Kill glasögonorm part 2

Jag har nu bokat in tid för förundersökning hos Memira - för att se om även en sån obotlig glasögonorm som jag kan bli skarpsynt.

Redan på måndag 20 maj ska jag gå dit.

Ryys - kände mig väldigt pirrig genast.

Jag återkommer med domen (för närsynt, för skelögd, för gammal, för dålig tårvätska, läskigt dyrt...) asap.

Vad orienterarfamiljen gör i Brösarp i maj

Jo vi gör det vi hade tänkt oss. Springer Skånsk Fjällorientering. Korta sprintbanor på fredagkvällen (och riktigt flåsigt), långa banor på lördagförmiddagen där banläggaren utnyttjat varenda backe till max. Riktigt, riktigt jobbigt.

Och när vi sprang så var det svårt att undvika att plöja rätt över alla fält av backsippor som växer i backarna där. Det skar i mig - backsippor är så fint och de blommar så kort tid - och så klampar man rätt över med dubbade orienteringsskor...

Vi ställde husbilen på en fin plats och vi grillade. Vinden var snäll nog att mojna precis när vi skulle börja äta. Fast sen satte den igång igen och en maj-kväll är inte lika varm som en juli-kväll, så sen trängde vi in oss allihop i vår husbil och spelade M.I.G.

Det var fint. Och ja, jag såg gullvivor. Och backsippor då ja. Carolina kan inte befinna sig vid Brösarps backar i maj utan att vältra sig i titta på gullvivor. Resten av familjen tyckte att jag var lite tramsig när jag travade iväg i backarna efter att orienteringen var färdig, bara för att titta på blommor. Men sådan är jag uppfostrad och skapt.

Detta är Erik med en "naw-hund". För det är så man säger när man ser den: "Naaaaaaaw...så söt!"

Den är på gång...

När husbilen står parkerad så här framför garaget så betyder det att det är något på gång. Familjen Landin-Grubb packar grejer. Strömkabeln är ansluten så att batteriet laddas. Husbilen frustar av lycka.

Den här gången ska vi till Brösarps backar. En orienteringsklubb som heter Andrarums IF har hittat på något så knäppt som Skånsk Fjällorientering. Jo, det är rätt backigt i Brösarps backar. Vi ska springa en tävling i kväll och en i morgon förmiddag.

Dessutom ska vi (jag...) titta på gullvivorna som blommar. Vi ska grilla med orienteringskompisar. Lata oss (mellan tävlingarna) och njuta.

Off we go!

Undrar vad Freud säger om det här?

Nu är det ungefär tre veckor till jag ska springa Stockholm Marathon. Och, ja, det är ju en rätt stor grej i mitt liv. Så det är rätt självklart att jag drömmer om det på nätterna. Nu i natt för första gången (tror jag) men säkert inte sista:

Starten skulle nu gå 16.00. Och jag hade fullständig koll på allting, tyckte jag. Höll på att byta om till löparkläder. Hejade på andra löpare som bodde på samma ställe som jag (det fullständigt kryllade av maratonlöpare där, typ Vandrarhem för Stockholm Marathon). Bland annat hejade jag glatt på Martina Haag, som i samma flätor och tröja som hon har på framsidan i Heja, heja! skulle springa. Hon såg konstigt på mig och jag kom på att "nä just nä, jag känner ju henne inte, har ju bara läst hennes bok.
Frukosten hade varit stadig och i rätt tid, magen funkade och allt kändes bra. Jag kom till och med ihåg att smörja in diverse ställen med vaselin så att jag inte skulle få skav av till exempel sport-behån. Det tog tid, det där smörjandet. Och helt plötsligt var hela vandrarhems-stället tomt. Och jag såg på klockan som till min fasa redan visade 15.30! Start om en halvtimme - och jag som inte ens var i rätt del av Stockholm...

Rusade till tunnelbanan. Blev stoppad i spärren eftersom jag inte hade någon biljett. Men vi som springer Stockholm Marathon ska ju få åka gratis idag? tyckte jag. Då ska du ha startbevis med dig, sa spärrvakten strängt. Men...jag har ju min nummerlapp, försökte jag och visade den. Nänä, det där går ju inte, det står ju fel namn på den. Det gjorde det. Det stod ett absolut okänt mansnamn på min nummerlapp.

Hur som helst fick jag ändå åka med - fast nu var det en buss jag åkte med. Och jag skulle fortfarande kunna hinna till start. Fast när jag tittade ner på mina fötter efter en stunds åkande så såg jag att jag i brådskan när jag rusade från det där vandrarhemmet hade tagit fel skor. Inga löparskor utan ett par vanliga tunnsulade Nike...

Av bussen och så sprang jag en fin genväg mot vandrarhemmet, över ett gigantiskt kalhygge som helt plötsligt hade uppenbarat sig där. Äntligen in på vandrarhemmet som nu var en röd stuga med vita knutar i ett villaområde. Mitt rum låg på andra våningen - men trappan var nu helt plötsligt spärrad av en enorm hög med diskbackar. Såna som man använder i storkök, alltså. Fulla med disk. Och min styvfar Mats stod där röd i ansiktet och lyfte upp fler och fler diskbackar. Helt iskallt lugn förklarade jag vänligt att jag "faktiskt ska springa Marathon om fem minuter, och jag behöver mina skor som är ovanför trappan". Sen blir det hela något luddigt, klockan plötsligt 16.30 och det hela helt och hållet kört.

