torsdag 5 december 2013

Självmordsfasaner


 Fasaner är vackra fåglar. Alltså, jag menar färgerna och allt det där. Men jag har den fasta övertygelsen att de måste vara ett av jordens dummaste djur. Det verkar alltid som att de inte har en aning om vad de håller på med, eller om var de är på väg eller varför. Att se en fasan som yrar runt ute på bygatan eller någon annanstans är liksom som att se ordet "vimsig" ta fysisk form.

Och så ser jag liksom alltid för mig en litet sånt där snurrstreck ovanför deras huvuden som det finns ovanför seriefigurers huvuden när de är yra eller förvirrade eller något:





De hade väl kunnat vimsa runt så mycket de orkade, de där fasanerna, om det inte vore för det att de ganska ofta drabbas av total vims-attack när det närmar sig en bil. Då blir det kortslutning i den lilla fasanhjärnan och den ultimata och listiga lösningen är ofta att 1. springa ut framför bilen och sedan 2. springa i full fart framåt, alltså inte tvärs över vägen utan i samma riktning som bilen kör i.

Varför? och varför flyger de inte???

Allt detta mitt gnäll över fasaners (o)intelligens kommer sig av att jag och Lisa kom körande häromdagen ute på landsvägen. Precis innan vi fick möte med en annan bil så kastade sig en sån där självmordsfasan ut mitt framför vår bil med ett förvirrat "kamikaaaaze!" skrik. Jag hade inte en chans att väja för då hade jag antingen kört i diket eller krockat med den där andra bilen. Inte hann jag bromsa heller. Så fasanens liv ändades med ett hårt "smäsk".

Detta var precis utanför Vismarlöv City, och Lisa och jag tyckte att vi inte kunde låta den där (f.d) fasanen ligga kvar på vägen utanför. Så vi parkerade bilen utanför huset, vandrade över åkern och skulle bara fösa ner den i diket åtminstone. Men där svek modet. Den var ganska stor. Och varm. Och väldigt död. Ingen av oss ville ta på den eller peta på den med foten. Så de bilister som körde förbi just då kunde få se den rätt så spektakulära synen av en mor och dotter som rycker loss en av reflexpinnarna i vägkanten och petar ner en f.d självmordsfasan i diket, under gälla skrin från dottern som har en ganska stor äckel-attack.
Den där äckel-attacken intensifierades när vi gick tillbaka över åkern och Lisa efter några steg skrek rätt ut och tog ett högt språng eftersom hon nästan klivit på ett par döda "råttungar" (som hon sa) som låg där. Sedan kunde man se Lisa springa in i huset gällt skrikande efter att ha fått en överdos natur. Allra äckligast blev det när vi kom in och jag upptäckte att jag till råga på allt äckel hade trampat i en hundbajs på åkern också. Med mina Nike Free som ju har ovanligt många och djupa skåror i sulorna. Härligt!

Kapitel 2 om självmordsfasaner kom nästa dag eller så. Då körde jag på landsvägen igen när ett helt gäng sturska fasaner kastade sig ut på vägen framför min bil. Den här gången kunde jag både väja och stanna så inga fler fasaner gick till spillo. Men jag tror att det där gänget var den första, förolyckade självmordsfasanens kompisar. De var helt enkelt ute efter hämnd. Nu hade de tänkt ut en enormt listig plan och gick alla till attack mot Den Onda Volvon på en och samma gång.

Dumma djur.

2 kommentarer:

  1. hahahaha... tur att ni blivit av med mordvapnet nu. DU ska se att kamikazefasanerna låter blå polo-bilar vara i fred!! hihi...

    SvaraRadera
  2. De skulle bara våga anfalla den! Inga fläckar på vår fina Polo, tack!!

    SvaraRadera