Onsdagscenter

Onsdagsmorgonen hade temperaturen i Skåne plötsligt hoppat upp till 7 plusgrader, skulle bli 10 senare. Därav morgonens frågor, ställda av en mig närstående teoretiker-mer-än-praktiker:
 - Är du säker på att man kan cykla utan risk för halka nu? ("Ja")
 - Vad är det som gör att vädret kan ändra sig så fort? ("Eh. Nåt med luftlagren och vindarna. Typ.")(meh! ser jag ut som nån meteorolog, kanske?)(va?)
- Innebär det att jag kan ha sommarjacka på mig idag? ("Nej.")

Och sju plusgrader plus ett gryende morgonljus (äntligen!) när jag kör hemifrån gör att jag kan slappna av mer i bilen, strunta i halka, mörker och elände och uppfatta det som händer i ljudboken. Just nu är det Gösta Ekman som läser Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år för mig, och så bra han läser! Älskar att höra den rösten! Sagorna är fortfarande bra och roliga - men nog märks det att det är ganska många år sedan de skrevs nu.

På kvällen hade jag en kvinna som besökte biblioteket, och som ville prata böcker och få boktips. Det gillar jag ju, förstås! Grejen var bara att hon ganska snart blev lite besviken på mig märkte jag. Hon hade nämligen med sig fyra av böckerna från nyhetshyllan, och frågade mig om jag hade hunnit läsa igenom dem än? Nej, det hade jag ju inte. Fast de hade stått där i flera dagar nu. Nähäää, tyckte hon, då blev det ju lite svårt för henne att välja vilken hon skulle låna. I stället gick hon över till att fråga om böckerna i serien Släkten (historiska romaner som hänger ihop, men det är olika författare som skrivit varje bok). Gjorde det något om hon läste böckerna i oordning? När jag läste dem - tyckte jag att böckerna i början eller slutet var de bästa? Va? Hade jag inte läst dem heller?? Nej, det hade jag inte gjort.
Frågan är vad jag håller på med om dagarna, om jag nu inte läser samtliga nyutgivna skönlitterära böcker som köps till det här biblioteket? Det kan väl för sjutton gubbar bara handla om 10-15 böcker i veckan? Och jag sitter väl bara i biblioteket och läser, det är väl det som är mitt jobb?? Vet ju alla.

Nå. När hon gått hem och jag avslutat min sjunde, tjocka, nya bok för dagen var det dags att köra hem, och då uppstod som vanligt frågan: köra trygg landsväg hem? eller ha lite vardags-edge och köra E6, som ju är snabbare men som kan innehålla oanade faror både dag och natt. Köer, omkörande lastbilar, spikmattor, vildsvin och allsköns skit.
Det blev vardags-edge. Jag överlevde.

Och kunde därför strax avnjuta min middag, som stod på bordet där hemma och väntade på mig. Mycket nyttig. Få smartpoints. Korv, potatis och kokt blomkål. Namnam. Och så njöt jag av lugnet som... vänta lite här nu. Lugn? Nej! För nu invaderades köket av min familj, som tydligen bara väntat på att jag skulle komma hem så de kunde få väsnas lite. Lisa ville göra chokladbollar, nytt recept med center-chokladbitar instoppade i mitten, och för detta tyckte hon att hon behövde Eriks hjälp. Erik hämtades, och sedan gjordes det chokladbollar under mycket stim, stoj, kladd och kalas. Med provsmakning och tjuvätande av center. Och så kom oäkte maken också och gjorde sitt till genom att hälla upp en stor skål med chips, korka upp en öl och se nöjd ut.

Alltså. Detta är orättvist på så många vis. Chokladbollar med center? Vet någon ens hur många smartpoints en sån jäkel innehåller? Det är säkert något upphöjt i tio. Och dessa jämra chips som karln kan vräka i sig varje kväll utan att att han någonsin går upp ett hekto. Där satt jag med min gråa blomkål. Och trötta huvud. Omgiven av fett, socker och oväsen. Ack.

