28. Den godaste fikan

Främsta kännetecknet för den godaste fikan är att den nog inte är tillåten. Det är alltså den som aldrig borde ha inträffat. Den, när man är lite småhungrig och egentligen borde vara fullt nöjd med en banan. Men när man i stället plockar fram ungefär allt vad huset förmår på bordet: gott bröd, skinka, korv, ost, kakor, salta kex, lite köttrester, majonnäs, oliver, tomater, lök...

Den godaste fikan inträffar alltid i hemmet. Fikar jag på lokal så tar det säkert tio minuter innan jag kan komma över hur himla dyrt det är att köpa kaffe, varm choklad, kakor och bullar för 3-4 personer.

Detta är det sista inlägget från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag. Yej!!

27. Dagens middagstips

Dagens middagstips från Carolina? Om det handlar om att laga mat till den här familjen??? Det blir inte något käckt med friskt, grönt, smakrikt och spännande det inte. Nä. Det här: stek någon slags nötkött. Gör klyftpotatis. Skär upp en standardsallad. Blanda bearnaisesås från en påse. Var glad.

Det där är på lördagar.

Andra dagar är det ungefär så här:

Titta in i kylskåpet. Konstatera mängden mystiska burkar som står där. Några från igår, några från i helgen när vi var bortresta och farmor lagade middag till barnen. Inse att vi ska handla i morgon och inse att maten i de här burkarna bör ätas upp. Annonsera glatt att "idag blir det restfest!" när barnen frågar vad det blir till middag.

Ge dem alternativ i restfesten. "Du kan välja mellan 1. Korv stroganoff och ris, 2. Korv stroganoff och spagetti eller 3. Panerad kycklingfilé med pommes." Se barnens glada miner. Utnyttja mikron till max. Hitta lite ledsna grönsaker i kylskåpet och lägg dem på barnens tallrikar (för vi vuxna hade faktiskt vett att äta sallad till lunchmaten). Hitta ett halvt paket Zeta snacks-oliver i kylen, lägg dem på din egen tallrik och inbilla dig att det är ett käckt tillbehör som höjer hela måltiden. Ställ som alltid fram saltgurksburken. Saltgurka kan rädda allt.

Trösta dig med att det i alla fall är varm mat, att middagen du tänkte laga i dag (fiskpinnar och potatismos, också en kioskvältare) finns kvar till nästa vecka, att det finns många som har ännu tristare middagar än den här.

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

Sälen - Mora. I snömos och lera.

Nu kan jag bocka av något ytterst svenskt på min vill-göra-någongång-i-livet-lista: jag har stått som en i publiken i Mångsbodarna, i Evertsberg, i Oxberg, i Hökberg och så vid portalen i Mora där det står: I fäders spår för framtida segrar. Jag har varit supporter till en vasaloppsåkare.

I måndags körde nämligen min oäkte make Vasaloppet/Öppet spår. Alla nio milen, från Sälen till Mora, på ett helvetiskt underlag med sex-sju plusgrader, vatten, bakhalt, snömos och lera. Vi körde alla 75 milen upp till Sälen i lördags och sen hem alla 75 milen på tisdagen, och däremellan var det alltså oro, vånda, stakande, saxande, skidande, blåbärssoppedrickande, svettande, och en hel del hejarop.

Så här kommer nu en salig blandning minnesbilder från detta snömosinferno:

(Som viktig bakgrund kan ges att vi trängde in oss åtta personer i en liten stuga i Kläppen avsedd för ungefär fyra personer. Det var trångt. Vi sov på madrasser, åt i omgångar. Överallt, precis överallt, hängde skidkläder, stod pjäxor (det åktes utförsåkning av några också), stod matkassar, väskor, bag-in-boxar och godis. Luften tog slut redan innan alla åtta kom dit. Men - finns det hjärterum så finns det stjärterum osv osv...)

