventuella partners som vill para sig med dig. Sticka bort dem, om inte annat.

Blir fiskar också fula när de blir gamla? Fåglar?

Erik, 1,5 år, ger: Veckans boktips

Jag gräver ännu djupare i nostalgiarkivet. Här är en filmsnutt från när Erik var sisådär 1,5 år eller så. Kanske 2, svårt att minnas exakt.

I vilket fall som helst så har han hittat min bok, ännu en fantasy-tegelsten, övergiven på köksbordet. Och han visar att han vet hur man gör med en dylik tingest.

Läser Erik nuförtiden, då? Inte böcker, nej. Aldrig. Han läser bara "sånt som finns på internet". Typ. Jag har verkligen försökt att vara "en läsande förebild" för barnen...men med just Erik har det väl gått sådär, kan jag tycka.

De tindrade faktiskt med ögonen

Jag har precis varit på Emporia, och ätit glass på Yogiboost tillsammans med de här:

Det har i och för sig gått elva år sedan de där fotona togs...men barnen var precis lika glada idag. Sommarlov! Glass! (tack mormor för sommarlovsglasspengar :) ) Bråka med mamma i bilen! Livet är störtskönt!!

Den stora friden. Och den stora stoltheten.

Idag gick alla eleverna på Klågerupskolan på sommarlov. Ja, vi är väldigt sena på det. Undras om inte Svedala kommun kan ha den senaste sommaravslutningen av alla?
Men...i vilket fall som helst är det tomt på skolan nu (förutom mängder av hetsiga lärare som springer runt varandra för att på ett hyfsat smart sätt byta klassrum med varandra samtidigt, inför höstens stora omorganisation på låg- och mellanstadierna hos oss).

Det är något alldeles speciellt med en tom skola. Nästan kusligt känns det. Men samtidigt så otroligt fridfullt. Jag älskar de här veckorna som är nu från skolavslutningen fram till jag börjar semestern i juli - att i lugn och ro gå mellan bokhyllorna och plocka bort böcker som är gamla och inte lånas, att provläsa lite böcker, att skriva färdigt arbeten på datorn utan att ständigt bli avbruten, att veta att det dessutom snart är dags för en lång semester...jätteskönt alltihop.

Sen är det nog. När augusti kommer och skolan börjar igen - då känns det helt rätt. Klart att skolan ska vara fylld med barn! Oj, så tomt det faktiskt kändes och oj, så skönt att de är tillbaka! Så bruna, och så långa som de alltid har blivit över sommaren!

Men just nu: stor frid.

Ja, och så förstås stor stolthet över mina egna två duktiga barn. Finklädda, glada och med bra betyg. Riktigt bra betyg, faktiskt. Sonen fick till och med gå upp på scen på avslutningen för att få ett pris för sin förträfflighet i engelska.

Stor stolthet, och stor frid alltså.

Någon typ av självmordssekt? For the greater good??

Eländiga krukväxter. Helt plötsligt kör de något slags kollektivt uppror mot mig. Upproret kan tyckas något självdestuktivt, och jag vet inte vad de får ut av det. Det verkar nämligen gå ut på att ett ganska stort antal av dem helt plötsligt dör. Samtidigt. Det går en långsam, vissnande och gul suck genom huset, ett viskande  aaaarrgh. 

Eller, plötsligt och plötsligt. De har länge sett ut som att de inte kommer att leva längre. Men nu dessa dagarna så ger de alltså upp. Samtidigt. Jag tänker att det är något heroiskt över det hela. Att så många krukväxter offrar sig själva så att jag hädanefter ska lägga lite mer kärlek och omsorg på de få som är kvar?

Eländiga krukväxter. Har jag inte vattnat er regelbundet, kanske? OK, OK, jag har ganska mycket struntat i att plantera om er de sista fem åren eller så. Och ni är rätt dammiga. Och någon av er står i konstant drag från ett konstant öppet fönster. Och min allmänna blomskötselmetod tenderar att vara att kasta en blick på den vissnande krukväxten i fråga, tänka att "man borde nog göra något, kanske", och sedan vända blad i den där braiga boken jag läser.