(men... att de bakade tillsammans, de där ohängda tonåringarna jag har? måste varit åratal sedan de gjorde något sånt... <3 <3 <3)

Bildbevis (smygtaget)

Tisdagslarm

Det här:
"Brandlarm! Brandlarm! Utrym lokalen! Samling vid staketet vid amfieteatern!" uttalat många, många mååååånga gånger av en bister, kvinnlig skånsk röst. Det är förstås en bra sak att brandlarmet och rösten och alltihop inklusive utrymning till det där "staketet vid amfieteatern" funkar. Ändå är det bara ett enda "neeeeej, inte NUUUU!" när jag hör det, och att höra en enda mening upprepas gång på gång på gång under kanske 30-40 minuters tid kan driva vem som helst till vansinne. Särskilt om man under den tiden står utomhus i januari och fryser.

Igår gick skolans brandlarm prick 12.00 - men igår behövde jag bara lyssna på bistra damen kanske tio gånger, sedan stängde hon av sig. Igår var det nämligen bara ett (förannonserat) test av själva brandlarmet i sig och inte någon brandövning. Bra - ändå hann adrenalinet och irritationen komma igång.

Men så har vi ju brandövningar på skolan, också, och då ska alla rusa ut och ställa sig i god ordning vid det där staketet, och personalen räkna in så att alla kommit ut och visa upp gröna skyltar och allt ska flyta smidigt och rätt och bra. Det gör det oftast, och vi får gå in efter kanske 10 min.

Det som är riktigt jobbigt är när brandlarmet går "på riktigt" - men är falskt. Det händer också då och då, och det är galet irriterande. Då handlar det alltså om att någon satt igång brandlarmet på pin kiv - och så får alla rusa ut. Och då måste alla stå kvar tills brandkåren har kommit, sökt av området som larmar, säkerställt att ingen brandhärd finns och vad de nu ska göra mer. Detta kostar tydligen 5500 kronor varje gång och stjäl tid, pengar och tålamod från alla inblandade. Utom möjligen den där som satte på brandlarmet och tycker att det här med att stå utomhus i januari utan ytterkläder i sisådär 40 minuter är roligare än allt annat man kan tänka sig under en skoldag.

Senast i fredags stod vi så ute i kylan och väntade, och väntade, och väntade. Det dröjde extra länge innan brandkåren kom till oss eftersom det några minuter tidigare hade gått ett larm inne i Landskrona om en storbrand i en industrilokal, och nu fick alltså resurser tas därifrån för att åka ut till skolan här och återigen konstatera falsklarm. Kanske tur att det "riktiga" larmet gick först - säkert finns det brandbilar och personal nog för flera situationer, men så onödigt att ha några ute på ett falsklarm när det verkligen brinner någon annanstans.

Sa jag galet irriterande?

Nå - man hinner spela många rundor candycrush när man står därute och väntar. Fast fingrarna blir ruskigt kalla, det blir de. Och det känns som att jag hade kunnat göra bättre saker ändå. Jag och alla de andra som stod där och frös.

Måndagsliv

Måndagsförmiddagen guldkantades av ett antal sms från flera olika lånebolag som alla meddelade att jag hade fått mina sms-lån beviljade. För att få ut pengarna behövde jag dock logga in mig på min bank med bank-id. Grejen var bara att de kallade mig för Daniel Lans eller Boris Olsson i de här sms-en. Och efter en stund ringde det någon från ett av finansbolagen och ville prata med Daniel om hans lån, fanns han till hands? Jag berättade att någon Daniel inte fanns i mitt liv, att jag INTE hade sökt några sms-lån och att den som gjort det nog angett fel telefonnummer och kunde de vara snälla och sluta skicka mig meddelanden om detta nu, tack? Telefonkillen sa att de skulle det och att det nog hade blivit något fel. Fler sms kom dock, fast från andra bolag, fortfarande gällande två andra personer jag aldrig hört talas om.