• Det är söndag kväll. I morgon är det dags. De fyra männen som i morgon ska plåga sig igenom 90 km skidåkning är ohyggligt nervösa. Det blandas kolhydratdrickor. Det lyssnas på Vasaloppsradions egen väder- och vallaprognos ("elände, elände, elände, elände, klister, elände, blött, plusgrader, tungt och elände..."). Det provas kläder. Och de Två Stora Frågorna är 1. Är det rätt vallning och kommer den att hålla? och 2. Vad ska jag ha på mig??
• Det är måndag morgon. Eller, morgon är lite att ta i. Det är fakking 04.00 på natten. Vi går upp. De fyra männen, och så jag som aldrig i mitt liv överhuvudtaget tänker åka något jämra vasalopp, men som nu är den kärleksfulla oäkta makan som ska heja på, köra bil, vinka, stötta och vara med. (för jag tycker om min oäkte make och vill vara snäll mot honom) (och han åkte med mig till Stockholms marathon och gjorde samma sak)(fast då gick vi banne mig inte upp 04.00). Gröt äts. En av de fyra männen klämmer en tallrik pasta och köttfärssås, uppvärmd från gårdagens middag, perfekt kolhydratuppladdning. Vi andra nästan kräks av doften. Nummerlappar riggas, chip sätts fast runt foten med darrande fingrar. Stämningen är...spänd. Och frågan kvarstår: Vad Ska Man Ha På Sig för nio mils skidåkande i plusgrader? Regn, blåst, för varmt, för kallt??
• Det är fortfarande måndag morgon. Klockan är 06.00. Vi har anlänt till starten i Sälen. Öppet spår innebär i teorin att man kan starta när man vill mellan 07.00 och 08.30. I praktiken är det masstart 07.00 eftersom alla vill starta så tidigt som möjligt och hinna i mål innan det blir mörkt på kvällen. Taktiken är att anlända till starten tidigt, jogga iväg till startfållan och paxa en startplats genom att lägga sina skidor så långt fram som möjligt. De Fyra Männen kan parkera sina skidor hyfsat långt fram, och sedan helt övergå till frågan om Vad Inihelvete De Ska Ha På Sig. Vad ska lämnas in i väskinlämningen? Vilken jacka ska de ha på sig tills startögonblicket och sedan kasta åt sidan i överdragsklädespåsen? Vad, åh, VAD ska de sedan ha på sig när de kör?
• 06.20. Toakö. Nervösa män och kvinnor med något vilt och vansinnigt i blicken står och småhoppar utanför alla bajamajorna. Bajslukten i området är överväldigande.
• 06.25. Oäkte maken har ett sista beslutsångestbryt. Vilken jacka? VILKEN JACKA??? Byter i sista stund till den som är något tjockare och kanske regntätare. Lämnar in väskan. Point of no return.
• 06.30. Jag ger oäkte maken en uppmuntrande dunk i ryggen när han ger sig in i startområdet. Nu, efter x antal timmar med rullskideträning, vånda och förberedelser är det till sist dags. Ska han fixa det? Håller knäet? Ljumskarna? Och har han valt rätt jacka???
• Nu hoppar vi ett par timmar framåt och befinner oss plötsligt i Mångsbodarna, kontrollen som kommer efter 23 km åkning. Här är smockfullt med folk. Här är livsfarligt att gå, för alla områden är i princip täckta med blankis. Och här kommer en oäkta make åkande och SER GLAD UT. Visst, det är jobbigt, men han är äntligen igång. Här kommer också en lillebror åkande och ser lika oförskämt glad ut. Skidor är kul. Jobbigt, men kul. 
• Evertsberg: inte fullt så glad min på oäkte maken längre. Det är väldigt jobbiga backar till Evertsberg. Väldigt jobbiga. Och föret är en ren katastrof.
