söndag 13 oktober 2013

Social (in)kompetens

Vi var på dubbelt 70-årskalas igår. (ja, det blev det jag valde till sist, läs här om min beslutsångest) Det började redan vid 15 på eftermiddagen, och gick av stapeln på Staffanstorps Gästgiveri. Festarrangörerna/födelsedagsbarnen hade inte sparat på något och det bjöds på champagne, buffé med rikliga mängder god mat, vin så mycket man ville ha och lite till och snaps i stora och bräddfulla glas (jamen det var gästgivare Möller själv som skänkte i glasen, och han hade två egna kryddningar på snapsen och man säger liksom inte nej i ett sånt läge), tårta, kaffe, konjak och ja....allt.

Och eftersom ena födelsedagsbarnet är med i både Staffanstorps Dragspelsklubb och i Evert Taube-kören så bjöds det riklig underhållning till maten med sång och musik.

Så jag känner mig ytterst otacksam när jag säger att jag nog mest satt och längtade hem. Men jag är nu en gång skapt på det viset. Tyvärr har jag överfört min sociala oförmåga till bägge mina barn, verkar det. Ungefär när sista tuggan av första omgången mat hade svalts så påbörjades nämligen diskussionen vid vår del av bordet. Diskussionen kring ämnet "när det är socialt accepterat att gå hem från ett kalas".

Jag tyckte någon gång ganska långt efter kaffet och tårtan (som det vid diskussionens påbörjande fortfarande var väldigt långt till). Och definitivt inte som första familj. Nä, kanske när det hade börjat droppa av en hel del folk?

Min son tyckte i princip att det var helt OK att lämna när man ätit upp maten. Min dotter var lite inne på idén att inte ens äta maten (eftersom hon nöjde sig med att äta brödet). Barnens kusin tyckte att "typ 15.05" var lagom.

Det blev lite av en kompromiss. Kaffet, tårtan och konjaken var avklarade. Första familjen hade lämnat (de hade nämligen mycket små barn som behövde komma hem och sova...). Andra familjen också (som egentligen inte var en familj utan ett ungt par i 20-årsåldern och alla hade full förståelse för att ett sådant par vill dra vidare på andra festligheter en lördagskväll). Vår familj har inte längre små barn. Inte heller är de i dra-vidare-till-annan-fest-åldern. Däremot är de i den precis så mellanstora ålder att de inte kan leka loss i bakgrunden av festen men inte heller sätter sig att konversera de andra kalasdeltagarna.

Vi lämnade kalaset någonstans där, efter att det unga paret hade gått men innan det hade börjat droppa av så där värst många folk i övrigt.

Husfrid eller släktfrid?

6 kommentarer:

  1. Du var saknad i den Göingska skogen... Vi höll ut till 23-snåret.

    SvaraRadera
  2. Svar
    1. Förlåt, inte meningen att öka din ångest. Det kommer med all sannolikhet fler stughelger!

      Radera
  3. Jag ser fram emot dem!
    Fast maten var väldigt god där jag var, det var den.

    SvaraRadera
  4. Låter lovande Emelie! Fyra gånger börjar ju trots allt bli en slags tradition, eller hur? Och så klart saknade vi dig, Carolina, men du fick säkerligen lyxigare mat!

    SvaraRadera
  5. Men inte sån där lyxig frukost! Och det där med pumpa och curry såg väldigt gott ut.

    SvaraRadera