Så nu vet jag:

• att Daniel Lans och Boris Olsson har så akuta ekonomiska problem att de inte kan sina egna telefonnummer. Flera gånger hos flera olika bolag kan de inte det. Om de möjligen inte är en och samma person. 
• att jag nog har ett telefonnummer som liknar Daniel/Boris nummer? 

Daniel Lans och Sten Boris Ingvar Olsson - känn er outade med er usla ekonomi och mystiska metoder att klara januari. Men... skriver ni mitt telefonnummer i stället för ert/era egna så får ni faktiskt skylla er själva. Jag har nu fått sisådär tio sms (som inte går att svara på, så kan inte rätta till eländet) om att era pengar finns att hämta om ni bara loggar in på er bank. Pilutta er.

Annan stor måndagshändelse i mitt liv: jag klarade äntligen nivå 1996 i candycrush efter sjukt många försök. Ja. det är en viktig sak. Eller kanske inte. Heh. Senare på kvällen nådde jag nya nivåer, och fick den här fina bilden i min telefon:

Jo, det är lätt pinsamt att erkänna att jag klurat mig igenom tvåtusen nivåer i candycrush - men till mitt försvar ska det sägas att det har tagit några år. Men om jag någon gång klagar över att jag inte har tid att läsa så många böcker som jag vill, så är det fritt fram att skriva ut bilden ovan och slå den i mitt huvud.

Sak jag stör mig på:
När min oäkte make inte svarar i sin telefon när jag verkligen vill att han ska svara i sin telefon. Igår jobbade jag till 19, men kollade nyheterna sisådär vid 17-tiden och såg att det hade varit en trafikolycka i Staffanstorp med ett flertal bilar inblandade och stora köer till följd. Och att den hade inträffat strax efter 16, alltså då när oäkte maken brukar komma körandes mot hemmet, precis på den vägen.
Klart att man ringer och kollar så att han är OK?
Och så svarar han inte.
Klart man blir orolig? Skickar iväg ett sms?
Som han inte besvarar.
Klart man blir ännu oroligare och ringer igen?
Klart man gör.
Karln svarar fortfarande inte.
Klart att man då i stället ringer sin dotter och oroligt frågar om hon är hemma? ("ja") Och om pappa kommit hem än? ("ja, det har han") Och om han ser ut att leva och trivas? ("ja, det gör han, du mamma? kan vi prata ikväll i stället om du inte har något viktigt just nu?")

Fasen. Det borde vara obligatoriskt att svara i sin telefon när ens oroliga sambo ringer.

För övrigt fick jag besök i biblioteket av min favoritlåntagare V, som är i treårsåldern. (Hans mamma och storasyster var också med.) V lämnade nu tillbaka sina böcker om stora maskiner, och hittade i stället böcker om Babblarna. Eller blabblarna som han sa. Han bar babblar-boken tätt tryckt intill bröstet när han gick härifrån. Babblarna är en riktigt stor grej i småttingvärlden nu, bara så ni vet. Och den avlånge, gröne babblaren är V's favorit.

Söndagsliv

Jag utlovade ju tulpaner och sånt här? De här köpte Håkan häromdagen:

Och, det är klart, det är väl som vilket fina-tulpaner-foto som helst. Men... det brukar ju inte vara han som köper tulpanerna. Eller om det ens har hänt förut. Det var ett beställningsjobb, och jag var nyfiken på vilka färger han skulle välja. Gult och ljust rosa, alltså. Fint. Tulpaner är en av sakerna som får mig att överleva januari varje år trots att det känns omöjligt ibland.

Annat som hände igår (mer än att Håkan och barnen dammsög huset och jag städade toan och tvätthögarna slängdes in i tvättmaskinen som fick jobba hårt och yttrade spridda stön framåt kvällningen, alltså så som det brukar vara hos oss om söndagarna):

Erik övningskörde med mig, och vi gjorde sådana festliga saker som att göra vänstersvängar ut på 2+1-motortrafikled med 100 km/h. Som väl var hade dimman lättat just där vi var, och frosthalkan lade sig inte förrän någon timme senare. Jag är rätt lugn när jag övningskör med honom nu. Rätt så. (alla mina naglar är nu jättekorta)