  För övrigt var Evertsberg den kontrollen som hade den roligaste speakern. Han pratade på i etthundranittio, och blandade glatt in kommentarer på engelska, tyska och franska också. Han kunde inte prata engelska, tyska eller franska (mer än i teorin) men det struntade han i. Han blandade alla tre språken på en gång, med svenska meningar, uttalade skidåkarnas namn på svenska (kanske en av fem åkare fattade att det var de som nämndes på högtalarna och vinkade tillbaka) och tyckte livet, skidåkning, Evertsberg, blåbärssoppa och backåkning och alltihop var alldeles alldeles underbart. "Och efter Evertsberg är det mest utförsbackar, så kör på nu så är ni snart i mål."
• Oxberg: Alla glada miner är fullständigt försvunna. Skidor vallas om. Trött så inihelvete. (enligt rapport)
• Hökberg: "aldrig mer". "Ska aldrig mer åka några jävla skidor". Spåren är dumma, snön är ful och skogen är i vägen och ful den också. Skidor är det dummaste människorasen någonsin uppfunnit och den där j-a Gustav Vasa borde någon ha avrättat innan det blev försent.
• Målgång Mora: Segervrål, lycka... Är. Äntligen. I. Mål. ( Och var bränner man skidorna någonstans?)
  Att stå en stund och se alla dessa skidåkare som äntligen, äntligen kommer i mål efter 90 km otroligt slit är en fantastisk grej. Så många lyckoskrik, så många glädjetårar, så många hjältar som gjort en otrolig bedrift...Tårarna kom många gånger - fast jag inte ens åkte själv. 
• Bilen. Och kängorna. Som de såg ut. Hela Vasaloppsgrejen är uppbyggd kring att det ska finnas ordentligt med snö. Nu gjorde det inte det. Möjligen i skidspåren (men inte ens där egentligen). Kontrollerna var ett enda kaos av blankis och lera. Djup lera. Gångstigarna, fälten man parkerade på, överallt. Det sprutade lera från alla bilar som försökte ta sig in och ut på parkeringarna. Lera och smutsvatten stänktes överallt i de långa bilköerna som var längs med vägen mellan kontrollerna. Mina termobyxor var mer bruna än svarta. Allt var lerigt, lerigt, lerigt och mot slutet av dagen såg bilen ut som om jag hade kört loppet Paris-Dakar snarare än lite supportbilkörning Sälen-Mora.
• Hemfärd Mora - Sälen. Bilen givetvis parkerad ungefär så långt bort man kunde komma från målgångsområdet (man får helt enkelt köra dit man blir anvisad). Fyra ledbrutna män och en lerig kvinna som sakta, sakta vandrar hela vägen till bilen. Klämmer in sig, väskor, fyra par skidor, 3 kg lera och några mjölkförpackningar i bilen med mycket stånk och stön. Kör de där nio milen igen - fast nu lite snabbare.
• De olika kroppsreaktionerna: En av de fyra slutade aldrig att vara törstig efter loppet. Han drack. Mjölk, läsk, vatten, ännu mer mjölk, kaffe, vatten, juice, ännu mer mjölk - men satt ändå och var törstig i bilen på väg hem. En annan var hungrig. Mycket hungrig. Väl åter i stugan stod middagen på bordet och han åt fyra portioner mat. En tredje hade brutit loppet i Risberg och kände att bästa återhämtningen var att dricka vin i Vasamässans stora tält. Han tyckte livet var helt OK framåt kvällen. En fjärde kunde inte äta alls. Nästan ingen mat, inget godis, inte mycket till frukost nästa morgon...men sen öppnades Stora Svarta Hålet och han åt, åt, åt, åt...
• Ältandet av Loppet. Har man åkt 90 km skidor så bara måste man prata igenom det efteråt. Smälta vad man gjort. Hur man kände sig efter första backen. Hur man kände sig i Oxberg. Hur spåren såg ut, hur man fick staka, hur bakhalt det var, hur man tänkte ge upp i Evertsberg men fortsatte, hur mycket man åt vid kontrollerna, vad man tänkte när man svängde in vid klockstapeln i Mora, hur det kändes att gå över mållinjen, och så om igen från början vid starten 07.00.

Till vänster - de som inte hade paxat plats med sina skidor. Till höger - ledet med åkarna som Var Ute I God Tid. Längst fram - område där det fordom var snö men numera är en djup pöl med lite snö ovanpå. Svordomar hördes när åkarna fick pjäxorna dyngblöta innan de ens hade hunnit börja åka.

Evertsberg. Många backar hit, men ändå en antydan till ett leende.

Detaljstudie av Extremt Smutsig Subaru (vindrutan är rentorkad, annars blev det lite trafikfarligt)

I mål. Tröttare än han någonsin varit förut. Och lyckligare.

Jag var supporter. Jag hejade på. Jag kramade om. Jag dunkade rygg. Jag blev fullständigt övertygad om detta: jag tänker aldrig, ALDRIG, själv köra Vasaloppet. Tänk att behöva vara så nervös över utrustning, valla, väder och kläder... När man springer - då är det bara en själv och skorna. Bara att springa på. 

Men oäkte maken är en riktig hjälte. Han fixade det här.

26. Godaste smågodissorterna

Det är viktigt, det här med smågodissorter. Man kan inte låta någon annan välja dem åt sig, det blir aldrig mer än ganska bra. Smågodis ska man plocka själv. Man har ju sina alltid-favoriter, och sen kan det trilla ner några är-inte-den-där-sorten-ny-?-den-måste-jag-prova-bitar i påsen. Ibland är man lite mer chokladsugen, ibland är det nästan bara lakrits i påsen.

Det som aldrig läggs ner i min godispåse är: skumgodis. Ingen enda sorts skumgodis. Eller mystiska gelégodisar i form av stora läppar, stekta ägg eller körsbär. Fast sega råttor går bra - jag är inte konsekvent.

Nu när jag tänker efter är jag väl inte riktigt konsekvent med det där skumgodiset heller. Är inte Ahlgrens bilar skumgodis? Dem gillar jag, de är nästan med i måste-gruppen.

Detta måste alltid med i påsen:

Lakritsbalkar

Piratpengar, med eller utan socker på

Kinapuffar

Rabarberstänger

Engelsk lakritskonfekt (men bara de oranga eller vit/gul/svartrandiga bitarna)

Refreshers

Saltlakritskulor

Snökulor (med kola i mitten)

Dumlekolor, vanliga och de med lakrits

Cocosprickar

Salta rullar

Vilka är dina måste-godisar?

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

25. Så här ser vårt kök ut

Köket, alltså. Det är ganska litet. Sitter det någon vid köksbordet så kommer man inte förbi, vare sig vid väggens platser eller åt spisen till. Och så är hela köket liksom uppdelat i två, av en vägg som går igenom hela härligheten. Framför väggen är spisen, köksbänken och skåpen. Bakom väggen finns kylskåp, frys, skafferi och städskåp (och elpannan). När vi köpte huset för 14 år sedan tänkte vi optimistiskt att vi någon gång skulle riva den där väggen och få ett mycket luftigare och smartare planerat kök. Men det är en bärande vägg, så det är inte gjort i en handvändning. Och vår inställning till renovering och husfixande är ju ungefär att "går det att leva i så funkar det". Inga flashiga inredningsreportage från vårt kök heller, alltså.

Så här ser det ut när man kommer in. Ovan till vänster ser man några snackspåsar hotande upptravade på en hylla. Den hyllan är alltid alldeles för full med snacks. Men tänk om man en dag står där och inte har några ostbågar eller chips? Så kan vi inte ha det.

Detta alltså "tarmen" bakom den bärande-väggen-som-är-i-vägen. Observera mängden foton, bilder och teckningar på kylskåpen. Teckningarna är ungefär från när barnen var kanske fem eller så. Fotona också. Men nåde mig om jag tar bort dem! De "ska sitta där" enligt mina ultrakonservativa barn, för "det har de alltid gjort".

Köket från andra hållet. På väggen ser man vår hyper-dyper-viktiga planeringstavla. Här skrivs varje måndag morgon in alla aktiviteter, träningar, möten och sånt där, så att vi kan planera in vem som ska köra vem var och vid vilken tid, och när middagen ska inträffa (före, efter eller samtidigt?) Bredvid den hänger almanackan, av typen en spalt för varje familjemedlem. Det är den här almanackan som jag allt som oftast glömmer synka med den andra kalendern jag har, den jag bär med mig på jobbet och på bokcirklar och sånt. Och det är då det brukar bli dubbelbokningar.