Men att dö nästan allihop på en gång? Svikare.

Fast jag gör som jag alltid gör i sådana här lägen. Plockar fram sekatör och ny jord? Börjar regelbunden duschning av plantorna? Pratar med dem?

Nej. Det ligger ett Plantagen hyfsat nära där vi bor. Jag kör dit och köper nya krukväxter. Jävlas växterna med mig så jävlas jag tillbaka. De återstående växterna får väl se det som ett avskräckande exempel - de kan alltid bli ersatta med yngre förmågor.

(jag hade troligen blivit en usel chef)

Ytterligare tre bra saker

Och så för tredje dagen - tre saker att vara glad för idag:

Det här har kommit med posten:

Vi ska åka på bröllop på Gotland i september, hela familjen! Min lillebror Petrus ska gifta sig med sin Johanna, och det ska bli väldigt kul att få vara med om det. Och...som man ser på inbjudningskortet så är klädseln "mörk kostym". Vilket innebär att vi får en utmärkt anledning att köpa Eriks alldeles första egna kostym. Vad ståtlig han kommer att bli!!

Och så fick mailade mamma ett foto till mig idag. Hon och hennes syskon har haft syskonträff, och det här är alla fem syskonen Sandberg samlade på en bild. Jätteroligt att se! Jag har inte sett mina mostrar och morbröder på flera år, och jag tror inte jag har något foto där alla fem finns med bredvid varandra så här.

Från vänster till höger: Siw, Birgit, Bengt, Barbro (mamma), Hasse

Tredje saken: mina nya joggingskor. De är så bra! Det är sån stuns i dem att jag springer mycket fortare och lättare än med mina gamla som verkligen var trötta och genomtrampade. Tänk att skorna kan göra så mycket och tänk vilken skillnad det kan vara mellan bra och dåliga skor!

Tre bra saker igen

Här är dagens tre saker som gjort mig glad:

På en bokblogg jag brukar läsa hittade jag en text som ursprungligen sägs ha varit skriven av en mellanstadieelev. Det är en faktatext som heter "Nyttan med kon", där man bland annat får läsa att "kon har fyra ben...Dom heter ko-ben. Dom kan också användas till att dra ut spikar med" eller att "kons valpar heter kalvar. Kalvens pappa heter tjur, och det gör kons man också. Tjuren ger inte mjölk och är därför inte ett däggdjur".
Hur det nu än är med den här textens tillblivelse - om det verkligen var ett barn som skrev den eller ej - så gav den mig ett riktigt gott skratt. Läs hela texten här!

Att jag idag lät mig själv få slippa alla måsten och ärenden och bara tillät mig att sitta och läsa en bra fantasybok hela dagen.

Och det här: de ljusa junikvällarna som är något alldeles fantastiska. Man kan få för sig att sticka ut och springa vid åttatiden på kvällen om man vill. Nio med, faktiskt. Och när det blir mörkt så blir det liksom inte så där decembermörkt, utan ett mer grått och snällt mörker. Ett mörker fullt med koltrastar och näktergalar som inte har vett att gå och lägga sig.

Tre saker att vara glad för

På facebook är den trendiga trenden att skriva om tre bra saker, tre dagar i rad. Eftersom jag är så väldans trendig så hänger jag på trenden - dock här på bloggen så att jag kan få bre ut mig lite mer.

Alltså - tre bra saker idag:

1. Idag åt vi de första jordgubbarna för året. Tänk att det är så vansinnigt gott med de första, varje år! Först har vi smygätit direkt ur kartongerna så att nivån var rejält sänkt på kvällen när det sedan var dags att äta dem med grädde och mjölk. Mmmmmm....

2. I alla åkerkanter blommar det både vallmo och blåklint. Det är midsommar, fast det bara är 6 juni. Det är så fint! Jag vill krypa in i det!