Jag lagade osso buco. Nej, det var inget jag kom på så där av mig själv att göra, för det var ett av recepten som var med i veckans matlåda från Citygross. Jag fick leta lite efter köttet som skulle i grytan eftersom våra grejer i kylen numera får trängas med mystiska burkar från Lush som innehåller ansiktsmasker av typ krossad banan, havre och annat kul med sista förbrukningsdatum. De är inte mina. Inte heller är det mina kläder som numera mer eller mindre har tagit över vår frys. Jo, för det är det senaste nu: man ska inte tvätta sina känsliga tröjor och kläder utan i stället lägga in dem i frysen. Då dör alla bakterier och kläderna blir som nya igen. Typ.

Sedan påbörjade jag första boken i en fantasytrilogi, som handlar om en ensam, hård man som bär på en bebis, ett svärd och åtföljs av en get genom något postapokalyptiskt ställe befolkat med demoner.

Sedan avslutade jag efter tre kapitel första boken i den där fantasytrilogin, pga handlade om en ensam, hård man som bär på en bebis, ett svärd och åtföljs av en get genom något postapokalyptiskt ställe befolkat med demoner. För, vad fan... getfantasy??

Påbörjade i stället Fint folk av Julian Fellowes (han med Downton Abbey) och funderade mycket över överklasstyper i England i nutid.

Gick kvällspromenad (med ljudbok i öronen) i mörkret och dimman på en landsväg som var så hal att jag halkade hela tiden. Visst har jag reflexväst på mig, men de få gånger det närmade sig någon bil hoppade jag ett antal meter ut i åkern och stod stilla där tills de hade kört förbi. Jag har livlig fantasi och förutsåg "förare ser reflexväst i sista sekund i dimman, väjar/bromsar på hal väg, kör på reflexväst med innehåll" mycket tydligt. Inte lockande. Men jag kom hem i ett stycke - det enda som dog var batteriet i hörlurarna.

Då så: En vanlig lördag i Vismarlöv

Igår tyckte jag gränsen var nådd och plockade ner alla adventsljusstakarna. Det var ju ändå ett antal dagar bortom Knuts namnsdag? Men det blir så himla mörkt när de försvinner - vi har dem tända dygnet runt från slutet av november till nu och man vänjer sig vid det där gyllene ljuset som gör januari något lättare att genomleva. Nå. Det kommer ju ljus utomhus nu så smått. Och innan jag vet ordet av är det banne mig dags att plocka ner dem igen - tiden går så fort. Och så kommer samma mysterium som alla år att uppstå: nu plockade jag ner, packade in och ställde på vinden upp åtta fungerande adventsljusstakar och fyra fungerande adventsstjärnor. När jag sedan i slutet av november tar ner dem? Då kommer det att vara kanske EN adventsljusstake som fungerar. Alla de andra kommer gnälligt att vägra allt tills Håkan utrustad med typ fyrtio nya små glödlampor, elmätargrej (heter den säkert inte, men den petas in i kontakter och Håkan kan prata med den) och ett stort tålamod (jag har INTE det, det är därför det är han) lyckas få dem alla att lysa oss igenom nästa midvinter.
Jag undrar vad det är som egentligen händer där uppe på vinden medan vi sover oss igenom sommarhalvårets nätter?

Mer belysning: medan jag tryckte ned ljusstakar i kartonger pysslade Håkan runt utomhus med att sätta upp utelampor på uterummets vägg. Där har vi sedan typ femton år bara haft en fungerande lampa - den andra som sitter där fick kortslutning någon gång 2003 och sedan har den suttit på väggen i totalt mörker år efter år utan att någon har brytt sig om den. Men nu, alltså! Bägge lamporna lagade, uppsatta och försedda med käcka funktionen att tändas av sig själva när mörkret faller utomhus! Varför denna fixa-hemma-iver helt plötsligt? Jo, för det är ju så fantastiskt att vi i veckan äntligen, äntligen, äntligen fick vår glasvägg i uterummet utbytt mot en ny där skjutdörren faktiskt fungerar! Hör: man behöver bara dra lite lätt med en hand för att öppna dörren! Man behöver inte ta i med bägge händerna, armarna, håret och fötterna, lyfta hela skiten åt sidan (samtidigt som man balanserar väska och matkasse för pallar inte sätta ned på marken) och bli helt svettig av ansträngning och oro för att få hela härligheten över sig. Detta har firman JTB uterum fixat åt oss, av ren godhet plus att vi ska betala dem 28 000 spänn.
De plockade ned våra lampor innan de gjorde jobbet (de bytte panel också, och målade den nya)(himla snälla människor). Alltså satte Håkan upp dem, samt såg till att de nu fungerade. Varde ljus!

Och så gjorde Lisa chokladbollar-extra-ordinaire, nämligen ett specialrecept hon hittat i en fantastisk receptbok jag nyligen köpt in till "mitt" bibliotek, en bok som enbart innehåller olika recept på chokladbollar. Men, hallå! Det finns till och med en chokladbollsort som är rullade i knaperstekt bacon - tack, men nej tack till dem kanske, så Lisa valde i stället att göra dajm-chokladbollar. De har dajm inuti och är rullade i krossad dajm. Mmmmmm kanske jag skulle ha sagt ifall jag hade låtit mig själv smaka på en. Som jag hade tänkt. Sen räknade jag ut hur många smartpoints (viktväktarna...) EN chokladboll innehöll. Och att EN chokladboll motsvarade 4 dl ostbågar.

Sedan åt jag ostbågar i stället.

OK. Jag ska strunta i prestationsångesten.

Häromkvällen pratade jag och Lisa om den här bloggen. Hon tycker att jag skriver för lite på den nu, och det stämmer ju förstås. Jag har lite problem med mig själv här - jag älskar att skriva på Carolina lever... om mitt liv, mina frustrationer, funderingar, barn, bra och dåligt som händer en femtioåring i Vismarlöv. Grejen är att jag har fått sån himla prestationsångest. Från början skrev jag glatt på här om ditt och datt, tryggt förvissad om att ingen i hela världen utom mamma, Lisa och typ fem pers till brydde sig om att läsa. Jag hade kanske 10-15 visningar per inlägg. Sedan växte visningarna, och antalet läsare, och det är såklart vansinnigt roligt och just det man vill när man bloggar. Jag älskar att gå in på statistiksidan för bloggen och på facebook och se hur många som läst och gillat, och känna mig viktig, stor och väldigt duktig på att skriva.

Men ju fler läsare jag fått, desto svårare har det blivit att bara slänga iväg inlägg här om skitsaker. Det senaste året har det varit så att när jag väl har skrivit så har mina inlägg visats minst hundra gånger, ibland 200-300. Jag håller på att gråta av lycka, förstås - men herregud så många människor som läser som jag inte vet vilka de är? Och vad ska jag nu skriva om som är kul nog och intressant nog för alla dem att läsa? Att jag viktväktar? Att jag bekymrar mig för vardagsekonomin? Att jag känner att jag håller på att bli förkyld? Att jag har köpt nya tulpaner?? Nej, nej, nej. Det måste vara något riktigt roligt. Eller en riktig finurlig fundering. Eller något vansinnigt intressant som hänt. Eller att jag varit med i en biljakt och kört på en polisens spikmattor.

Alltså har det låst sig helt och jag skriver inte alls.

(I stället så vänstrar jag, och är otrogen: jag har startat en blogg till. En alldeles privat blogg som bara jag själv kan läsa, där jag skriver om precis allt jag funderar på och oroar mig för. Mest om allt jag oroar mig för.  En otroligt negativ blogg, full av gnäll som jag tydligen behöver få ur mig (jag mår ju bra av att skriva) men som ingen annan än jag har intresse av att läsa. En riktig "Kära dagbok" alltså.)

Det Lisa nu sa om den här bloggen är att: "De där som läser din blogg vill ju läsa om ditt vanliga liv. Det är ju därför jag läser den." (hehe, jo, för hon är ju själv en stor del av mitt vanliga liv, så hon får läsa om sig själv vilket är mycket intressant) "Skriv varje dag om det som hänt, och strunta i om det är intressant för andra!"

Tack, Lisa. Klart jag ska. Det var ju så jag började.

Så jag ska försöka. Skriva lite varje dag här om det som händer i mitt liv. (och så i hemlighet skriva av mig allt det svarta och giftiga i den andra bloggen som läker min själ) Det blir förkylningar och tulpaner och ogräs och fågelsång och sånt där. OK?

Om att köra på en fakking spikmatta

En vanlig sketen onsdagskväll i januari. Den trötta bibliotekarien kör efter den låååånga arbetsdagens (första skoldagen, typ fyrtiofyratusen skolbarn som alla skulle låna minst varsin bok och påminnas om försenade böcker och...) slut hemåt för att äntligen, äntligen få äta middag. Den trötta bibliotekarien brukar undvika att köra E6 numera pga täta trafiken och stressen, men den hungriga magen på kvällarna är inte att leka med, och det går trots allt fortare att köra motorväg hem.

Bibliotekarien ser ett antal polisbilar med blåljus köra norrut på motorvägens andra sida. Tänker "säkert någon trafikolycka norröver, tur jag inte skulle ditåt". Kör vidare. Ser vid nästa motorvägspåfart (den vid Center Syd) att det står en stillastående polisbil med blinkande blåljus vid avspärrningen vid sidan av vägen, tänker "va, är de här också? de kanske ska dirigera om trafiken eller nåt?" men ser inte någon utanför polisbilen, heller inga skyltar eller anvisningar utan kör vidare (som de andra bilarna runt om henne också gör). Har förstås koll på polisbilen så att det inte är någon där som försöker uppmärksamma henne på något, men ser ingenting. I höjd med själva polisbilen kör hon dock över något på vägen. Känns som en grov slang eller nåt.

Bibliotekarien: Va? Vad var det där? Oj, tänk om polisbilen stod där för att försöka varna för något föremål på vägen?
Bilens datordisplay, larmsystem, fan och hans moster: VARNING VARNING LÅGT DÄCKTRYCK KÖR FÖRSIKTIGT ÅT SIDAN OCH STANNA! och vidare med typ mindre text förnuftiga uppmaningen: "Öka däcktrycket!"
Bibliotekarien, fattar inget: Vad i helv...? Var det där en SPIKMATTA jag just körde på? Nä, så kan det nog inte vara. Det kan de ju inte lägga ut så där utan varning, väl? Jag körde säkert på något annat som låg där som nu har gett mig punktering. Vad ska jag göra? Jag vill INTE stå stilla i vägrenen här på motorvägen där det är så trafikerat, det är ju helt livsfarligt. Vad ska jag GÖRA??

Bibliotekarien märker att det går att köra vidare trots att däcken känns lite lätt svampiga. Kör alltså vidare mycket sakta i vägrenen, med varningsblinkers, galet rädd för att däcken ska gå helt sönder, lyckas köra till nästa motorvägsavfart mot Borgeby, köra av motorvägen och parkera vid en informationsplats. Pulsen uppe i 230 ungefär. Nu kommer tankarna. Man kanske borde ha stannat direkt ändå? Men det var ju andra som körde vidare? Alltså var det bara den här bilen som fick punktering? Eller vad??? Och vad gör man med en bil som har punktering på alla fyra däcken? Det är ju liksom inte ens lönt att börja fundera på att "laga punktering...", eller hur?