Bjälkarna i taket är inte äkta. I vardagsrummet är det äkta, massiva takbjälkar, men i köket är det bara brunmålade lådor av plank som ska se ut som de i vardagsrummet. Inget fel i det - men de här "planklådorna" brukar utgöra någon slags motorvägar för alla mössen som kommer in i huset höst och vinter. Tänk ljudet av små springande tassar ovanför ens huvud när man sitter och läser vid en kopp te vid köksbordet en kväll. Planklådan gör något akustiskt med det där så att det låter som STORA möss med MÅNGA tassar.


Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

24. En grej jag är himla bra på

Åhhh...det tål att tänka på, det där. En grej jag är himla bra på? Skriva och komma ihåg handlingen i alla barnböcker jag läst - men det var inte såna saker jag tänkte på med den här rubriken. Det ska ju inte vara något jämra CV!

Själv tycker jag att jag är rätt vass på att härma några olika dialekter (dialektlös som jag själv sorgligt nog är): kalmaritiska, värmländska, norrländska, gotländska, östgötska....Men det får gå bort, det där, för uppenbarligen är det bara jag som tycker att jag är vass på det där. Barnen tycker mest att jag är pinsam när jag ska hålla på.

(fast vad tycker det inte är pinsamt av mina egenskaper??)

Sen är jag efter alla år sen jag slutade på SJ fortfarande en hejare på att minnas SJs sifferbeteckningar för de flesta svenska städer. Man matade in dem i datorn då, i stället för att skriva in ortsnamnen eller välja dem från någon rullmeny. De satte sig djupt, djupt i hjärnbarken, tydligen, för de poppar fortfarande upp samtidigt som jag eller någon annan omtalar en stad: Karlstad (70), Varberg (110), Norrköping (7). Fast det har jag redan ägnat ett helt blogginlägg åt en gång, så det känns lite billigt att komma dragande med det en gång till nu.

Men det här då? Jag är verkligen väldigt duktig på att packa in grejer i diskmaskinen så det får plats oanade mängder prylar där inne. Ändå så att alla prylarna blir rena. Är inte det något att vara stolt över, kanske?



Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

23. Maskinen jag inte klarar mig utan

Vi har väl en lika stor maskinpark som de flesta hem. Kaffemaskinen, dammsugaren, datorerna, diskmaskinen, högtryckstvätten (nja, mest oäkte makens), glassmaskinen (väldigt mycket bara Lisas).

Det mesta hade man nog egentligen klarat sig utan. Det hade varit besvärligt - men det hade gått.

Utom en.

Tvättmaskinen. Alltså - hur gjorde man bara förr, när man inte hade tvättmaskin?? Ja, jo, jag vet hur det rent praktiskt gick till: man samlade ihop smutstvätten till enorma berg av kläder som man sedan tvättade i storbykar. Man hade inte så många kläder, och dem man hade vädrade man. Man använde svettlappar i ärmhålorna. Man hade väl troligen smutsigare kläder. Man hade enorma mängder lakan och kökshanddukar.

Men nu - pajar tvättmaskinen bara för en vecka eller så, så är det katastrof. En familj på fyra, där åtminstone tre tränar regelbundet. Vi kör ungefär en tvätt varje dag, och så fyra-fem tvättar på måndagar när jag kör vår "storbyk". Tvättmaskinen jobbar jämt, jämt, jämt.

Det är verkligen den bästa maskinen. Och den gör så att vi egentligen bara behöver ha en uppsättning lakan (plus någon till eventuella nattgäster), så att vi kan träna så mycket som vi gör och inte behöver ha svettluktande träningskläder liggande någonstans.

*går och klappar den lätt flämtande tvättmaskinen lite. kliar den lite vid sidan av luckan. det gillar den.*

Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.