Jag blev sittande efter middagen, med en kopp kaffe och en tjock bok. Jag blir ofta det. Familjen är vana vid att jag sitter där länge och väl. Och så brukar de säga att jag borde gå och sätta mig i min läsfåtölj istället, den är säkert mycket bekvämare för mig tycker de. Jodå, det är den nog. Men jag trivs så vansinnigt bra där vid köksbordet, fast det är en hård köksstol att sitta på.
Och så detta, som så ofta händer när jag sitter där:
Först kom sonen och skulle lämna någon disk och hämta något ytterligare att äta (mycket symptomatiskt). Och när jag satt där pratade han om något från sin dag (matte, mer matte och ännu mer matte )(också mycket symptomatiskt) - och jag bad honom snällt att massera mina axlar. Det gjorde han. Mina axlar blev glada. Nacken också. Och själen, som fick höra ännu mer om sonens vardag, om människor han höll på att lära känna och annat sånt.
När sedan sonen försvunnit upp till sin kammare (till den där matematiken) så avlöstes han av dottern. Dottern hade testat att vara på gym med en kompis idag, och nu fick jag höra om hur de värmt upp och vilka maskiner de använt. Listigt nog bad jag dottern att under tiden kamma igenom och fläta mitt hår. Och det gjorde hon. Jag älskar när någon grejar med mitt hår, så jag slöt ögonen och njöt medan min själ fick höra om dotterns vardag, om begynnande träningsvärken och om vad de gjorde på sin håltimme.
Så ja - nu sitter jag här med nymasserade axlar och nyflätat hår och undrar: hur har ni tänkt att jag ska sköta det här sen? När ni flyttar hemifrån? Ska axlarna förbli stela, håret hänga i trista tofsen och själen inte alls få veta hur er dag har varit? Hur har ni tänkt att jag ska klara det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar