Nu är det dags.

Jag gick just in på sidan "Om mig" här på bloggen, och ändrade texten till den här:

Mina barn håller på att lämna boet. Det är hisnande lycka (de är klara! de är vuxna! de är människor! vi har lyckats!) och nattsvart livskris (jag klarar mig inte utan dem? blir livet nu tomt och innehållslöst? var tog alla åren vägen??) på en gång. Och även om de är på gränsen till vuxenlivet så är det fortfarande mycket barn kvar i dem. De behöver mig ibland, behöver stöd och behöver fråga om livssaker. Och ibland stöter de bort mig, visar tydligt att jag inte ska lägga mig i deras liv och deras hemligheter längre. Det är allt på en gång, många känslor på en gång, tomhet, ilska och enormt mycket kärlek.

Om detta handlar min blogg nuförtiden.

Bloggen har sovit en längre tid men det är dags att väcka den. Det här med att barnen står på vuxentröskeln tar upp en stor del av mitt tankeliv nu (ja, det som blir kvar när jobbet ätit upp sin stora, stora del)(det är ett bra och intressant jobb, men det tar mycket) och jag känner att jag behöver skriva av mig om allt det. De små vardagliga sakerna och de stora, livsomstörtande. Det stora svarta hålet som hotar i mig som är nära släkt med sorg - men som i samma stund är enorm, lysande stolthet och total kärlek. De klarar sig utan mig... De klarar sig utan mig!!

Varför sätter jag igång med detta just idag, då?
Jo. Jag gick runt och trodde att det här nyligen påbörjade läsåret nog skulle vara det sista jag fick ha bägge barnen hemma. Sedan tar Lisa studenten och har aviserat au-pair-jobbande, troligen London men kanske östkusten USA, och Erik troligen kommit in i studentlivet så mycket att han vill sluta pendla och kanske genom kontakter, köande eller tur skaffat sig sitt första boende i Lund. Nästa sommar, alltså. Låååångt tills dess.
Men nu helt plötsligt: ett möblerat rum dyker upp som Erik kan hyra om han vill. Från första oktober.
Han: Nice! Jag kan cykla till LTH! Kan komma hem efter fester utan problem!
Jag: Absolut! Skitbra! Himla praktiskt!
(Jag, inombords: Waaaaaaaaaaaaah! Neeeeeeeej! Jag är INTE redo! Inte än! Inte nu! Får jag följa med?)

Det här inlägget skulle kunna bli väldigt långt om jag skrev om exakt allt det jag skrek inom mig. För jo, det är bara ett möblerat rum, två mil härifrån, och han lär komma hem rätt ofta ändå... men det är ändå början. Han flyttar från mig. Och han kommer aldrig, aldrig att bli liten igen. Aldrig mer ropa på mig i natten och vara rädd för mörkret. Han har bara varit mig till låns, och nu måste jag släppa honom.