3. Vår lilla experimentella trettonåriga bakerska har idag bakat mördegskakor, och ovanpå det testat färdig lila frosting hon fått i present från sin moster Ida. Goda, mycket goda mördegskakor!

Fluglarver - the sequel

Så igår morse kom sopbilen och tömde vår argel-gargel-äckliga soptunna på sopor, fluglarver och andra onämnbara ting. Ganska direkt när jag kommit hem från jobbet utrustade jag mig sålunda med handskar, jacka och vattenslang och spolade rent eländet.

Länge, länge spolade jag. Tömde på vatten som samlats och spolade igen. Kontrollerade noga att det inte var några vita läbb-maskar kvar. Ställde tillbaka tunnan på plats, hängde upp vattenslangen och kände mig nöjd.

Idag skulle jag återigen slänga en soppåse på väg ut till bilen och jobbet. Trygg i förvissningen om att soptunnan nu skulle vara...ja, inte skinande ren i alla fall, men ändå tom på blä-invånare.

Men nej?! Där krälade fluglarver...Inte i sådana där klumpar och pölar som i tisdags morse. Men - de krälade. Några på sidan. Ganska många inuti. Fler på insidan av locket.

Men..vad fan?! (förlåt) rent ut sagt! Var kom de ifrån, då? Tunnan var REN igår. Inga sopor, inga larver. Har de larver jag spolade ut igår ägnat hela natten åt att kräla längs med bygatan och tillbaka in i soptunnan? Är det liksom deras kära lilla hem och de hade hemlängtan? Eller är vår soptunna Alla Fluglarvers Hemliga Kyrkogård dit Skånes alla fluglarver beger sig när de känner att det är dags att dö??

Eller kan flugor lägga ägg även i plast?

Upplys mig.

Äckelattack....gah!!

Jag skulle slänga soppåsen i soptunnan i morse på väg till jobbet. Öppnar locket, slänger i påsen - och samtidigt registrerar hjärnan ett antal slemmiga vita fläckar längs med soptunnans kanter.

Fläckar som rör sig. Fläckar som inte är fläckar utan stora pölar av myllrande, vidriga fluglarver.

Gaaaaaah! Bläääää! Jag HATAR saker som myllrar. Jag HATAR fluglarver!!

Vi slänger fint och ordentligt matavfallet i de där bruna papperspåsarna, i ett eget fack i soptunnan. Hittills har vi varit förskonade från fluglarver där (utom någon enda gång när vi precis flyttat in i huset för fjorton år sen). Det brukar ju vara soptömning varje vecka när det är som varmast på sommaren. Men nu har det varit väldigt varmt en tid, och det är nästan två veckor sedan sopbilen var här...så det är inte så konstigt att det är fluglarver i tunnan.

Fast de var ju inte i. De var längs med kanten. Och jag var inte helt säker på om jag stötte i tunnan med höften när jag slängde i påsen eller inte. Om jag kunde fått några på mig.

Borstade jackan, byxorna, väskan, allt. Flera gånger innan jag satte mig i bilen. Ännu fler gånger när jag kom till jobbet. Kollade i spegeln. Inga fluglarver på mig.

Ändå kröp det över hela kroppen. Det kryper fortfarande. Det känns som att jag har säkert hundra fluglarver krälandes på mig. Jag har ett starkt och nästan obändigt behov av att åka hem och duscha.

Men ska INTE göra det. Sunda förnuftet säger att jag inte har några larver krypande på mig. 

*panik*
*panik*

Lugna dig, Carolina! Du HAR inga larver på dig. De attackerar inte.

Nej. Du kommer inte att drömma om larver i natt. Nej, det kommer inte att välla klumpar av fluglarver ur jeansen när du tar dem av dig nästa gång.

*fortfarande panik* Vem vet, kanske hela bygatan är full med krälande larver när jag kommer hem i eftermiddag? Vem vet???