Fatta hur skönt det var att vakna. Jag ska vara i j-kligt god tid i startfållan 1 juni. Min start går 12.10. Och jag har köpt vaselin.

Glasögonorm for ever and ever? Eller INTE???

Jag träffade en god vän nu ikväll, som precis idag hade varit och fått ögonen opererade på Memira. Nu har hon inget synfel längre - både brytningsfel och ålderssynthet är väck. Hon hade fått ögonens linser utbytta, helt enkelt. Och behöver bara vara hemma från jobbet två dagar. Och hon är två år äldre än jag!

Jag har i många år tänkt att sån där laseroperation av ögonen för att bli av med närsynthet liksom inte var för sådana som mig. Jag har ju -11 i närsynthet, det är bara för mycket har jag trott. Plus att jag tänkte att jag var för gammal. Att det var för stora risker. Att det var bättre att ha den dåliga syn jag har än ingen syn alls. Trodde jag.

Men nu verkar det inte vara så längre. Min goda vän kände flera i sin egen ålder, och flera som var ganska mycket äldre än oss, som fått ögonen opererade utan problem. Som nu ser allt utan glasögon eller linser eller läsglasögon.

Det är dyrt förstås. Kanske 50 000. Men tänk att få slippa glasögon! Jag kan ju inte ha linser längre (utom precis när jag springer) för att ögonen är för torra. Tänk att slippa tyngden, jobbigheten, att byta glasögon när jag sitter vid datorn eller när jag ska se "långt".

Tänk om även jag faktiskt kan operera ögonen? Det hade förändrat mitt liv en hel del.

Nu är den här.

Igår eftermiddag låg jag och kavade runt i trädgårdslandet och försökte förtvivlat hitta jorden under alla förbuskade buskar och tokväxande maskrosor. Då hörde jag helt plötsligt näktergalen. Under en sekund eller så, typ tre-fyra toner. Men jag hörde den. Fast inte mer, så jag blev helt osäker. Önskade jag bara att jag hörde den för solen lyste och livet i allmänhet var så bra så den borde infinna sig?

Näktergalssång är nämligen det finaste jag vet. Koltrastar kommer på en god andraplats (en kväll i april, första ljusa vårkvällen och så den där vemodiga koltrastsången). Men näktergalar... åh jag kommer i trans och blir stående och lyssnar. Under näktergalstiden (det kryllar av dem i buskagen kring Vismarlöv) så brukar jag ställa mig i ytterdörren en stund innan jag går och lägger mig, och bara lyssna och lyssna och njuta. Det är den bästa tiden på året.

Men jag hade inte inbillat mig. För i natt, mitt i natten ungefär vid 3-tiden, så vaknade jag till för att kudden var knölig eller Håkan snarkade eller drömmen tog slut eller nåt. Och då! Då genom det öppna fönstret hörde jag långa kvillrande näktergalsdrillar.... Somnade om, helt lycklig.

Nu är den här. Näktergalstiden.

(Förra året spelade jag in näktergalssång på min mobil när jag och Murre var ute och gick. Han tyckte jag var helt tråkig som bara ville stå stilla och lyssna, och jag, ja jag var i trans som vanligt. Här kan du lyssna på den inspelningen.)

OK då, den duktiga och förnuftiga metoden

Barnen fullkomligt sprutade förkylningsbaciller omkring sig i början på veckan, och jag tänkte att nej, nej, det där har jag inte tid med (ja ja lite grann tyckte jag synd om dem också). Jag kan ju ändå inte låta bli att vara väldigt nära dem, så redan på tisdagen kändes de första välbekanta och ovälkomna tecknen på annalkande förkylning. Sket väl jag i, sa jag och stack ut och sprang en mil i den härliga vårkvällen. OK, då, sa bacillerna och drog sig tillbaka. Omgrupperade. Tänkte ut nya planer. Själv trodde jag att jag hade vunnit, sprang lyckligt orientering på onsdagsförmiddagen och kände mig väldigt frisk. Ända tills natten kom. Nu jäklar, sa bacillerna, nu tar vi dig! Vi svider i din hals! Vi svider bakom din näsa! Vi bankar i ditt huvud! Ge dig! Nej! skrek jag, jag har ju inte tid!!

Ända tills torsdag lunch fördes ställningskriget. Jag var inte sjuk, nejdå. Jag behövde bara gå och snyta mig var femte minut för att jag kände för det. Sjuk var jag inte.

Men sen gav jag upp. Nu kör jag en helt annan teknik för att se om den gör mig frisk fortare. Nu behandlar jag förkylningen som något som måste gullas med. Jag har sjukskrivit mig fast jag "bara" är förkyld. Jag ligger i sängen och vilar och låter förkylningen roa sig bäst den vill med mitt arma huvud. Jag matar den med Bafucin och Vicks blå, torkar den försiktigt om näsan, somnar lite då och då och tänker att jag är så förnuftig och duktig att den här förkylningen borde ge sig av i rena häpenheten ungefär i morgon redan.

Så det så.

(För...i..h-vete....om exakt fyra veckor står jag på startlinjen för Stockholm Marathon. Jag...har...inte...tid...att...ligga...och...vila!!!!)