Den nu oerhört uppjagade bibliotekarien kommer en stund inte riktigt ihåg hur man gör för att stänga av bilen, använda telefon, eller någonting. När hon äntligen kommer ihåg det gör hon följande:
1. ringer sin oäkte make. Han släpper allt och kommer. Han gör alltid det. Även om han självklart inte kan trolla en bil hel har han en varm bil och skjuts hem med sig.
2. ringer polisens växel för att kolla om det verkligen var en spikmatta som låg på motorvägen?? Polisens växel svarar efter att "ha kollat lite" att de inte kan hitta någon incident på E6. Bibliotekarien tror åter att hon kört på någon vass gren och att allt är hennes fel.
3. kommer ihåg att bilen har en inbyggd hjälpfunktion vid sådana här grejer, som kallas ConnectDrive. Efter lite pillande i menyerna (bibliotekarien har fortfarande inte fått ner pulsen eller tillbaka hjärnverksamheten) lyckas detta sättas igång, och bilen själv ringer upp någon larmcentral, där någon hjälpsam människa via bilens högtalare pratar med bibliotekarien (helt awestruck av teknikens under) samt kontaktar lämplig bärgningsfirma.
4. väntar på bärgare och oäkte make, läser under tiden på Sydsvenskan att jodå, E6 är avstängd pga biljakt, och polisen hade lagt ut spikmattor, och flera andra bilar råkade då köra på dem också förutom den jagade bilen, och ....

Aha! Blinkande blåljusen i norrgående körfält! Biljakt...?? Och... ja, spikmattor. Det är inte bibliotekarien som har blivit helt galen. Det VAR en fakking spikmatta.

5. ringer polisens växel igen, och blir nu kopplad till ledningscentralen för att berätta att en av de där bilarna som körde på spikmattan nu står vid Borgebyavfarten och väntar på bärgare. Ifall de liksom skulle vilja prata med föraren eller nåt? Vad vet hon? Hon har ju just faktiskt kört igenom en polisavspärrning (dock inte skyltad...) med spikmattor utan att faktiskt stanna förrän ett antal km senare? Polisen verkar inte särskilt upphetsade över bibliotekariens erkännanden utan tar bara hennes namn och andra uppgifter och tycker att det är bra att hon redan fått kontakt med bärgare.

(heja, det här inlägget börjar nu närma sig roman-längd...)

(och det här:
Bibliotekariens mage: VRÅÅÅÅÅÅÅÅL...! Du gav mig mat vid 12! Det var alldeles för länge sen! Jag vet att du viktväktar för att jag ska bli mindre, men det här börjar bli löjligt! Ge mig maaaat! Nuuuu!)

Well. Bibliotekariens oäkte make anländer med varm bil och lugn att dela med sig av. Tillsammans betraktar de i ficklampans sken spikarna som sticker ut från BMWns däck. Bärgaren anländer efter ytterligare en stund. Han studerar också spikarna, samt anmärker att "bra att du har run flat-däck, det är därför du kunde köra vidare och fortfarande ha styrförmåga". Bärgaren tar nyckeln till bilen och lovar att den ska forslas till BMWs verkstad i Lund. Bibliotekarien körs hem av oäkte maken och får äntligen, äntligen äta sin middag (till samtidig middagsunderhållning av dotterns flitiga fiolövande vilket förstås ger extra frid och ro till en lätt stressad själ). Bibliotekarien har hyfsat svårt att sluta älta det faktum att hon på sina tydligen "run flat-däck" förvirrad kunde köra vidare från en polisspärr utan att någon verkade bry sig?

Samt det här, som bibliotekarien nu surt brottas med:
Det kostar förstås pengar att bärga en bil, byta fyra däck på en bil samt reparera eventuella andra skador på nämnda bil (vet inte än, väntar på besked). Självrisken för detta är 7500 kronor. Detta kanske polisen ersätter. Men först ska det skrivas ut en skadeblankett från polisen.se, fyllas i, bifogas kvitto från gjorda utlägg, skickas in, registreras, diarieföras, bedömas av berörd enhet samt så småningom (handläggningstid 4-6 månader enligt polisen.se) betalas ut pengar.
Gissa om bibliotekarien svär över att hon inte, som alla andra gånger, sket i att köra motorvägen hem och i stället lade 10 min extra på att köra landsvägarna över Kävlinge? Att hon gör!!!

Bibliotekarien står just nu och dunkar huvudet i väggen. Möjligen borde hon ta sig samman och sköta sitt jobb i stället.